kulturaspiranterna

Jag brukar inte gilla musikaler, i alla fall inte på film. Det kan oftast kännas överdrivet och lite för teatraliskt för min smak. Ändå valde jag att gå på förhandsvisningen av Into the woods som visades igår på biograf Park. Och den förvånar mig att vara bättre än vad jag trodde.

Rob Marshall, regissören, har baserat filmen på en musikal av James Lapine och Stephen Sondheim där flera av Bröderna Grimms sagor har flätats samman så som Rödluvan, Askungen, Rapunzel, och Jack och bönstjälken m.m., men där grundstoryn är någon annan.

Ett barnlöst par tvingas ut i skogen för att försöka häva en förbannelse som en häxa för längesedan lagt över deras hus och som gör att de inte kan få något barn. Häxan vill att de inom tre nätter hämtar henne en ko vit som mjölk, en kappa röd som blod, en sko ren som guld och en hår gult som majs. Och det är här de andra sagorna flätas in och de alla möts samman i skogen. På ett eller annat sätt måste de ge sig in dit för att ta sig an sina problem. Lösningen finns där inne, men också de många prövningar de råkar ut för. Och de prövningar inträffar då Rödluvan, Jack, Askungen och Rapunzel stöter på det barnlösa paret. 

Det som får mig att fatta intresse är den underliggande humorn som driver med karaktärerna. Speciellt de två prinsarna som i en scen överdriver ångesten kring deras försvunna kärlekar, Askungen och Rapunzel, och där båda försöker övertyga varandra om att just deras förtvivlan är den värsta. Men även kvinnorna får visa upp denna sida; Rapunzel som grimaserar och gnyr av smärta då hennes mor klättrar upp i tornet med hjälp av hennes långa hår; Askungen som vid ett tillfälle erkänner att hon hjärna hjälper till med hushållet och att hon faktiskt vid vissa tillfällen gillar att städa. 

Det eleganta i sagorna har suddats ut, de lyckliga sluten behöver inte innebära att prinsen och prinsessan får varandra eftersom familjer kan se ut hur som helst, och lösa trådar behöver inte alltid sys ihop. Några dör under färden, så som livet fortgår är det bara att acceptera. Kanske skulle alla sagor må bra av att får röra runt i varandras innersta hemligheter.

/ Linn