Utsålt
I inledningen ber de oss att inte ta illa upp av de sketcher de tänker framföra. De tänker driva med allt och alla, och önskar att vi i publiken inte ska ta åt oss av de karaktäristiska och överdrivna karaktärerna de ska roa oss med.
Det är även i inledningen Adde Malmberg och Mikael Tornving gör entré och därefter visar att det är de som styr kvällen. Och med en gång märker jag av Addes vana kroppsspråk som får mig att känna mig extra trygg. Han får mig att lita på att kvällen kommer att bli rolig. Vilket den blir.
Men de lyckas inte riktigt med allt. Scenen där barnfamiljen gömmer sig för det pågående kriget precis utanför, där pappan till slut tröttnar på barnens klagomål och låter dem gå tillbaka till hotellet, trots kulorna som viner. Han får dem att tro att det räcker med att vifta med en vit flagga och säga "Sweden". Vilket det så klart inte gör. Kanske ligger scenen alltför nära verklighetens krig i Syrien, för skratten låter vänta på sig.
Istället vrider vi oss i skratt över Rakel Wärmländers träffsäkra imitation av Anna Kinberg Batra, där hon med rejält underbett och kantig kroppsrörelse försöker diskutera med David Batra om vad han kan skämta om och vad som inte är passande längre med tanke på hennes position.
Vi skrattar också högt när både Adde och Mikael går ur sina karaktärer och visar en del av sig själva. Det är på ett sätt då som teatern är som roligast, när den tunna linjen mellan fantasi och verklighet visar sig.
Adde och Mikael är kvällens höjdpunkter. De inkluderar publiken i sina framträdanden och får oss att känna oss delaktiga. Det är helt klart den bästa känslan du kan ha som publik.
Utsålt spelad just nu på Lilla Scenen på Stadsteatern.
Speltid: 2:30 tim, inklusive 1 paus
/Linn
Göteborgskorrespondenten Jonas Persson rapporterar
Det här blir en betrakelse över kulturläget i Göteborg så som jag ser det. Det är alltså en subjektiv bild, men den täcker många delar.
I allmänhet tycker jag att man kan säga att läget för kulturen i Göteborg är mycket bra. Way out west går rekordstarkt, Ullevi har haft stora publikdragare i Foo Fighters, Metallica, One Direction och Summerburst. SF har öppnat en ny biograf med fyra nya salonger. Liseberg har haft en bra sommar med många stora artister t.ex. Veronica Maggio, Jackson Brown och Thåström. Göteborgsoperan har spelat Kristina från Duvemåla och i höst kommer uruppförandet av Notorious med Nina Stemme i huvudrollen. Bokmässan förstås, som lockade mängder med lässugna till Svenska mässan i slutet av september. Systrarna Kronlöf sätter upp en ny egenskriven pjäs på Folkteatern. Stadsteatern rullar på med både nytt och gammalt. Stora teatern blandar konserter och nycirkus med diskussionssamtal om kultur. Undergroundjazzen frodas och trivs på många små klubbar. Kulturkalaset lockade man ur huse under en hel vecka. Pustervik, Sticky Fingers, Trädgårn m.fl. anordnar pop/rock-konserter m.m. i mängder. Cinemateket visar filmklassiker, och konstmuseet och gallerierna visar spännande konst. Det enda som inte är på grön kvist är att biblioteket stänger ner filialen 300 m2 trots att mycket folk gick dit och att stadens skivbutiker och bokhandlar blir färre för varje år.
Jag kommer skriva om mycket av det ovannämnda, med stor nyfikenhet och berättarglädje. Kulturhösten har bara börjat!
På återhörande,
Jonas
I allmänhet tycker jag att man kan säga att läget för kulturen i Göteborg är mycket bra. Way out west går rekordstarkt, Ullevi har haft stora publikdragare i Foo Fighters, Metallica, One Direction och Summerburst. SF har öppnat en ny biograf med fyra nya salonger. Liseberg har haft en bra sommar med många stora artister t.ex. Veronica Maggio, Jackson Brown och Thåström. Göteborgsoperan har spelat Kristina från Duvemåla och i höst kommer uruppförandet av Notorious med Nina Stemme i huvudrollen. Bokmässan förstås, som lockade mängder med lässugna till Svenska mässan i slutet av september. Systrarna Kronlöf sätter upp en ny egenskriven pjäs på Folkteatern. Stadsteatern rullar på med både nytt och gammalt. Stora teatern blandar konserter och nycirkus med diskussionssamtal om kultur. Undergroundjazzen frodas och trivs på många små klubbar. Kulturkalaset lockade man ur huse under en hel vecka. Pustervik, Sticky Fingers, Trädgårn m.fl. anordnar pop/rock-konserter m.m. i mängder. Cinemateket visar filmklassiker, och konstmuseet och gallerierna visar spännande konst. Det enda som inte är på grön kvist är att biblioteket stänger ner filialen 300 m2 trots att mycket folk gick dit och att stadens skivbutiker och bokhandlar blir färre för varje år.
Jag kommer skriva om mycket av det ovannämnda, med stor nyfikenhet och berättarglädje. Kulturhösten har bara börjat!
På återhörande,
Jonas
så kom hösten
I början av sommaren fanns det så många planer. Jag skulle läsa massvis med böcker, jag skulle lyssna på radioteater på väg till jobbet och jag skulle begrunna esteik i min vardagliga omgivning. Allt skulle skrivas om och ur för att delas här på bloggen. Som det märkts så blev det ju inte riktigt så. Det gick inte ihop sig att vara barista och holvmästare 40 timmar i veckan och sammtidigt skriva innehållsrika texter. Jag tror Linn upplevde något liknane på sitt håll, med sitt sommarjobb. Men nu är vi tillbaka! Internet är rörligt och anpassbart. Vi släpper gammalt och släpper fram nytt. Det finns mycket att längta efter.
