Vem spelar roll för dig?
Dina föräldrar? Din partner? Din närmsta vän? Kanske är det någon på ett visst avstånd. Din lärare? Din arbetsgivare? Din kontakt på socialkontoret? Eller så är det personer på behagligt avstånd, som rör sig i periferin till din vardag. En kollega? Grannen kanske?
I vilket led förväntar du dig att någon öppnar ögonen och vågar agera för ditt välbefinnande?
Så otroligt skönt att de flesta, jag däribland, sällan om ens någonsin behöver ställa oss de här frågorna. Utvärdera vem som egentligen står på vår sida. Undra över om någon kommer ställa den avgörande frågan. Frågan som får oss att tala sanning.
Vissa personer tvingas att leva i ett skådespel. De skapar dimridåer kring de vassa kanterna av sitt eget liv. De gör allt för att ingen ska märka förfallet, ensamheten, utsattheten. Jag undrar om det är för att behålla illusionen av en framtid eller bara för att överleva?
I Du vet inte – för du har inga barn följer jag Emma under några dagar som hade kunnat förändra hennes liv. Emmas föräldrar missbrukar alkohol, makt och våld. De utnyttjar Emma till att hålla ihop sömmarna av ett familjeliv. Det förväntas att hon lagar maten, klarar skolan, handlar och är en ljuvlig dotter.
Scenerna är korta och intensiva. Det som är verkligt varvas med scener som jag upplever visar en annan version av Emmas liv. Versionen där ”tänk om…”-situationer är verkliga. Intressant nog är dessa scener oerhört lika de verkliga. Det är hårfina skillnader, ibland bara en fråga. Det inger hopp, kanske kommer det få vända för Emma.
I slutet av pjäsen har Emmas ensamhet sipprat ut från scenen och tagit över mig. Jag är frustrerad över människors upptagenhet. Jag är frustrerad över att människor är så otroligt rädda för smuts. Framför allt blir jag arg att vi så lätt definierar varandra som just smuts. Vi måste börja blanda oss i mer. Oavsett om det är vår närmsta vän eller mannen på gatan. Vi borde känna större ansvar för varandra. Hur ska vi annars klara oss?
Du vet inte – för du har inga barn är stark i sitt tematiska val. Jag upplever den som innerlig i varje del. En enskild eloge måste jag ändå ge Petter Wikström och Birgitta Rudklint som spelar Emmas föräldrar. Fruktansvärda roller spelade på det mest trovärdiga sätt.
Föreställningen var på Teater Verkets egen scen. Intimiteten förhöjde upplevelsen. Black boxen blandas med möbler och ting från vardagen. Scenerna går in och ur varandra på ett skickligt sätt. Jag finner en fin symbolik i hur de alla befinner sig på samma fysiska plats. Trots att deras världar verkar vara ljusår ifrån varandra.
Det är något särskilt att gå på dessa små teatrar. Magin är mer direkt, närvarande i varje replik och rörelse. Uppsättningar som Du vet inte – för du har inga barn är otroligt viktiga därför de vågar ställa frågorna. Hoppas vi nu är fler som vågar följa deras exempel!
Helgen har varit underbar med all sol och värme och glassätande människor. Och lite öl på det. En annan människa som gillar öl och vin och sprit är Plura i Eldkvarn.
Vi har alla våra resor. Genom livet, genom staden, genom oss själva.
Plura har sin resa. Med Eldkvarn, med sin bror, med sina barn och sina flickvänner. Han har rest med sin musik och texter, med sina matupplevelser och sina spritminnen. Har minns inte allt, men det han minns har etsat sig fast och kommer alltid finnas kvar.
Att läsa om alla år på vägarna är fascinerande. Hur mycket man minns, och hur mycket man glömt. För mig blir det en resa även genom mig själv. Jag försöker gå igenom mina minnen, mina glömda och bortgömda. Finns allt kvar?
Pluras resa är lättläst, men poetisk och musikalisk.
Jag vlll läsa mer.
Jag vill aldrig att den ska ta slut.
Alice, himlen kan vänta
det finns en väg och en plats i solen
för varje männ'ska
Alice, himlen kan vänta
ta på dig läderjackan
det är lång väg och du går ensam
Titel: Resa genom ensamheten: svart blogg och det ljuva livet
Författare: Plura Jonsson
Bokförlag: Norstedts
Utgivningsår: 2008
/Linn
Då och då påpekar någon av våra läsare att de också vill uppleva teatern och konsten vi delar här men att avståndet till Stockholm sätter käppar i hjulet. Det fick mig att tänka på radioteatern och deras pjäser. Trotts att de har runt 500 000 lyssnar (!) per premiär känns de ändå som dåldisar.
