Lennart Nilssons bok Ett barn blir till kom ut första gången 1965. Då var den banbrytande med sina fotografier tagna inuti en livmoder.
1-4 oktober visas en utställning på Galleri Kontrast med hans fotografier, några ur böckerna, men även vissa som inte tidigare visats upp offentligt. Det är en liten utställning, men snabbt trollbinds man av fotografierna. En människas utveckling har alltid fascinerat och hänfört; hur liv blir till och hur man själv en gång så ut.
Vem är jag?
Vart kommer jag ifrån?
Och så får man svaren. Det här har också varit jag. Det här är min historia.
/Linn
Utställningen visas mellan den 1-4 oktober på Galleri Kontrast. Entré gratis. Närmsta tunnelbana är Slussen.
Halva lyckan att gå på museum för mig består av att plöja igenom kortutbudet i souvenirshopen efteråt. Jag vet att det är trivialt efter att ha sett fantastiska målningar, skulpturer eller fotografier i orginal men för mig är det som grädde på moset. Genom åren har jag samlat på mig hel del kort som jag har haft diverse planer för. Vissa har jag efter ett tag kapat banden med och skickat till en vän nånstans långt borta. Andra haft som bokmärken så att de sedan har försvunnit. Och sedan finns det de som fortfarande samlar på sig damm och nötta kanter i min skrivbordslåda.
Ett sånt kort är det här:
Revenge of the goldfish.
Konstnären heter Sandy Skoglund. Hon skapade och fotade denna och liknande rum under 70- och 80-talet i New York.
När jag såg bilden blev jag helt bergtagen. Jag kunde inte slita mig från att försöka förstå vad bilden berättade. Log pojken till höger? Var kommer alla fiskar ifrån? Vad drömmer kvinnan till vänster om? Och färgkombinationen innehåller ett så direkt tilltal till mitt undermedvetna. Jag reagerar känslomässigt på den - en blandning av räddsla och lugn.
Bildkonst är som bäst enligt mig när bilden berättar en berättelse. Jag kan se kvalitéer och uppskatta den tekniska biten av en tavla med endast ett motiv. Låt så vara att det är kubism, porträtt eller landskap, men berättar det inte samtidigt om en något så fastnar inte bilden i mig. I Revenge of the goldfish besegras jag av en berättelse. Personerna i bilden vill någonting, känner någonting, har någon plan. Inte minst fascineras jag av hur bilden översvämmas av guldfiskarna och deras symboliska betydelse.
Samma känsla av att översvämmas finns även i Sandy Skoglunds andra bilder:
Fox games
The cold war
Till min glädje hittade jag för ett tag sedan en till artist som verkade jobba utifrån samma idéer och koncept. Yee Young Lee, en ung koreansk artist som bygger upp världar i sin studio för att sedan föreviga genom foton.
Resurrection
I hennes bilder upplever jag ett möte mellan sagor och det personliga berättandet. När jag tittar på dem så finner jag att jag söker inåt i mig själv. Att jag intuativt känner igen känslan men försöker identifiera berättelsen från mitt liv. Samtidigt som jag försöker förstå vad hon upplevde i skapandet av dessa bilder.
Att översvämmas eller det översvämmande finns även som symbolik i Yee Young Lees bilder. Det blir för mig kvävande och facinerande på en gång.
Last supper
Broken Heart
Både Sandy Skoglund och Yee Young Lees bilder ligger som favoriter på min browser. Jag återvänder ofta till dem när jag behöver inspiration i mitt skrivande. Eller när jag behöver avbrott i livets diverse administrativa uppgifter.
