kulturaspiranterna

Han kom aldrig och hämtade henne. Hon väntade och väntade, men hennes pappas kom aldrig.

Malin själv minns inte detta, men hennes mamma har berättat om det.

Filmen börjar med detta; en väntande flicka och en pappa som inte dyker upp. Varför presenteras vi för ett minne huvudpersonen inte minns? Ska vi förstå att även om inte huvudet minns så minns kroppen vad som hänt, och att det är därför Malin känner sånt hat inför sin pappa? Men hur kan egentligen ett berättat minne få sån stor roll?

Malin har inte vuxit upp med sin pappa, men bestämmer sig för att leta upp honom nu när hon själv ska bli förälder. Malins relation till sin pojkvän Frank är allt annat än stabil och de hinner göra slut innan filmen knappt har börjat. Istället flyttar Malin hem till Franks pappa. Han verkar ha blivit den pappa Malin aldrig har haft, medan han mot Frank visar en kall hand. Ville han egentligen haft en dotter?

Det går snabbt för Malin att hitta sin pappa; en alkoholiserad skådespelare vid namn Martin vars största roll just nu är att spela apa på Chinateatern. Det var kanske inte just den pappa hon hade tänkt sig hitta. Men innan Malin hinner berätta för Martin om vem hon är råkar han ut för en hjärnblödning. Plötsligt minns Martin ingenting och han måste lära sig allt på nytt igen. Hur steker man ett ägg? Hur beter man sig mot andra? Hur var Malin när hon var barn?

Att få möjligheten att forma sin pappa till den pappa man velat ha kanske är något vi alla har fantiserat om, men precis som i verkligheten blir det inte riktigt som man tänkt sig. Speciellt inte när Martin börjar minnas, och Malin inser att hon nu har chansen att säga de saker till honom hon inte haft möjlighet till innan.

Varför hämtade du mig aldrig?

Det finns scener i filmen som går alldeles för fort; uppsökandet av Martin, och när Martin sen börjar återfå minnet igen. Det som fängslar mig är skådespeleriet och relationerna i filmen; Malins ganska kalla reaktion till när hon och Frank avslutar allt, hur Malin försöker kontrollera sin aggression mot Martin, och hur hon i klassrummet gör allt för att upprätthålla lärarrollen. Det som sedan skrämmer mig är hur Frank påminner mig om någon som en gång varit nära.

Ett oknäckt ägg, en pappa som dyker upp och hämtar i tid, ett så kallat lyckligt slut. 

Min så kallade pappa går just nu på bio med bland annat Vera Vitali och Michael Nyqvist i rollerna. Manus och regi står Ulf Malmros för. 

/Linn

"Vi märkte att det var sensationellt just eftersom det märktes att det var sensationellt. Det är nämligen inte allt som är sensationellt."

 

En åldrande Diana Vreeland spatserar runt i sin lägenhet, just hemkommen från sitt avskedskapitalsresa i Europa. Den och den ska komma på middagsbjudning och det är dags att ta fram de inlagda bulgariska lökarna. Det är en stolt kvinna med elegansen som sitt vapen som berättar om sitt liv. Det unga familjelivet, resorna, societen men inte minst tiden på Vouge skimmrar upp i den röda lägenheten. Allt i det förgångna, hon vill absolut inte läsa dagens tidning. Och ständigt ringer telefonen. 

 

Full Galopp är en glittrande och direkt monolog om modedrottningen Diana Vreelands liv. För mig som kom dit utan någon inblick i varken vem Diana Vreeland var eller vad föreställningen skulla handla om fick en blandning av historielektion, privat audiens och bitsk omvärldshumor i två timmar - en underbar upplevelse. Diana för ett lätt, vardagligt samtal med oss i publiken, men åhöraren verkar lika mycket vara de förgånga minnena. Jag känner något ömt för den här äldre kvinnan vars pengar, förstånd och vänskapskrets verkar rinna bort. Samtidigt förstår jag att inget annat än respekt och beundran kan öppet visas inför henne. 

 

Och skådespelarinsatsen! Håkan Jonson gör ett fantastiskt porträtt av denna egensinniga kvinna. Varje steg, andetag och sipp av likören andas Diana. Hon finns i de stora rörelserna, de som vill dansa. Hon finns i de små musklerna runt ögonen när hon delar en hemlighet med publiken. Och hon finns i kroppens stelhet när fasaden spricker. 