Nyligen lyssnade jag på radioteatern Skrattmänniskan av Victor Hugo, dramatiserad av Josephson. Gestaltningen trängde in i mig med oerhörd kraft. Under två timmars långa promenader levde jag i det trolska 1600-talets England.
Gwynplaine har sålts till ett kringresande cirkussällskap som tvåårig. Sällskapet som han kommer att kalla familj står också bakom hans förvridna utseende. Han får rollen som skrattmänniska. En blandningen av monster och förtjusning. Hans ansikte är operat till det oigenkännliga, uppskuren i ett evigt grin, mörbultat för att underhålla. Pjäsen tar sin fart när Gwynplains så kallade familj överger honom i panik på Englands kust och han blir ensam man över sitt öde.
Varje öde har sin egen väg. Han hittar både kärleken, tryggheten och pengarna. Ständigt utsatt för sitt utseende, samtidigt, ständigt i profit av sin vanskapelse.
Jag önskar jag kunde undvika att avslöja dramats upplösning men för den som är känslig för just spoilers lyssna först och läs vidare sedan för jag vill göra några jämförelser där jag behöver använda slutet av pjäsen.
Det jag facinerades av i pjäsen var dess totala obarmhärtighet mot denmänskliga kroppens förbindelse till en persons inre. Gwynpaine blev den han blev pågrund av det utseende en yttre kraft tvingade på honom. Dem han växer upp med förväxlas från förövrare till familj och han övertygas så till den grad att det här är allt han kan vara att det också är allt han förblir. Bunden av sitt yttre kommer det leda honom till framgång men i slutändan rakt in i döden.
Det är grymt, ger mig kväljningarn när jag i början hör det lilla barnet kvida inför operationen han aldrig bett om. Hur kan man skära, bulta och mosa ett barns ansikte för att få det att användas till underhållning. Jag undrar om det här hänt på riktigt. Fanns det sådana förskräckliga cirkussällskap på 1600 talet? Förmodligen, eller i alla fall liknande. När jag försöker klasifisera vad just detta är kommer jag fram till förnedringsunderhållning. Människan har alltid facinerats av monster. Eller rättare sagt, de som ser ut som monster.
Det som skrämmer mig med det här är att underhållning och estetik går hand i hand. Victor Hugos skrattmänniska avskräcker, låter människor dra andan och konstatera "jag, jag är i alla fall normal". Så är det inte längre. Det är på inget sätt bättre för dagens underhållning låter oss snarare tänka "jag, jag borde vara mer sådan". Med sådan menar jag mer smal, opererad, grafiskt manipulerad.
Självfallet finns det ytterligheter som den perfekta skrattmänniskan Gwynpain. När jag tänker dagens ytterligheter ser jag framför mig platinablonderade modeller med opererade bröst större än badbollar, män och kvinnor med muskler som via olika preparat spränger under huden, eller catwalkartister vars skelett syns tydligare än hens muskler. Trots att dessa människor är ytterligheter så tänjer de på gråzonen av vad vi underhållningskonsumenter tänker är normalt. Med normalt menar jag en mäniskokropp som mår bra och fungerar hälsosamt. Problemet jag ser är när begreppet normalt i det här samanhanget hamnar i en gråzon så kan vi inte längre kan använda den definitionen.
I Skrattmänniskan för Gwynpains utseende, dvs det han använder som sin talang, honom hela vägen till hovet, till maktens innersta krets. Väl där ser han sin möjlighet att påverka, förändra livet för de som lever likt honom på samhällets botten. Men det enda som händer är att han blir utskrattad. Han är ingen förutom sitt fasansfulla utseende. Känns inte det här också igen från vår egen tid? Uttrycket "dum blondin" känns väl fortfarande igen?
Jag tycker om att leta mening och budskap i den konst jag upplever. Skrattmänniskan är en fantastisk radioteater oavsett om en vill dra dessa paraleller. För mig födjupades den dock när jag började fundera på den förnedringsunderhållning som kvarlever än idag. I Skrattmänniskan leder det till själens död, jag funderar på om det måste vara så? Är det ens alltid förnedring för den människa som väljer att leva av det? Och vad är det som gör att estetik i gråzonen till förnedring är farlig? Jag ska försöka fortsätta att undersöka det här. Lägga fram andra uttryck som för mig rör sig kring det. Oavsett får jag känslan av att diskussionen är långt ifrån död, att den behövs.