För den som vill se mer av de båda konstnärerna så är det dessa två länkarna jag använder:
http://www.mymodernmet.com/profiles/blogs/incredibly-elaborate-non-photoshopped-scenes
http://www.boredpanda.com/stage-of-mind-surreal-photography-jee-young-lee/
Entrén till Magasin 3 går genom en skjutdörr i dimmat vitt glas. Jag tar steget från vardagen till konsten. Det första jag möts av är en vit halvvägg med ett hårt anslag. En brunsvart metallskylt med rubriken "This entrance is strictly prohibitied". Ett extremt starkt ljus tränger vid sidorna av väggen, det känns ovanligt varmt där innifrån. Senare ska jag upptäcka att värmen kommer från en gigantisk kristallkrona med hundratals glödlampor som hänger hela vägen ner till golvet. Just nu tänker jag dröja mig kvar vi förbudsskylten.
Jag känner igen typen av skylt från att ha promenerat i Karlskrona med morfar. Det är en sådan skylt som hänger på staketen och vid entréerna till militäranläggningarna. Min första reaktion är att vifta bort det, av någon anledning tycker jag inte skylten gäller mig. Jag ser förbudsskylten som en stämningssättare snarare än ett konstvärk. Jag är redo att gå vidare in i utställningen, ändå är det något som håller mig kvar.
Jag kanske fastnar för något av orden, kanske de sista: liars, jokers and cynics. Eller så kanske jag fastnar jag därför att jag känner förvåning över att det är en ändå ganska utförlig och hopträngd text, så brukar det inte vara på förbudsskyltar. Jag dröjer mig kvar för att läsa hela texten.
Jag småskrattar vid vissa ställen: people with leprosy, parasites. Vaddå, hur mycket spetälska finns kvar i världen och vilka är parasiterna? För det står parasiter och inte: personer som bär på parasiter. Fnissar även till lite pågrund av igenkänning - jag kanske inte får gå in här. Allt medan jag läser fastnar skrattet i halsen och sedan som en klump i magen. Den som inte är amerikansk medborgare eller medborgare i EU medlemsland är inte välkommen. Den använder oväntat många påvisande att den som har kontakt med någon form av terrorism är inte heller välkommen. Dessa följs av just orden jag reagerade på: liars, jokers and cynics. Vaddå, är de som vi anser vara i kontakt med terrorister automatiskt lögnare?
Jag blir stående - vem får egentligen gå in? Det måste vara någon välutbildad eftersom de ska ha goda kunskaper om engelska, någorlunda välbärgad eftersom de måste ha en kreditkort, från Europa eller USA, förmodligen inte en kvinna. Jag reagerar på var mina tankar leder mig. Det är den vita, ekonomiskt lyckade, medelåldersmannen som är välkommen. Jag vill inte vara han, ändå klarar jag mig förbi ganska många av förbuden pågrund av min uppväxt i Sverige.
Jag vet inte vad det är som skrämmer mig mest: att jag målar upp den vita medelåldersmannen som en av få som kan ta sig förbi förbuden, eller att jag också har en väldigt tydlig bild av vem det är som inte kan ta sig förbi. Förmodligen det senare. Jag slås av kraften i det här konstverket. Förbudsskylten har endast med några få fakta fått mig att projicera mina fördomar om människor som är olika mig själv på väggen. I sin helhet är den bisarr. Styckar jag upp vad som är förbjudet känns den allt för välbekant. Då finns den i min omvärld.
Vem är egentligen välkommen i vårt samhälle? Jag smyger förbi, runt väggen in i det varma upplysta rummet. Bär med mig projektionen av att vara en medelåldersvit man. Försöker skaka av mig den och vara min egen när jag upplever de andra konstverken. Det är svårt. Istället upplever jag resten av konsthallen i sken av fördomar och frågor, illvilja och uppgivenhet.
Musik- och teatermuseet ska stänga och restaureras i två år, därför har de nu gratis inträde fram till den 30 mars. Jag och en kompis var där i fredags för att ta del av museet innan de stänger ner.
