Brinnande livet av Alice Munro
Det är med en innerlig ömhet öden breds ut i Alice Munros novellsamling Brinnande livet. Vissa är skrivna i jagform, andra i tredje person. I samtliga får jag en känsla av att någon, kanske Munro, har satt sig ner, intervjuat personen bakom berättarrösterna om en person i deras liv som påverkat dem. Ibland är det vagt, nästan sökande. Som att de letar efter vad det var som var så speciellt. I andra fall är det kärleksfullt och ivrigt. Ytterligare några noveller är nästan plikttrogna i sitt berättande. Som att plikter från yngre år måste återupptas. Över alla vilar något hemlighetsfullt och därmed också en lättnad av att ta blad från mun.
På ett turberkoloshem för barn blev jag ett med huvudkaraktären. Vi var lärarinnor som sökt oss bort från staden. Ville göra något gott, ville ge tillbaka. I smyg hitta oss själva. Medan våra känslor blev brutalt utnyttjade av rektorn försökte vi sprida lite av det hoppet vi en gång tog med oss till den gudsförgätna platsen.
Jag sitter också bredvid när lillebror berättar som sin storasysters död. Försummade som barn. I desperation att få uppmärksamhet drunknar hon i den nästan frusna dammen. Det är som att det är hennes frusna hand som kramar åt om hjärtat när jag hör hans ord.
Och jag unnar min vännina sin kärlekshistoria i Toronto. Även den på vägen dit, på tåget. Det gör henne inte till mindre mor, till mindre hustru. Det gör henne till mer människa. Så jag tror att hon kan leva lyckligt sedan.
Så upplever jag dessa noveller. Att jag är en del av dem. De lär mig att livet är ofattbart i dess fulla bemärkelse. Jag undrar vem jag skulle berättat om, kanske:
"När jag tog morfars ansikte i mina händer, vid det där sista andetaget på sjukhuset, var det bara en sak jag ångrade - jag lärde mig aldrig hans kärlekssång. Han hade alltid varit min perferi, kulissen till en lycklig barndom. Varje sommar blev hans trädgård min och mina syskons lekplats. Vi hade ett litet vitt trädgårdsbord med små vita stolar till. De var det vackraste, minns jag att jag kände. Det var vid det bordet som..."
Kafkas labyrinter
Jag har precis läst klart en kurs där vi fått fördjupa oss i Kafkas författarskap. Då jag tidigare i princip aldrig läst något av honom var det oerhört kul att få chansen att studera Kafkas litteratur närmare.
Under dessa veckor då jag fått ta del av dagböcker, romaner, noveller och brev insåg jag något för mig ganska fantastiskt och intressant - en stor del av Kafkas författarskap består av ofärdiga verk och avbrutna texter. Exempelvis Processen där en nyutgåva innehåller fem nya kapitel, men vilket också gör att vissa av dem inte är fullständiga. Det råder också delade meningar om i vilken ordning kapitlen i boken ska ordnas. Hur hade boken uppfattats om kapitlen hade suttit på ett annat sätt? Vad hade Kafka för vision för boken?
En genomgående känsla jag har haft när jag läst många av hans texter är en känsla av nu, ett ständigt varande och att det handlar om riktningar om vart man ska och inte vart man har varit.
I Processen fick jag dessutom samma känsla som när jag läste och även såg I väntan på Godot - att vänta på något där man inte har någon aning om hur det slutar, och där man inte heller vet vad det är man väntar på. Ett vakuum av omöjlighet, men också fullt av möjligheter.
Många gånger handlar det om den lilla människans kamp mot den stora världen. Processen handlar om en rättslig kamp där Josef K försöker förstå varför han blivit häktad och vad han kan göra för att komma ifrån den dom som väntar på honom. Han besöker en massa människor som i sin tur leder honom vidare till andra människor, alltid i hopp om att kunna komma någon vart. Men likt musen som är fast i sin labyrint kommer Josef K aldrig ut.
Jag finner mig själv fastna i Kafkas värld av rum och korridorer. Som om han vill förvilla mig och tvinga mig att släppa kontrollen. Det finns inga rätt eller fel, det handlar inte om att hitta ut utan bara att hitta en ny väg. Det är lockelsen i det outforskade som får Kafka att fortsätta, och som får mig att inte vilja lägga ifrån mig det jag läser.
/Linn