Att läsa gör mig glad. Att läsa gör mig liksom lycklig. Så där lycklig att jag ibland aldrig vill försvinna ifrån bokens värld där allting är möjligt.
Alltså - dags för ännu ett boktips.
Det handlar om Erik som inte kan glömma Mina.
Det handlar om sorg som inte riktigt kan försvinna.
Det handlar om att släppa taget.
Och det går fort när jag läser Emma Ångströms bok. Inte för att språket förvånar; det är enkla ord, enkla beskrivningar. Inget som riktigt förvånar. Det som intresserar mig är hur man låter sig påverkas av en människas uppfattning. Att det finns något mer bakom. Och att man inte ska glömma det.
Fast när vykorten från Mina fortsätter komma och tar upp saker jag inte fått berättat för mig av Erik, förstår jag att något är fel. Att han gör saker som han inte berättar för mig. För det finns något bakom, det finns minst två sanningar av allt.
Och allt är förvridet är ingen bok som berör; saker och ting upprepas och jag tappar snart min ömkan för Erik. Men det får mig att undra över hur folk hanterar en kris.
Emma Ångströms sanning är att allting kommer tillbaka. You get what you give. You get what you deserve.
Titel: Och allt är förvridet
Författar: Emma Ångström
Utgivningsår: 2009
Bokförlag: Alfabeta
/Linn
Kris av Karin Boye. Ibland kör jag fast i min läsning, det känns som om jag läser samma historia om och om igen. Men jag har hittat ett sätt att komma ur det. När jag var 11 år och inte ville läsa ännu en hästbok gick jag till klassikerna, det blev Stokers Dracula, Dumas Greven av Monte Cristooch Doyls Sherlock Holmes.
Några år senare var jag fast igen, unga kvinnors ångest stod mig upp i halsen. Vad skulle jag hitta på? Den 15-åriga Tanja tyckte då det var dags att ta till klassikerna igen, den gången var det de ryska giganterna jag vände mig mot. Dostojevskij och Gogol blev mina nya vänner. När en snygg kille som pluggade på universitetet startade upp en diskussion med mig på pendeltåget då jag hade näsan i Brott och straff, ja då var en kultursnobb född (en ställning jag sedan har fått omvärdera flera gånger om).
När jag för några veckor sedan la ner Mohsin Hamids Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien kom känslan igen. Hamids bok var underbar men varenda nerv i min kropp skrek ”inte en till bok om en mans resa”. Som så många gånger förr tog jag min tillflykt till klassikerna. Boyes Krisblev min utväg. Malin Frost har följt med mig på varenda bussresa de senaste veckorna, jag har levt med hennes ångest, ställt hennes frågor men medan en bok har ett slut så får frågorna i verkligheten inte alltid svar utan man får fortsätta leva med dem. Jag har fått en ny älskling och kommer nog läsa den mer än en gång till.
// Tanja Appelberg, vän till Sofie
http://tappelberg.wordpress.com/2014/02/19/kris/
Här om dagen googlade jag runt på
kulturaspiranterna och till min förvåning hittade jag oss på en annan blogg -
Tappelberg. Spännande att hitta en gammal kursare och vän som i smyg länkar oss på sin egen blogg. Kunde inte låta bli att kolla runt och hittade många intressanta texter. Framför allt fastnade jag för ett där Tanja beskriver sitt sätt att läsa och hur hon blivit uppslukad av Karin Boyes
Kris. Detta vill jag gärna dela även här hos oss på kulturaspiranterna eftersom jag själv arbetar med Karin Boye just nu. Därför presenterar jag nu Tanja Appelberg som nästa gästbloggare. Vill ni besöka hennes blogg direkt hittar ni den på:
http://tappelberg.wordpress.com
Idag är det vår igen. Aprilvädret är ett faktum då det haglade i tisdags. Precis som det ska vara. Om det mot förmodan skulle börja hagla igen kommer här ett boktips, något att ha att göra medan man sitter inne och väntar tillbaka våren.
Magnus går omkring och väntar på ett samtal som skulle kunna förändra allt.
Men är det något som förändras?
Nej, det är egentligen inget som förändras. Ändå hinner jag tvivla ungefär 73 gånger när jag läser. Jag hinner tänka att, jo, Josefin kommer bryta deras förhållande. Sen tänker jag att Magnus överdriver. Sen tänker jag att hon är med barn, och jag hinner ändra mig många gånger till.
