kulturaspiranterna

Vem spelar roll för dig?

Dina föräldrar? Din partner? Din närmsta vän? Kanske är det någon på ett visst avstånd. Din lärare? Din arbetsgivare? Din kontakt på socialkontoret? Eller så är det personer på behagligt avstånd, som rör sig i periferin till din vardag. En kollega? Grannen kanske?

I vilket led förväntar du dig att någon öppnar ögonen och vågar agera för ditt välbefinnande?

Så otroligt skönt att de flesta, jag däribland, sällan om ens någonsin behöver ställa oss de här frågorna. Utvärdera vem som egentligen står på vår sida. Undra över om någon kommer ställa den avgörande frågan. Frågan som får oss att tala sanning.

Vissa personer tvingas att leva i ett skådespel. De skapar dimridåer kring de vassa kanterna av sitt eget liv. De gör allt för att ingen ska märka förfallet, ensamheten, utsattheten. Jag undrar om det är för att behålla illusionen av en framtid eller bara för att överleva?

I Du vet inte – för du har inga barn följer jag Emma under några dagar som hade kunnat förändra hennes liv. Emmas föräldrar missbrukar alkohol, makt och våld. De utnyttjar Emma till att hålla ihop sömmarna av ett familjeliv. Det förväntas att hon lagar maten, klarar skolan, handlar och är en ljuvlig dotter.

Scenerna är korta och intensiva. Det som är verkligt varvas med scener som jag upplever visar en annan version av Emmas liv. Versionen där ”tänk om…”-situationer är verkliga. Intressant nog är dessa scener oerhört lika de verkliga. Det är hårfina skillnader, ibland bara en fråga. Det inger hopp, kanske kommer det få vända för Emma.

I slutet av pjäsen har Emmas ensamhet sipprat ut från scenen och tagit över mig. Jag är frustrerad över människors upptagenhet. Jag är frustrerad över att människor är så otroligt rädda för smuts. Framför allt blir jag arg att vi så lätt definierar varandra som just smuts. Vi måste börja blanda oss i mer. Oavsett om det är vår närmsta vän eller mannen på gatan. Vi borde känna större ansvar för varandra. Hur ska vi annars klara oss?

Du vet inte – för du har inga barn är stark i sitt tematiska val. Jag upplever den som innerlig i varje del. En enskild eloge måste jag ändå ge Petter Wikström och Birgitta Rudklint som spelar Emmas föräldrar. Fruktansvärda roller spelade på det mest trovärdiga sätt.

Föreställningen var på Teater Verkets egen scen. Intimiteten förhöjde upplevelsen. Black boxen blandas med möbler och ting från vardagen. Scenerna går in och ur varandra på ett skickligt sätt. Jag finner en fin symbolik i hur de alla befinner sig på samma fysiska plats. Trots att deras världar verkar vara ljusår ifrån varandra.

Det är något särskilt att gå på dessa små teatrar. Magin är mer direkt, närvarande i varje replik och rörelse. Uppsättningar som Du vet inte – för du har inga barn är otroligt viktiga därför de vågar ställa frågorna. Hoppas vi nu är fler som vågar följa deras exempel!