slut med kvävande jelloödmjukhet
Med höstens intrång i september tog O. över föräldraledigheten och jag övar på att svara "Jag frilansar som manusförfattare och dramaturg" när någon frågar vad jag gör. Men det brukar smyga in sig ett "Men jag är också teaterpedagog, så att jag har någon stabil inkomst liksom, ja hum mhm...".
Det är det där med att stå upp för sig själv. Att våga tro på att en är den en vill vara. Ända sedan jag var liten minns jag att min mamma drillat mig i att inte säga och skriva "skulle du vilja" och inte "jag tror" när jag menar "jag vet". Det är inte ens säkert att det här handlar om dåligt självförtroende. Kanske är det mer sjävignorans. Och ödmjukhet. En hel mängd ödmjukhet som liksom har legat för länge och blivit till kvävande jello. Jag tror på ödmjukhet men i det här fallet behövs en förändring.
För mitt liv har blivit oförskämt bra. Jag lever skrivlanslivet ett par dagara i veckan. Där emellan håller jag teaterkurser och skrivkurser. På det privata planet så har ett socialt monster till dotter som precis lärt sig krypa. Jag har ett hem i form av en drömlägenhet. Grädden på moset så planerar vi en bröllopsresa någonstans varmt - lyx!
Så dumt att jag då känner att det är svårt att hävda att "jag är här, jag är sjukt bra, och har det sjukt bra". Jag märker ofta att jag kritiserar tonen i mina texter. Jag påstår att den är lite fånig, molnig nästan, och inte alls så cool som den borde vara. Så kan jag inte hålla på längre!
Därför kommer jag nu börja lägga ut fler egna texter här på bloggen. Får jag chans och tid - också egna konstverk. Jag måste vänja mig vid känslan av att mina texter möter läsare. På det sättet manifisterar jag att nu är jag dramatiker, författare och konstnär. Oavsett när jag når Dramaten så är mina texter verkliga för de läses, påverkar, irriterar, glädjer, glöms bort och sparas.
Jag har även en vild förhoppning att detta ska stärka oss kulturaspiranter. Att det ska bli som nästa nivå av denna blogg. Kulturaspiranterna 2.0, nu händer det!