Även om det bara är under en dag hinner Johan Kling få in ett helt liv, och när jag har läst ut boken känner jag mer att Magnus inte förtjänar Josefin. Att alla hans, kanske charmiga i början, brister inte blir till hans fördel. Jag blir obekväm när jag får följa honom från möten till fikor till luncher, där allt blir mer eller mindre pinsamt och där jag som läsare helst vill dra mig ur.
På så sätt lyckas Johan Kling få mig att tycka att Magnus är en människa helt utan betydelse, att han lika gärna hade kunnat vara någon annan. Ingen ser honom, och jag som måste se honom vill inte.
Obehagligt. Obekvämt. Osmidigt.
Känslor som blir kvar när jag lagt ifrån mig boken.
Saker som gör att boken blir kvar.
Titel: Människor helt utan betydelse
Författare: Johan Kling
Utgivningsår: 2009
Bokförlag: Norstedts
/Linn
"Vi är kanske inte roligast i världen, men vi är roligast i längden."
Galenskaparna och After Shave firar 30 år på scenen, från 1982-2012. Jag har älskat dem sen den första gången jag såg dem och ärligt talat så vet jag inte hur många gånger jag sett Grisen i Säcken, men med tanke på att jag näst intill kan alla repliker utantill är det nog en hel del.
Det har alltid varit en dröm för mig att någon gång få se dem live, och i lördags gick denna dröm i uppfyllelse. Mer exalterad och entusiastisk än någonsin.
De hade valt att köra ett eller flera nummer från ett år i taget och på så sätt jobba sig framåt i tiden. Genom detta upptäckte jag många sketcher jag inte sett förut och fick mersmak.
Jag har sedan gymnasiet, då jag gick teater, lärt mig och förstått vikten av att använda pauserna på scen. Att tystnad ibland kan säga mer än vad replikerna förmedlar, och är det något Galenskaperna och After Shave är duktiga på så är det just att utnyttja dessa tystnader. De är framförallt viktiga så att vi i publiken hinner ta till oss det de säger, och de skapar också en stämning. För mig är stämningen allt.
Den första akten inleds med en ihopklippt film av scener från Kerstin Granlunds tid på scen då hon har valt att lämna rampljuset. Dock har hon hjälp till med uppsättningen, och finns fortfarande med dem, men har som sagt valt att inte längre stå på scen. Jag märker efteråt att jag saknar henne, hon ingår ju i min dröm. Men det finns en person till jag saknar.
Andra akten inleds med en film till minne av Peter Rangmar som 1997 dog av cancer. De roller han spelat har gjort stort intryck på mig, och kanske saknar jag honom än mer, just med tanke på att han aldrig valde bort detta.
30 år av humor. Att så mycket har kommit från dessa människor är svårt att tro, och jag undrar ständigt var de fått allt ifrån. Ordvrängeri och konstiga vitsar som får mig att vrida mig i skratt. Jag märker hur jag förvånas över deras förmåga att inte bara vara bra på skådespeleri utan även att sjunga. Vilka röster de har! Och deras taktkänsla är fenomenal. Under vissa låtar fungerar de själva som instrument och använder sina röster till att efterlikna taktinstrument. Det har krävt många års arbete.
Under en av de sista sketcherna står Jan Rippe, Knut Agnred och Per Fritzell på scen och ska föreställa ett dansband som skriver sina låtar live på scen. De ber oss i publiken föreslå titlar, musikgenre och vilken tonart låten ska gå i. Slutligen blir det en reggae om två göteborgare i en rostig Mazda, och ännu en gång förundras jag över deras snabba sätt att komma på text och melodi i detta nu. Det är då jag inser deras otroliga kompetens.
Kvällens tre timmar går enligt mig alldeles för snabbt. Jag hade utan tvekan kunnat sitta kvar i ytterligare tre timmar till. Något inom mig vill aldrig att det ska ta slut. Min barndomsdröm har fått ett avslut, och kanske vill jag inte ge upp den än. Kanske är jag ännu inte redo att acceptera att den är uppfylld. På ett sätt är den ju inte fullt uppfylld då två av medlemmarna saknades på scenen, men närmare än så här kommer jag inte komma.
Vilken tur att det finns DVD och att jag när jag vill kan sätta på Macken och sjunga med - för det ska vara gôtt å leva!
/Linn