 

Lika imponerad är jag av rummet. Scenen är helt förvandlad till Dianas våning på Manhattan. Röda storblommiga tapeter, skrälla vaser i varje hörn, ett stort runt spegelbarskåp hänger på väggen och i mitten två pelare av tidningar. Nu var jag aldrig det, men skulle föreställningen under en sekund varit tråkig, då hade jag ändå tyckt om att vara där för jag hade aldrig kunnat titta mig mätt på denna inredning. Men jag hade aldrig heller velat bo i ett sådant rum själv. Scenografin är gjord av Bengt Fröderberg.

Fria Teatern bjuder på allt från den stund att en kommer in genom dörren. Innan föreställningen ska börja får vi en kort presentation av en Diana Vreelands expert så att även oss oinsatta kan skratta på rätt ställe (herre gud Queen D. har hängt runt med Mick Jagger i London). Efteråt snubblar Håkan Jonson ut i strumpbyxor och en vit målarrock för en stunds samtal med publiken. Åter igen får jag uppleva den gemenskap som alltid uppstår här mellan publik, teater och skådespelare. 

 

Eftersom jag går hem med ett litet bubbel i mig måste jag bara rekomendera denna och nästa föreställning som spelas - Dansösen Käthe Hermann. Ingen av dem ska en missa! I båda kommer du välkomnas hem till en magisk miljö.

 

Så ett sista visdomens ord från Diana:

"Man måste ha en dröm om man så bara ska köpa morgontofflor. Och eftersom jag aldrig hittar några tofflor som passar så har jag bara drömmen."

                                                                            

I början av sommaren fanns det så många planer. Jag skulle läsa massvis med böcker, jag skulle lyssna på radioteater på väg till jobbet och jag skulle begrunna esteik i min vardagliga omgivning. Allt skulle skrivas om och ur för att delas här på bloggen. Som det märkts så blev det ju inte riktigt så. Det gick inte ihop sig att vara barista och holvmästare 40 timmar i veckan och sammtidigt skriva innehållsrika texter. Jag tror Linn upplevde något liknane på sitt håll, med sitt sommarjobb. Men nu är vi tillbaka! Internet är rörligt och anpassbart. Vi släpper gammalt och släpper fram nytt. Det finns mycket att längta efter. 

 

Just nu bubblar en teaterhemlighet inom mig och snart ska jag släppa iväg den. Ledtrådar? Dramatik, ett coolt sammarbete, och en förening. I sinom tid kommer jag skriva mycket om det här. Vi kommer att ge er en följetång längs ett projekts utveckling. Men inte än, lite väntan finns det kvar även om jag längtar. 

 

Med lite fasa längtar jag också efter att skriva av mig om boken jag läser just nu - Rovfåglar osv. av Kristina Sigunsdotter. En debut med så direkt tilltal att jag ibland varken kan lägga den ifrån mig eller läsa vidare. Ska inte säga för mycket eftersom jag är i mitten men ett kort tipps att kolla in: http://rovfaglarosv.tictail.com/product/rovf%C3%A5glar-osv

 

Jag hoppas och längtar till det lugn som min höst kommer bestå av. Kanske i smyg eller med full fart, har inte bestämt mig än, så börjar jag nu livet som frilans. Frilans dramatiker, frilans dramaturg, frilans regissör, frilans krönikör ... Jag ska knyta kontakter och planera, förhoppningsvis avsluta manus. För Kulturaspiranterna ska jag begrunna. Definitivt ta upp det där med estetik i min vardagliga omgivning. Jag vill också studera alla de favoriter jag plockade från internettrådar i våras, olika konstnärer eller konstverk som läggs ut på detta billiga galleri. Jag ska fortsätta leta efter debuterande och gömda pärlor i vimmlet av kulturupplevelser. 

 

Samtidigt ska jag njuta av att utforska mitt eget skapande och berättande för att hitta mitt författarjag nu när ingen skola håller mig om ryggen längre. Och jag ser fram emot att bli strypt av den nya vardag och verklighet som växer inom mig.