Första gången jag såg honom var på Peace & Love 2011. Men man ska inte se Bob Dylan full och ofokuserad. Man ska se honom på en mindre scen där han har all uppmärksamhet och man enbart har kommit dit för hans skull. Det är då han är som bäst. Och precis så kändes det på Stockholm Waterfront.
Ljuset på scenen påminner om en rökig pub. Känslan av närhet infinner sig, trots att jag sitter på övre parkett och tittar ner. Ibland lyckas jag få en snabb glimt av hans ansikte, resten av kvällen håller han det dolt med hjälp av hatten. Han nästan mumlar när han sjunger och med den nasala rösten blir det svårt att uppfatta texterna. I balladerna blir det enklare. Men det är först när han sjunger "Autumn leaves" som jag känner igen låten. Dylans låtarv är så stort, och jag inser då hur få låtar jag egentligen hört. Men, "Autumn leaves" är dock inte hans egna.
Fast när han sjunger "Blowin' in the wind" känner jag hur ett litet lyckorus sprider sig i min kropp. Så stor låt, så stor artist. Kanske sjöng han den även för fyra år sedan. Men man ska inte se Bob Dylan full och ofokuserad. Man ska se honom så här, på en fläckvis upplyst scen, där det intima kan röra sig fritt och där hela din person ger allt för den gamla lilla mannen där framme. Bob Dylan gnistrade, jag blev lite kär.
/Linn
Det här blir en betrakelse över kulturläget i Göteborg så som jag ser det. Det är alltså en subjektiv bild, men den täcker många delar.
I allmänhet tycker jag att man kan säga att läget för kulturen i Göteborg är mycket bra. Way out west går rekordstarkt, Ullevi har haft stora publikdragare i Foo Fighters, Metallica, One Direction och Summerburst. SF har öppnat en ny biograf med fyra nya salonger. Liseberg har haft en bra sommar med många stora artister t.ex. Veronica Maggio, Jackson Brown och Thåström. Göteborgsoperan har spelat Kristina från Duvemåla och i höst kommer uruppförandet av Notorious med Nina Stemme i huvudrollen. Bokmässan förstås, som lockade mängder med lässugna till Svenska mässan i slutet av september. Systrarna Kronlöf sätter upp en ny egenskriven pjäs på Folkteatern. Stadsteatern rullar på med både nytt och gammalt. Stora teatern blandar konserter och nycirkus med diskussionssamtal om kultur. Undergroundjazzen frodas och trivs på många små klubbar. Kulturkalaset lockade man ur huse under en hel vecka. Pustervik, Sticky Fingers, Trädgårn m.fl. anordnar pop/rock-konserter m.m. i mängder. Cinemateket visar filmklassiker, och konstmuseet och gallerierna visar spännande konst. Det enda som inte är på grön kvist är att biblioteket stänger ner filialen 300 m2 trots att mycket folk gick dit och att stadens skivbutiker och bokhandlar blir färre för varje år.
Jag kommer skriva om mycket av det ovannämnda, med stor nyfikenhet och berättarglädje. Kulturhösten har bara börjat!
På återhörande,
Jonas
Jonas Persson har gästbloggat hos oss förut och ger oss här åter igen tips på bra musik, nu med hösten som gick i åtanke.
1. Blackberry Smoke - Ain't got the blues
En gång på sensommaren på Bengans var det så bra bra musik i högtalarna att jag var tvungen att gå upp och fråga vad det var. De sa Blackberry Smoke. Jag hade aldrig hört namnet, men lade det på minnet. Direkt såg jag att de hade en kommande spelning i Göteborg. Givetvis skulle jag gå dit. Jag började lyssna mycket på deras material och fastnade direkt för den här bluespärlan.
2. Veronica Maggio - Va kvar
Ett av de bästa public service-programmen om musik som SVT har är "Dom kallar oss artister". Ett av säsongens avsnitt handlade om Veronica Maggio. Efter en lång dag med TV-teamet i Oslo, med avslutande konsert, spelade hon och gitarristen den här låten live i turnébussen för tv-kamerorna. Trots att hon borde varit jättetrött sätter hon låten prickfritt. Där växte min Maggio-fascination ännu ett par steg. En grym artist och grym låt. Det framförande finns nog på svtplay för den som vill se.
