kulturaspiranterna

Det är ett spel från början till slut. Att lura och ljuga ligger i deras natur, det var så de träffades och det var därför de föll för varandra. Irving Rosenfeld har sedan innan både fru och barn, men det är inget som stör Sydney Prosser. Kanske snarare något man får acceptera i den här världen - alla har vi våra hemligheter.

Det funkar bra för Irving och Sydney och deras affärsverksamhet. Tills FBI-polisen Richie DiMaso dyker upp i deras besöksstol och hotar att sätta dit dem för bedrägeri. Men han ger dem ett erbjudande. Om de väljer att hjälpa honom sätta dit fyra andra större bedragare så ska han hjälpa dem. Det är ett erbjudande ingen av dem kan motstå...

Irvings och Sydneys förhållande är något magiskt. De har hittat det där som binder dem samman och som får dem att förstå varandra på ett helt annat plan.

Irvings fru Rosalyn Rosenfeld skulle man kunna ta som ganska klantig och klumpig. Som sätter eld på saker, krockar med bilar och som inte har förstått vad det är Irving egentligen håller på med. Men det är dumt att döma hunden efter håret. Hon är orädd för att ta risker och i situationer där Irving backar är det hon som får bollen att fortsätta rulla. Kanske är det egentligen hon som är hjärnan bakom allt. 

Allting går enligt Richies plan. När Sydney gör närmanden är han inte sen att själv visa intresse. Hon är en märklig kvinna. Hon får honom ur balans, så som hon en gång fick Irving.

Det är det ständiga fokus på nervositeten som får mig att tro på Richie och hans komplott. Irving som hela tiden skjuter upp glasögonen på näsan, Sydneys fingrande på sin ring, inzoomningarna på tårögda och förskräckta ögon. När Irving och Sydney tillsammans stod omringade av alla Irvings kemtvättskläder som åkte runt, runt på klädstången kändes de oslagbara. Med Sydney borta känns Irving bara malplacerad och trånande. Han känns halv.

Ett svartsjukedrama mellan Sydney och Rosalyn är ofrånkomligt. Även triangeldramat Irving, Sydney och Richie. Allt är så välspelat att inget plötsligt går att lita på och man blir osäker på vad man ska tro.

Slutets tvist som kommer är välbehövlig, och jag förstår varför jag tvekade och tvivlade in i det sista. Men det hade jag aldrig behövt göra.

/Linn