kulturaspiranterna

Jag och Linn har en tradition som går ut på att vi varje år besöker Chokladfestivalen i Stockholm. För oss är detta froseriets helg där gränser för det bruna guldet suddas ut och allt får en skön kakaodoft. Vi brukar vandra mellan montrarna och som lekmanna mästare provsmaka allt som bjuds oss. Vi trängs för att få välja ut vilka praliner som ska med hem för senare audiens hos smaklökarna. Choklad är poesi för oss!

 

Därför blev vi förskräckta när vi insåg att Linn hade köpt biljetter till lördagens chokladfestival och jag, Sofie, jobbar med mina teaterelever då. Efter ha sörjt omåttligt mycket landade vi i att Sofie fick gå på söndagen men att vi ändå måste vara med varandra i tanken. Vi gav varandra i uppdrag att ge den andre en dikt som sedan skulle tolkas i ett chokladköp. Vi försvårade det hela genom att vi också köper två falska choklader till dikten. Sedan kommer vi inviga hösten genom att ses för diktuppläsning och chokladgissning.

 

Sakerna gnistrar repiga vi

gnistrar som kaffe och kristall

 

Det är löven som faller

kring mitt huvud om hösten

 

samma löv på marken till våren

samma ärriga huvud

 

men flickan i min hjärna

har varit på vandring

 

i natt sprang hon barfota över isen

 

 

 

Det här kommer bli höstens bästa poesi afton!

 

Det är precis så här hösten är för mig, som en vänlig kyla som påminner att det är dags att krypa under filten och känna innåt. Att låta te och choklad fylla i mellanrummen när eftertanke äntligen tar över rummet efter sommarens vildhet. 

 

Så jag önskar er en glad, chokladrik, mörkertid!

 

 

Första gången jag såg honom var på Peace & Love 2011. Men man ska inte se Bob Dylan full och ofokuserad. Man ska se honom på en mindre scen där han har all uppmärksamhet och man enbart har kommit dit för hans skull. Det är då han är som bäst. Och precis så kändes det på Stockholm Waterfront.

Ljuset på scenen påminner om en rökig pub. Känslan av närhet infinner sig, trots att jag sitter på övre parkett och tittar ner. Ibland lyckas jag få en snabb glimt av hans ansikte, resten av kvällen håller han det dolt med hjälp av hatten. Han nästan mumlar när han sjunger och med den nasala rösten blir det svårt att uppfatta texterna. I balladerna blir det enklare. Men det är först när han sjunger "Autumn leaves" som jag känner igen låten. Dylans låtarv är så stort, och jag inser då hur få låtar jag egentligen hört. Men, "Autumn leaves" är dock inte hans egna.

Fast när han sjunger "Blowin' in the wind" känner jag hur ett litet lyckorus sprider sig i min kropp. Så stor låt, så stor artist. Kanske sjöng han den även för fyra år sedan. Men man ska inte se Bob Dylan full och ofokuserad. Man ska se honom så här, på en fläckvis upplyst scen, där det intima kan röra sig fritt och där hela din person ger allt för den gamla lilla mannen där framme. Bob Dylan gnistrade, jag blev lite kär. 

I inledningen ber de oss att inte ta illa upp av de sketcher de tänker framföra. De tänker driva med allt och alla, och önskar att vi i publiken inte ska ta åt oss av de karaktäristiska och överdrivna karaktärerna de ska roa oss med.

Det är även i inledningen Adde Malmberg och Mikael Tornving gör entré och därefter visar att det är de som styr kvällen. Och med en gång märker jag av Addes vana kroppsspråk som får mig att känna mig extra trygg. Han får mig att lita på att kvällen kommer att bli rolig. Vilket den blir.

Men de lyckas inte riktigt med allt. Scenen där barnfamiljen gömmer sig för det pågående kriget precis utanför, där pappan till slut tröttnar på barnens klagomål och låter dem gå tillbaka till hotellet, trots kulorna som viner. Han får dem att tro att det räcker med att vifta med en vit flagga och säga "Sweden". Vilket det så klart inte gör. Kanske ligger scenen alltför nära verklighetens krig i Syrien, för skratten låter vänta på sig.

Istället vrider vi oss i skratt över Rakel Wärmländers träffsäkra imitation av Anna Kinberg Batra, där hon med rejält underbett och kantig kroppsrörelse försöker diskutera med David Batra om vad han kan skämta om och vad som inte är passande längre med tanke på hennes position.

Vi skrattar också högt när både Adde och Mikael går ur sina karaktärer och visar en del av sig själva. Det är på ett sätt då som teatern är som roligast, när den tunna linjen mellan fantasi och verklighet visar sig.