3. Nicklas Lind - Samma, samma
I tidningen Sonic omnämndes han som en doldis som förtjänar mer uppmärksamhet. Jag gav honom en chans och fastnade direkt för den här låten. Superfin pop.
4. Allen Stone - Sleep
I somras var jag i Rotterdam på North sea jazz-festival. Den är helt enormt stor med musik på tretton scener samtidigt. Jag kom förbi en scen där Allen Stone spelade. Jag visste inget om honom, men han hade en skön hippie-soul-stil. Han förtjänar också att bli större.
5. Damien Rice - The greatest bastard
Hösten lämpar sig för singer-songwriters. Damien Rice är bättre än alla andra. Nya plattan aspirerar på att vara årets bästa album. Med små medel och tio stycken perfekta poplåtar håller han lyssnarna kring sitt finger hela tiden. Världsklass!
6. Orup - Magiker
Så mycket bättre hör också hösten till. Orup har bland annat gjort en jättefin tolkning av Amanda Jenssens "The Illusionist".
7. Perssons Pack - Fribacka väg
I början på hösten kom nyheten om att Perssons Pack ska lägga ner bandet efter 25 år och de skulle ut på en sista turné. Givetvis vill jag vara där då. Före konserten kunde jag inte så mycket om deras katalog, men på konserten fastnade jag för denna visa om att lämna småstaden. För det enda som växer där är ju kyrkogården. Det bor så mycket längtan i den här refrängen.
8. Amason - Ålen
En av Sveriges doldisar är Amanda Hollingby Matsson. Hon har haft olika artistnamn som Hajen, Jaw Lesson och Idiot Wind. Nu sjunger hon i Amason. Jag älskar hennes röst!
9. Kings of Convenience - Toxic girl
Den här låten har en rent fysisk effekt på mig. Jag vill kramas när jag hör den. Galet bra låt!
10. Jose Gonzalez - This is how we walk on the moon
En annan singer-songwriter av världsklass är Jose Gonzalez. Här gör han en cover på Arthur Russells låt. Den passar Jose perfekt.
11. Leonard Cohen - A Street
Den andra personen här som aspirerar på titeln "Årets album" är Leonard Cohen. Rösten, pratsången, texterna, nerven. Jag sitter som förtrollad här med. Bara en mästare kan åstadkomma något som är så här bra. Leonard är 80 år gammal, men har aldrig slutat sträva mot att göra den perfekta låten.
Låtlistan: http://l.facebook.com/l/GAQG12XXqAQFAY45rq9vr4A_yF9cQ9mAGG0ii7eztflkXmw/open.spotify.com/user/jonpe974/playlist/2jdhIVsE7QbJiVb2CNdRGl
Höstmusik 2014
open.spotify.com
För några veckor sedan skrev jag att jag ville börja lyssna på P3 Dokumentär vilket jag nu gjort - och jag bannar mig själv för att jag inte gjort det tidigare! Oj vilket otroligt program! Vilken känsla, och rytm och mångfald som de lyckas skapa i ett och samma program. De får mig som lyssnare att slungas tillbaka i tiden, när det än är - 60-70- eller 90-tal - på sådana enkla men ändå geniala sätt. Exempelvis genom att spela upp dåtidens nyheter från radion kan jag enklare förstå och lättare ta till mig händelsen. Jag får en bakgrund, en historia till historien.