Det finns vissa rum som är mer avsedda för barn där du kan testa på instrument - dessa gick vi ganska snabbt igenom, och valde att lägga mer fokus på de andra utställningarna. Den första var en fotoutställning från teater- och dansföreställningar med foton tagna av Beata Bergström. Hon var en av de första fotograferna att fotografera under föreställningar och repetitioner vilket på många sätt gjorde hennes foton mer levande. Dock kunde det få vissa dramatiker och skådespelare att rynka på näsan då hennes klick från kameran hördes, och en gång blev hon till och med utskickad av Ingmar Bergman då han ansåg att det störde för mycket. Trots detta vägrade hon att ändra på sig, eller sin kamera, utan gick sin egen väg. Fotona i utställningen visar på en enorm närhet till skådespelarna, och jag önskar att jag hade levt då och fått se Ernst Hugo Järegård, Allan Edwall, Margaretha Krook och Lena Nyman storspela på scenerna omkring i landet. Att ha gått miste om detta är för mig en stor förlust.
Den andra utställningen vi fastnade för var "Maskerade - med gatan som scen" där maskerna stod i centrum och jag lärde mig att commedia dell'arte och dess utnyttjande av masker var ett sätt där skådespelarna vågade och kunde uttrycka sin åsikter, då deras identitet hålls gömd med hjälp av just maskerna. I många fall kan jag tycka masker är ganska läskiga, men det finns en teatergrupp som kallar sig för "123 Schtunk" som ibland använder sig av masker och det är en teatergrupp jag varmt kan rekommendera! På ett enkelt, men otroligt snabbtänkt, finurligt och kreativt sätt får de mig att skratta under hela föreställningen. Om ni inte har sett dem - gör det! De reser landet runt och just nu spelar de "Raskens". Jag har endast sett dem i deras tolkningar av Shakespeares texter, men jag tvivlar inte på att detta är minst lika bra.
Vidare fanns det ljudstationer där du kunde lyssna på intervjuer m.m. med dagens åsiktsuttryckande människor och ta del av vår tids commedia dell'arte.
För att återgå till musik- och teatermuseet kan jag varmt rekommendera att gå dit och kolla på fotoutställningen av Beata Bergströms foton och att se den korta intervjun med henne. En kvinnlig företrädare och inspirationskälla på många sätt, som vägrade låta männen sätta sig på henne utan gjorde som hon ville.
/Linn
I lördags var jag och en kompis på Fotografiska. Om jag ska vara ärlig, och det ska jag väl, så har jag aldrig varit där. Tänk er! Jag har bott i Stockholm i sex år och har inte varit där! Skäms på mig. Så det var på tiden att jag var där. Och jag funderar starkt på att köpa ett årskort där så att jag kan gå dit flera gånger, utställningarna de hade nu gav definitivt mersmak.
Det är flera utställningar samtidigt, och jag ska skriva om tre av dem. Oftast när jag går på utställningar tycker jag det är roligare att själv skapa mig en bild av vad jag anser bilderna står för. Det händer att jag läser de texter som finns i samband med dem för att få lite bakgrundsinformation, men väldigt sällan kollar jag på filmerna som också kan finnas. Därför kan min uppfattning om utställningen skilja från andras.
Roger Ballen "Roger Ballen's Theater of the Absurd"
Som om jag klev in i en helt annan värld fylld av absurditet präglad av råhet och missnöje. Ballens fotografier var väl uttänkta. Svartvita och fyrkantiga där innehållet var det talande. Kollage av avklippta människor, inklippta i situationer där reaktionerna stod i centrum - gapande munnar, fasansfulla uttryck. Ju längre du tittar på dem desto fler nya saker upptäcker du, som om det gömmer sig flera dimensioner i varje fotografi.
Det känns som ett kämpande där förvrängda, beniga kroppar möter oskyldiga djur. Som för att ändå visa på att hoppet finns där kommer fåglarna in. "I am fascinated by birds, they link the heavens with the earth" säger Ballens, och jag tänker att de även får stå för den frihet som människorna känns fråntagna. De tydliga väggarna gör att människorna känns instängda och jag får lite svårt att andas vid vissa fotografier, och misären är ett faktum.