Adde och Mikael är kvällens höjdpunkter. De inkluderar publiken i sina framträdanden och får oss att känna oss delaktiga. Det är helt klart den bästa känslan du kan ha som publik.

Om en vecka så går jag in i repsalen tillsammans med två av mina bästa vänner - Linn och Sally. Genom experimenterande drama ska vi arbeta fram en monolog utifrån Michael Collins, ni vet han som inte landade på månen, rymdfärder.

Jag har lite kaxigt gett mig själv rollen som Show Runner. Ett begreppt snott från TV-världen. Det innebär att jag kommer att äga den konstnärliga idén. Jag kommer vara ansvarig för att berättelsen rör sig framåt på golvet, att den skrivs ner, och den övergripande regin. Med andra ord, jag ska alltså skapa, skriva och regissera en hel monolog. Och den kommer ha premiär! Så nervösa små fjärilar rör sig lyckligt i mig när jag tänker på det. 

Det här är ett av de projekt som jag kommer låta läcka ut här hos Kulturaspiranterna. Jag är inte helt säker på vilken form jag kommer berätta det i. På ett sätt vill jag redan nu bara kladda ner alla textidéer som har samlats i mig men det känns inte rätt mot Linn och Sally eftersom de inte har fått ta del av det än. Istället får det kanske bli form av att ni får följa vår process. Följ oss backstage tycker jag alltid låter så fånigt. Tycker alla som skriver backstage mest lägger ut selfies med B-kändisar och "tok-roliga" bilder på tekniker som är så där goa. Vad sägs om att ni istället är mina uppdragsgivare och att jag med jämna mellanrum ger er läggesrapporter. Det ska nog gå - slå på mig om jag sackar efter. 

Så innan jag släpper det här till cyber så tänkte jag ge vad det var som startade denna idén. Det var ett sommarprat faktiskt, jag minns inte med vem men det var någon som var så där effektivt framgångsrik. Typ 30 år och har hunnit få Nobelpriset. Men hon nämde den här Michael Collins som aldrig landade på månen. Och likt henne blev jag helt fångad av konceptet. Som alltid när jag får en pjäsidé så trycker sig en fråga in i bröstkorgen som jag inte kan ignorera; vad händer när någon rör sig i total ensamhet? Vilka tankar och känslor kommer fram då?

Lennart Nilssons bok Ett barn blir till kom ut första gången 1965. Då var den banbrytande med sina fotografier tagna inuti en livmoder.

1-4 oktober visas en utställning på Galleri Kontrast med hans fotografier, några ur böckerna, men även vissa som inte tidigare visats upp offentligt. Det är en liten utställning, men snabbt trollbinds man av fotografierna. En människas utveckling har alltid fascinerat och hänfört; hur liv blir till och hur man själv en gång så ut.

Vem är jag?

Vart kommer jag ifrån?

Och så får man svaren. Det här har också varit jag. Det här är min historia. 

/Linn

Det här blir en betrakelse över kulturläget i Göteborg så som jag ser det. Det är alltså en subjektiv bild, men den täcker många delar. 

I allmänhet tycker jag att man kan säga att läget för kulturen i Göteborg är mycket bra. Way out west går rekordstarkt, Ullevi har haft stora publikdragare i Foo Fighters, Metallica, One Direction och Summerburst. SF har öppnat en ny biograf med fyra nya salonger. Liseberg har haft en bra sommar med många stora artister t.ex. Veronica Maggio, Jackson Brown och Thåström. Göteborgsoperan har spelat Kristina från Duvemåla och i höst kommer uruppförandet av Notorious med Nina Stemme i huvudrollen. Bokmässan förstås, som lockade mängder med lässugna till Svenska mässan i slutet av september. Systrarna Kronlöf sätter upp en ny egenskriven pjäs på Folkteatern. Stadsteatern rullar på med både nytt och gammalt. Stora teatern blandar konserter och nycirkus med diskussionssamtal om kultur. Undergroundjazzen frodas och trivs på många små klubbar. Kulturkalaset lockade man ur huse under en hel vecka. Pustervik, Sticky Fingers, Trädgårn m.fl. anordnar pop/rock-konserter m.m. i mängder. Cinemateket visar filmklassiker, och konstmuseet och gallerierna visar spännande konst. Det enda som inte är på grön kvist är att biblioteket stänger ner filialen 300 m2 trots att mycket folk gick dit och att stadens skivbutiker och bokhandlar blir färre för varje år. 

Jag kommer skriva om mycket av det ovannämnda, med stor nyfikenhet och berättarglädje. Kulturhösten har bara börjat! 

På återhörande,
Jonas