Jag kan erkänna att jag inte har så bra koll på alla katastrofer och stora händelser som skett här i Sverige, och där är P3 Dokumentär oerhört bra - de antar att du inte vet eller kan något om händelsen i förväg utan gräver djupt och ger oss en bred och överskådlig bild av händelsen. Intervjuer blandas med telefonsamtal och inspelade upptagningar. Spänningen kring ämnet byggs upp med hjälp av musik i bakgrunden och flera gånger känns det som om jag var där mitt i det. Glupskt tar jag mig i genom avsnitt efter avsnitt. Jag vill liksom aldrig riktigt sluta lyssna och behöva ge mig iväg från den världen. Och efteråt känner jag mig rikare i min kunskap. Jag vet vad som hände och jag vet hur det mottogs och vad polis eller media eller regering gjorde åt det. Jag kan dra min egna slutsats kring allt. Jag lär mig saker utan att egentligen behöva anstränga mig - perfekt när jag åker tunnelbana eller går till och från jobbet.
Som sagt, mina varmaste rekommendationer! Ta er an dessa, enligt mig, väl genomförda och genomtänkta program och upplev hur tid och rum flyttas.
Jag lyssnar via appen "Podcaster". Där kan du antingen ladda ner gamla program eller lyssna på dem med en gång. Säkert går det att även lyssna på dem via SRs app också.
/Linn
Jag föll handlöst för Den Svenska Björnstammen när jag hörde deras singel "Vart jag mig i världen vänder" för första gången. Jag kunde inte sluta lyssna på den. Den blev som en drog.
När de i torsdags kväll, den 8 maj, uppträdde på Gröna Lunds stora scen kände jag hur den känslan återigen väcktes till liv.
Den Svenska Björnstammen består av ett konstnärskollektiv. Ut i fingerspetsarna. Det är som om de bodde på scenen, det är som om de ger mig en glimt in i deras hem. Ingenting känns nämligen så planerat. Och ribban sätts redan med första låten då Åke Olofsson presenterar den med fel titel. Resten är bara kärlek vilket är deras motor, liksom den energi som hela scenen brinner av. De hoppar och skuttar, råkar trycka på någon tangent på keyborden mitt emellan två låtar, pratar osammanhängande och i mun på varandra. Men det är som om allt det där är förlåtet. De är ursäktade för alla sorts misstag och snedsteg. Regnet som duggar ner förhöjer gemenskapen av den skaran som står framför scenen och skriker sig hesa. Jag tänker på förra gången de spelade här, hur mycket mer människor här var då. Den nya plattan har inte fått alls lika stort genomslag, men jag märker en tydlig mognad. Den känns mer genomtänkt och finslipad. Jag säger inte att jag tycker att den är bättre än deras tidigare låtar, men jag hittar en annan sorts fristad däri.
Förra gången spelade de 45 min här på Gröna Lund. Ikväll spelar de 15 minuter längre. Det är som om de vill avsluta när vi inte blivit riktigt mätta, att vi ska gå hem och sätta på deras platta för att vi inte fick nog på spelningen. De vill lämna oss gapande efter mer. Och det lyckas de med.
/Linn och Sofie
"Vi är kanske inte roligast i världen, men vi är roligast i längden."
Galenskaparna och After Shave firar 30 år på scenen, från 1982-2012. Jag har älskat dem sen den första gången jag såg dem och ärligt talat så vet jag inte hur många gånger jag sett Grisen i Säcken, men med tanke på att jag näst intill kan alla repliker utantill är det nog en hel del.
Det har alltid varit en dröm för mig att någon gång få se dem live, och i lördags gick denna dröm i uppfyllelse. Mer exalterad och entusiastisk än någonsin.
De hade valt att köra ett eller flera nummer från ett år i taget och på så sätt jobba sig framåt i tiden. Genom detta upptäckte jag många sketcher jag inte sett förut och fick mersmak.
Jag har sedan gymnasiet, då jag gick teater, lärt mig och förstått vikten av att använda pauserna på scen. Att tystnad ibland kan säga mer än vad replikerna förmedlar, och är det något Galenskaperna och After Shave är duktiga på så är det just att utnyttja dessa tystnader. De är framförallt viktiga så att vi i publiken hinner ta till oss det de säger, och de skapar också en stämning. För mig är stämningen allt.