Ballens säger att fotografera för honom är att gå ner i en grotta och försöka föra upp grottan till ovan jord. Jag tänker att den här absurda världen är hans grotta och hans värld, och att den finns här under oss och mitt i bland oss, vare sig vi vill det eller inte.
Det finns även en installation där Ballens hittat saker i Stockholm som han anser passa in med resten av utställningen. Jag märker ett obehag inom mig när jag bokstavligt får kliva in i hans "grotta" och utforska världen på ett intimare sätt. Trasiga tavlor, smutsiga sängar och ensamma människor - det tragiska tar över.
Obehaget sitter kvar när jag lämnar utställningen. Finns det någon mening med allt, eller måste vi bara inse att allt detta också är en del av världen?
Julia Fullerton-Batten "Staged Reality"
I Fullerton-Battens fotografier finns ett ljus som får mig att tänka på film. Och det är som en film över livet.
Det är tonåringar som växer ur sin omgivning, som håller på att växa ifrån barnlivet in till vuxenlivet. Man känner sig klumpig och det är inte alltid lätt att hitta rätt i sitt beteende. Det gäller att välja rätt väg, men ibland bara att hålla sig flytande.
Det är relationen mellan mor och dotter, hur ett brustet äktenskap kan sätta sina spår, och hur rivalitet, kroppsideal och förändringar alltid börjar i en jämförelse. Hur man sliter sig fri från hemmets bojor och tar sig vidare i livet på egna vägar.
Det handlar om att hamna mitt i mellan, som jag ser det, barn- och vuxenlivet. Om en instängdhet, om att ta sig ut. Också om att hamna mellan fantasi och verklighet.
Det är en värld full av komplexitet, och även fast alla bilder har ett visst lugn över sig gör det mig mer skeptisk. Som om en dimma har lagt sig över allt och där under finns det mer än vad som egentligen syns.
Robert Frank "Photographs from the Collections of Fotomuseum Winterhur and Fotostifting Schweiz"
Franks fotografier är från vitt skilda tider i hans liv. Men det som fångar mig mest är då hans dotter dör. Innan dess hade han haft ett uppehåll från fotandet och gjort film, men efter olyckan gick han tillbaka till fotograferandet som en sorts bearbetning och uppmuntran till sig själv. Han använder sig av negativen genom att rista in ord och meningar innan han framkallar dem vilket ger dem en oerhörd häftig effekt. Hans fotografier innan dess har inte alls på samma sätt innehållit ord, men nu verkar de betyda allt. Hans skriver på speglar och på glasrutor, uppmaningar till sig själv och till världen. Jag funderar på varför det måste till en stor sorg för att något drastiskt ska ske i hans fotograferande. Kanske har den sidan alltid funnits där. Men på något sätt sker en stor förändring i hans bildspråk.
Hans andra fotografier speglar livet i olika städer, hans möten med människor som en iakttagare. Ja, kanske är det där skillnaden ligger i de fotografier före och efter dotterns död. Innan var han en iakttagare till livet, efter hans dotters död blev han iakttagen av livet och hans liv i fokus istället för andra människors.
Livet i städerna är pågående, han visar sin synvinkel och det han ser. Inga av hans foton känns ihopsatta, men de känns utvalda. Att visa det vardagliga, men verkliga livet. Även Frank använder sig av svartvita fotografier, innehållet står för det viktiga där formen kan variera. Fotografierna är som ögonblick som kommer och sen försvinner. Sånt som sker i livet hela tiden.
Som ni kanske märkte var det Ballens utställning som intresserade mig mest. Jag gillade att hans fotografier fick mig att känna så många olika känslor, även fast flera av dem var otroligt jobbiga. Vid varje fotografi fick jag kämpa med allt som mötte mig, och det utmanade mig. Helt klart min favorit!
/Linn
God morgon alla läsare!
