Hundringen av Staffan Aspegren och Ulf Nordquist
I ungefär 32 minuter ler jag åt det absolut banala i det jag lyssnar till - en radioteaters musikal med hundar i huvudrollen. Det osar utmaning för utmaningens skull. Det är i alla fall något jag inte har hört förut.
Berättelsen är enkel, som så bör i en musikal. Två personer, en man och en kvinna, vet inte sitt eget bästa men längtar efter någon. Bredvid sig har de sina bästa vänner, varsin hund. Med kanel- och vaniljdoft i nosen så parar de ihop sin matte och husse.
Musiken är poppig jazz. Blues tränger igenom när känslorna ska gå på djupet. Vist är sången bra men det blir lite enformigt. Ändå blir jag imponerad av hur de får till den där popperikänslan av musikal endast genom ljud.
Sen är det en del jag inte förstår i själva handlingen. Är människorna blinda också? Ibland får jag intrycket att hundarna är ledhundar. Känns som en viktig detalj att klara ut i berättelsen. Generellt så är Hundringar inte så stark i detaljerna. Jag kommer inte tillräckligt nära vare sig karaktärena eller miljön för att känna mig engagerad. Som helhet däremot är den väl underhållande. Något att lyssna till på väg ut till sommarstugan när en tröttnat på de eviga sommarpratarna.
Vill ni också lyssna på den, finns det på sveriges radio. Här har ni en länk:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/288676?programid=965
P3 Dokumentär
För några veckor sedan skrev jag att jag ville börja lyssna på P3 Dokumentär vilket jag nu gjort - och jag bannar mig själv för att jag inte gjort det tidigare! Oj vilket otroligt program! Vilken känsla, och rytm och mångfald som de lyckas skapa i ett och samma program. De får mig som lyssnare att slungas tillbaka i tiden, när det än är - 60-70- eller 90-tal - på sådana enkla men ändå geniala sätt. Exempelvis genom att spela upp dåtidens nyheter från radion kan jag enklare förstå och lättare ta till mig händelsen. Jag får en bakgrund, en historia till historien.
Jag kan erkänna att jag inte har så bra koll på alla katastrofer och stora händelser som skett här i Sverige, och där är P3 Dokumentär oerhört bra - de antar att du inte vet eller kan något om händelsen i förväg utan gräver djupt och ger oss en bred och överskådlig bild av händelsen. Intervjuer blandas med telefonsamtal och inspelade upptagningar. Spänningen kring ämnet byggs upp med hjälp av musik i bakgrunden och flera gånger känns det som om jag var där mitt i det. Glupskt tar jag mig i genom avsnitt efter avsnitt. Jag vill liksom aldrig riktigt sluta lyssna och behöva ge mig iväg från den världen. Och efteråt känner jag mig rikare i min kunskap. Jag vet vad som hände och jag vet hur det mottogs och vad polis eller media eller regering gjorde åt det. Jag kan dra min egna slutsats kring allt. Jag lär mig saker utan att egentligen behöva anstränga mig - perfekt när jag åker tunnelbana eller går till och från jobbet.
Som sagt, mina varmaste rekommendationer! Ta er an dessa, enligt mig, väl genomförda och genomtänkta program och upplev hur tid och rum flyttas.
Jag lyssnar via appen "Podcaster". Där kan du antingen ladda ner gamla program eller lyssna på dem med en gång. Säkert går det att även lyssna på dem via SRs app också.
/Linn
Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig av Emma Karinsdotter
Ens nu är ingenting mer än de valen vi gör mot vårt förflutna.
Jonna lever med Elin. Ett fint förhållande , harmoniskt och framtidsdoftande. Jonna är turnéledare. Flera år av galna resor bakom sig. I lägenheten i Hägersten, i Elins illustratörhänder, i grannens katt har hon hittat en hem. Men så rapporteras om en kommande skivrelease med bandet där Nikki är trummis. Och Jonna ljuger för Elin - nej jag känner inte till det bandet.
Men världen rämnar när det förflutna tränger sig igenom. Nikki. Ett brunt och ett blott öga. Konserter och kärlek. Musik och desperation. Den svarta fågeln. Omvärldens animorf.
Kapitel från idag med Elin varvas med kapitel från en förgången tid med Nikki. Tiderna är sammanlänkade. Vad som hände då, när kärleken tog över Jonnas känslor, sedan hennes kropp och tillslut hennes sinne och vett. När en sådan som Nikki kommer in i ens liv är en inte längre fri. Det är som gravitationen förflyttas från jordens kärna till henne. Att flera år senare inse att magneten till Nikki fortfarande är förgörande stark får förödande konsekvenser.
Emma Karinsdotter debuterar med en storartad roman. Den beskriver kärlek, kamp och det fragila i det vi tror är vårt psyke. Språket flyter med innehållet. När Jonna möter hinder stakar sig orden. När något fastnar - klick svart klick svart klick svart - som en gammal kamera. Emma Karinsdotter beskriver, gräver sig in och kommer ur orden. Karaktärerna är fulla, så verkliga att jag känner mig som en av vännerna i Elin och Jonnas vänskapskrets.
Jag slås också av en oerhörd glädje att äntligen (äntligen!) beskrivs min omvärld och referensram i text. Inte för att jag levt ett liknande liv som Jonna, i musikens galna fester och känslosvall. Utan för att det är från min generation, från min tid, från min kamp. Så jag inser att det är nu vi kommer, genration Y, och tar del av kulturvärlden. Som jag längtat.
Jag försöker hålla mig från att avslöja för mycket om handlingen och min tolkning här. Jag är en sådan som trivs bäst med att läsa sista kapitlet först men i Och himmlarna ska falla kunde jag inte förmå mig att bläddra fram. Den höll mig som fången i mellan världen mellan nu och då. Den här boken har många bottnar och är en ren upplevelse. Den får min starka rekomendation.