Den första akten inleds med en ihopklippt film av scener från Kerstin Granlunds tid på scen då hon har valt att lämna rampljuset. Dock har hon hjälp till med uppsättningen, och finns fortfarande med dem, men har som sagt valt att inte längre stå på scen. Jag märker efteråt att jag saknar henne, hon ingår ju i min dröm. Men det finns en person till jag saknar.
Andra akten inleds med en film till minne av Peter Rangmar som 1997 dog av cancer. De roller han spelat har gjort stort intryck på mig, och kanske saknar jag honom än mer, just med tanke på att han aldrig valde bort detta.
30 år av humor. Att så mycket har kommit från dessa människor är svårt att tro, och jag undrar ständigt var de fått allt ifrån. Ordvrängeri och konstiga vitsar som får mig att vrida mig i skratt. Jag märker hur jag förvånas över deras förmåga att inte bara vara bra på skådespeleri utan även att sjunga. Vilka röster de har! Och deras taktkänsla är fenomenal. Under vissa låtar fungerar de själva som instrument och använder sina röster till att efterlikna taktinstrument. Det har krävt många års arbete.
Under en av de sista sketcherna står Jan Rippe, Knut Agnred och Per Fritzell på scen och ska föreställa ett dansband som skriver sina låtar live på scen. De ber oss i publiken föreslå titlar, musikgenre och vilken tonart låten ska gå i. Slutligen blir det en reggae om två göteborgare i en rostig Mazda, och ännu en gång förundras jag över deras snabba sätt att komma på text och melodi i detta nu. Det är då jag inser deras otroliga kompetens.
Kvällens tre timmar går enligt mig alldeles för snabbt. Jag hade utan tvekan kunnat sitta kvar i ytterligare tre timmar till. Något inom mig vill aldrig att det ska ta slut. Min barndomsdröm har fått ett avslut, och kanske vill jag inte ge upp den än. Kanske är jag ännu inte redo att acceptera att den är uppfylld. På ett sätt är den ju inte fullt uppfylld då två av medlemmarna saknades på scenen, men närmare än så här kommer jag inte komma.
Vilken tur att det finns DVD och att jag när jag vill kan sätta på Macken och sjunga med - för det ska vara gôtt å leva!
/Linn
Jag har något att erkänna - jag har ett beroende.
Det kan bli dyrt, men då jag nästan aldrig köper till ordinarie pris kommer jag ändå undan ganska billigt jämfört med vad jag annars skulle ha gjort.
Problemet ligger inte i att jag faktiskt kan undvika mitt beroende genom att inte kliva in genom dörren. Problemet, och beroendet, uppstår nämligen på andra sidan. När jag väl kommit över den där tröskeln är det som om beroendet väntar på mig och fångar in mig.
Jag är fast.
Vad beroendet består i? Att vara tvungen att köpa CD-skivor och böcker.
Jag ska också vara ärlig - det är inget beroende jag våndas eller något jag får ångest över. Men likväl är det ett beroende.
Varför skulle jag annars på Bengans leta efter röda lappar med "tag tre betala för två" och därför också hitta tre skivor?
Varför skulle jag annars köpa med mig 16 böcker hem från bokmässan i Göteborg ett år, och sedan 18 stycken året därpå?
Det är inget beroende som ruinerar mig, och jag kan förhindra det att blomma ut endast genom att inte ta mig innanför dörrarna där det luktar sångtexter och bokomslag.
Men varför hindra något så vackert. Jag tänker fortsätta göda mitt aldrig sinande beroende och låta det andas i den värld där drömmar regerar.
/Linn
Vi har två glapp i vår inläggsbank här. Det första att vi är Stockholmsbaserade, det andra att vi håller oss för det mesta till film, teater och litteratur. Så jag bad mig vän, göteborgaren Jonas Person, att hjälpa oss fylla i luckan med ett inlägg om den mest intressanta nya musiken från 2013 och 2014. Han gav oss en lista med minirecensioner på de låtar han känner är "måste lyssna" just nu, taggat en playlist.