I går kväll fick jag två kommentarer på ett av mina inlägg som fick mig att tänka till och kom fram till att det ligger nog i intresse för er alla att jag besvarar dem i ett inlägg. Det är otroligt kul just när ni kommenterar och ifrågasätter det vi gör, det uppskattar vi, och det är nämligen därför jag också nu skriver det här inlägget.
Den här bloggen är ingen ren recensionsblogg där vi i varje inlägg skriver våra åsikter och om vi tycker det är bra eller dåligt, det är inte alltid väsentligt (kanske egentligen det minst väsentliga). Det väsentliga för oss kan skilja sig åt från gång till gång, men framförallt vill vi få fram vad vi anser det handla om det vi har upplevet och lyfta fram det som vi tykcer är det viktigaste och kanske de frågor och tankar som uppstår.
Ibland vill vi rekommendera något riktigt bra vi varit på eller avskräcka er från att slösa er tid på något vi anser vara otroligt dåligt. Ibland vill vi bara förmedla en uppelvelse och utifrån det får ni själva avgöra om det är något som skulle kunna falla er i intresse eller inte.
Självklart finns det gånger då något vi sett eller läst kräver sin spänning och inte allt ska kunna utläsas i våra inlägg, kanske är det något vi får fundera över när vi skriver och avgöra vilket som är viktigast - att hoppa över vissa grejer eller att få fram allt vi vill få fram. I sådana fall är det något man skulle kunna varna er läsare om att det finns en spoiler längre fram så kan man själv välja om man vill fortsätta läsa eller inte. Men ibland kan det vara svårt att avgöra vad som är en spoiler, olika människor lägger vikt vid olika saker.
Jag hoppas detta inlägg besvarar era frågor kring vad vi vill uppnå med bloggen. Om det fortfarande finns ouppklarade frågetecken så kan ni alltid klicka er in på något av våra namn eller länken Kulturaspiranterna (som ni kan hitta i sidofältet till höger om inläggen) så hoppas jag att allt kan klaras upp.
/Linn
Hej, välkomna och tack för att ni är med nu när vi startar Kulturaspiranterna!
Den här bloggen är ett resultat av ett djupt konstintresse och en ändlös vänskap mellan oss, Linn och Sofie, två numera Stockholmsbrudar som aspirerar på att bli kulturtanter en vacker dag.
Ofta fastnar vi i intensiva sms-konversationer om hur underbar en föreställning var eller hur arga vi är över kulturpolitiken eller så spyr vi över mediokra recensioner på kultursidorna. Dessa sms-konversationer har byggt upp en frustration över hur svårt det är att bli delaktig i kulturdebatten. Så vi tog saken i egna händer och plockade ihop vår samlade kunskap till denna blogg.
Här hos kulturaspiranterna vill vi ge vår version av världen.
Genomtänkta essäer kommer varvas med spontana inlägg. Kanske kommer det påminna om recensioner. I vissa fall mer som analyser. Ibland vill vi bara skrik-varna någon från att slänga bort tid och pengar på en träig Strindberg. Ibland vill vi tvinga iväg alla vi känner till den bästa konserten vi sett (så känner vi ganska ofta). Andra gånger vill vi bara påpeka att den där diktsamlingen passar bättre med champagne än rött vin.
Självklart kommer ni få lära känna oss också. Linn och Sofie. Som från början förenades över en fascination över stegräknare. En vänskap som fördjupades genom litteraturen, teatern och Stockholms uteliv. Te och fikor sammanförda oss också, tillsammans har vi nog druckit mälarens volym i te. Vår favorittradition är att spendera mer än vår budget på chokladfestivaler.
Runt oss har vi massor av fantastiska konstnärer och konstkritiker. Eftersom vi är två personer som beundrar alla våra vänner kommer det då och då dyka upp gästspelare som ger sin version av omvärlden.
Så släpper vi nu våra tankar fria till alla er i förhoppning att vi tillsammans ska mala runt våra konstupplevelser ett varv till.