Innan ni ger er hän musiken, låt mig presentera Jonas lite mer:
Jag tror att Jonas drivs av entusiasm vilket sipprar fram om en råkar komma in på ett ämne han brinner för. Än så länge i vår vänskap har jag upptäckt dessa ämnen: musik (mer än något annat, faktsikt), matlagning, resor, språk och kultur, speciellt franska, och en hel del IT-prat. Jonas är alltid generös med sin kunskap och otroligt charmig när han går igång på något. Han är en all in-person, så att gå på tivoli med honom är att åka det läskigaste - jag älskar det! Lite knäpp, väldigt intelliget och fantastisk rolig att vara med.
Ni kan räkna med att jag även i framtiden kommer övertala Jonas att skriva om de musikupplevelser som sker i hans trakter.
Jag har gjort en lista på den musik jag lyssnat allra mest på under de senaste veckorna. Det är en mix av låtar från 2013 och 2014 som är värda att upptäcka. Här är mina motiveringar. Länken till låtlistan finns längst ner. Glad lyssning!
Franska Trion - Kakor Franska Trion - Hommage á Reinhold Svensson: Djupt förvriden pianoblues. Mörk som natten. Texterna pratar om Maryland cookies, kvinnokläder, sprit, Chet Baker, rock, frigörelse, konstiga substanser och president Kekkonen. Det är poetiskt, skevt och sanslöst svängigt. Det låter som om Ingmar Bergman hade gjort pianoblues istället för svartvita långfilmer. Förhäxande bra!
iceage - Ecstasy Dansk brusrock: Bakom många lager ljud döljer sig en alldeles fantastisk rockmusik som jag inte kan motstå. Det här är ett band jag gärna skulle vilja se live!
Mona & Maria - Silent Summmer: First Aid Kit har gjort det folkkärt att sjunga stämsång igen och det är bara en av deras många förtjänster. I Norge finns en duo som heter Mona & Maria som gör somrig, psykedelisk stämsångspop som man aldrig vill ska ta slut.
Roseanne Cash - Etta's tune: Jills veranda i SVT har gjort countryn och den amerikanska rotmusiken till det hetaste just nu. Roseanne Cash må vara Johnny Cashs dotter men hennes musik står helt på egna ben. Detta är min favoritlåt från hennes nya platta. Det är oemotsägligt vackert.
Anders Wendin - Lämna lampan på: Anders Wendin, eller Moneybrother, har varit en av mina favoritartister ända sedan hans första Moneybrother-platta. Jag gillar mixen av rock, soul och pop. Nu har han lämnat alter egot vid sidan och framträder nu under eget namn, och nya singeln från kommande plattan har en refräng som sätter sig direkt. Jag spelar låten gång på gång på gång!
The Sun Days - You can't make up my mind: Göteborg har en stolt popmusikalisk tradition och de senaste att bygga vidare på den är unga indiebandet The Sun Days. Detta är deras debutsingel och jag längtar efter första gången jag kommer höra den live på någon popklubb i Göteborg och dansa mig lycklig.
Pharrell Williams - Happy: Vem kan ha missat den här låten? Den älskas av radio och jag har själv spelat den jättejättemycket och jag tycker inte att jag har tröttnat på den än. Förra året spelade jag Get lucky väldigt ofta under väldigt lång tid (och gör så fortfarande) utan att tröttna. Happy kan mycket väl vara årets Get lucky.
Doug Seegers, Jill Johnson, Magnus Carlson - Going down to the river: Veckans avsnitt av Jills veranda var fulländad tv. Hela historien om hur de hittar hemlöse Doug som spelar gitarr och sjunger blues med den mest enastående känsla är magisk. Musik, tv, hjärta och smärta förenades under en tv-timme i onsdags och skapade en blivande klassiker. Titta på avsnittet på SVT Play och lyssna på låten.
"Det bästa nya från 2013-2014 som du kanske har missat" http://open.spotify.com/user/jonpe974/playlist/2prT9qqQre0D0rz3dwAciX
/Jonas - Bor i Göteborg, älskar musik mer än allt annat.
God morgon alla läsare!
I går kväll fick jag två kommentarer på ett av mina inlägg som fick mig att tänka till och kom fram till att det ligger nog i intresse för er alla att jag besvarar dem i ett inlägg. Det är otroligt kul just när ni kommenterar och ifrågasätter det vi gör, det uppskattar vi, och det är nämligen därför jag också nu skriver det här inlägget.
Den här bloggen är ingen ren recensionsblogg där vi i varje inlägg skriver våra åsikter och om vi tycker det är bra eller dåligt, det är inte alltid väsentligt (kanske egentligen det minst väsentliga). Det väsentliga för oss kan skilja sig åt från gång till gång, men framförallt vill vi få fram vad vi anser det handla om det vi har upplevet och lyfta fram det som vi tykcer är det viktigaste och kanske de frågor och tankar som uppstår.
Ibland vill vi rekommendera något riktigt bra vi varit på eller avskräcka er från att slösa er tid på något vi anser vara otroligt dåligt. Ibland vill vi bara förmedla en uppelvelse och utifrån det får ni själva avgöra om det är något som skulle kunna falla er i intresse eller inte.
Självklart finns det gånger då något vi sett eller läst kräver sin spänning och inte allt ska kunna utläsas i våra inlägg, kanske är det något vi får fundera över när vi skriver och avgöra vilket som är viktigast - att hoppa över vissa grejer eller att få fram allt vi vill få fram. I sådana fall är det något man skulle kunna varna er läsare om att det finns en spoiler längre fram så kan man själv välja om man vill fortsätta läsa eller inte. Men ibland kan det vara svårt att avgöra vad som är en spoiler, olika människor lägger vikt vid olika saker.
Jag hoppas detta inlägg besvarar era frågor kring vad vi vill uppnå med bloggen. Om det fortfarande finns ouppklarade frågetecken så kan ni alltid klicka er in på något av våra namn eller länken Kulturaspiranterna (som ni kan hitta i sidofältet till höger om inläggen) så hoppas jag att allt kan klaras upp.
/Linn
Hej, välkomna och tack för att ni är med nu när vi startar Kulturaspiranterna!
Den här bloggen är ett resultat av ett djupt konstintresse och en ändlös vänskap mellan oss, Linn och Sofie, två numera Stockholmsbrudar som aspirerar på att bli kulturtanter en vacker dag.
Ofta fastnar vi i intensiva sms-konversationer om hur underbar en föreställning var eller hur arga vi är över kulturpolitiken eller så spyr vi över mediokra recensioner på kultursidorna. Dessa sms-konversationer har byggt upp en frustration över hur svårt det är att bli delaktig i kulturdebatten. Så vi tog saken i egna händer och plockade ihop vår samlade kunskap till denna blogg.
Här hos kulturaspiranterna vill vi ge vår version av världen.
Genomtänkta essäer kommer varvas med spontana inlägg. Kanske kommer det påminna om recensioner. I vissa fall mer som analyser. Ibland vill vi bara skrik-varna någon från att slänga bort tid och pengar på en träig Strindberg. Ibland vill vi tvinga iväg alla vi känner till den bästa konserten vi sett (så känner vi ganska ofta). Andra gånger vill vi bara påpeka att den där diktsamlingen passar bättre med champagne än rött vin.
Självklart kommer ni få lära känna oss också. Linn och Sofie. Som från början förenades över en fascination över stegräknare. En vänskap som fördjupades genom litteraturen, teatern och Stockholms uteliv. Te och fikor sammanförda oss också, tillsammans har vi nog druckit mälarens volym i te. Vår favorittradition är att spendera mer än vår budget på chokladfestivaler.
Runt oss har vi massor av fantastiska konstnärer och konstkritiker. Eftersom vi är två personer som beundrar alla våra vänner kommer det då och då dyka upp gästspelare som ger sin version av omvärlden.
Så släpper vi nu våra tankar fria till alla er i förhoppning att vi tillsammans ska mala runt våra konstupplevelser ett varv till.