Just nu bubblar en teaterhemlighet inom mig och snart ska jag släppa iväg den. Ledtrådar? Dramatik, ett coolt sammarbete, och en förening. I sinom tid kommer jag skriva mycket om det här. Vi kommer att ge er en följetång längs ett projekts utveckling. Men inte än, lite väntan finns det kvar även om jag längtar.
Med lite fasa längtar jag också efter att skriva av mig om boken jag läser just nu - Rovfåglar osv. av Kristina Sigunsdotter. En debut med så direkt tilltal att jag ibland varken kan lägga den ifrån mig eller läsa vidare. Ska inte säga för mycket eftersom jag är i mitten men ett kort tipps att kolla in: http://rovfaglarosv.tictail.com/product/rovf%C3%A5glar-osv
Jag hoppas och längtar till det lugn som min höst kommer bestå av. Kanske i smyg eller med full fart, har inte bestämt mig än, så börjar jag nu livet som frilans. Frilans dramatiker, frilans dramaturg, frilans regissör, frilans krönikör ... Jag ska knyta kontakter och planera, förhoppningsvis avsluta manus. För Kulturaspiranterna ska jag begrunna. Definitivt ta upp det där med estetik i min vardagliga omgivning. Jag vill också studera alla de favoriter jag plockade från internettrådar i våras, olika konstnärer eller konstverk som läggs ut på detta billiga galleri. Jag ska fortsätta leta efter debuterande och gömda pärlor i vimmlet av kulturupplevelser.
Samtidigt ska jag njuta av att utforska mitt eget skapande och berättande för att hitta mitt författarjag nu när ingen skola håller mig om ryggen längre. Och jag ser fram emot att bli strypt av den nya vardag och verklighet som växer inom mig.
Hundringen av Staffan Aspegren och Ulf Nordquist
I ungefär 32 minuter ler jag åt det absolut banala i det jag lyssnar till - en radioteaters musikal med hundar i huvudrollen. Det osar utmaning för utmaningens skull. Det är i alla fall något jag inte har hört förut.
Berättelsen är enkel, som så bör i en musikal. Två personer, en man och en kvinna, vet inte sitt eget bästa men längtar efter någon. Bredvid sig har de sina bästa vänner, varsin hund. Med kanel- och vaniljdoft i nosen så parar de ihop sin matte och husse.
Musiken är poppig jazz. Blues tränger igenom när känslorna ska gå på djupet. Vist är sången bra men det blir lite enformigt. Ändå blir jag imponerad av hur de får till den där popperikänslan av musikal endast genom ljud.
Sen är det en del jag inte förstår i själva handlingen. Är människorna blinda också? Ibland får jag intrycket att hundarna är ledhundar. Känns som en viktig detalj att klara ut i berättelsen. Generellt så är Hundringar inte så stark i detaljerna. Jag kommer inte tillräckligt nära vare sig karaktärena eller miljön för att känna mig engagerad. Som helhet däremot är den väl underhållande. Något att lyssna till på väg ut till sommarstugan när en tröttnat på de eviga sommarpratarna.
Vill ni också lyssna på den, finns det på sveriges radio. Här har ni en länk:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/288676?programid=965
Hur en lyssnar på radioteater
Efter inlägget om radioteater och skrattmänniskan har vi fått frågor om hur man bäst lyssnar och hittar radioteater. Som det redan har sagts så tycker vi att radioteater är en doldis värd att uppmärksammas för deras bredd i repetoar och välgjorda gestaltningar. Därför kommer här ett inlägg med praktiska tips för hur en navigerar genom denna värld.
Nästan all radioteater som kommer ut i Sverige görs av Sveriges Radio. Programet heter vad det är: Radioteatern. För unga: Unga Radioteatern. Radioteatern har (med undantag för vissa veckor) 2 premiärer i veckan. En som är lite längre, på ca en timme, och tendera att vara en adoption på en klassiker eller på annat sätt kändis. En som är på ca en halvtimme och är oftast nyskriven och mer nutidsbunden. Vill ni lyssna på hederlig liveradio så gäller följande tider: Fredag 19:03 med repris söndag 20:03, och lördag 13:30 med repris måndag 19:03.
Själv använder jag appen Podcaster, där jag genom att prenumerera på SR Radioteatern får alla pjäser som läggs ut som pod direkt i mobilen. Lätttillgängligt och det blir som förslag på bra lyssning. Gillar skarpt att ta promenader eller brodera medan jag lyssnar för att verkligen komma in i världen. Känner ofta att radioteater kräver mer av mig som lyssnare än andra radioprogram så brukar undvika att ha det på som bakgrundssällskap då jag uppslukas av det så mycket.
Tyvärr kommer inte all radioteater på pod än. Detta har att göra med rättigheter och sånt. Det har blivit bättre och mer och mer läggs ut för nerladdning. Om du vill vara säker på att du inte missar din favorit så gå in på sverigesradio.se och klicka dig in på Radioteatern där de lägger ut varje föreställning i 30 dagar efter premiär.
Är du förbi Stockholm och mellan 10-15 (andra åldrar är också välkomna i mån av plats) så har Unga Radioteatern ett samarbete med Stadsteatern i Skärholmen. De bjuder in till lyssningslounge, du får ett par hörlurar med vald föreställning, en hängmatta och lugn och ro att lyssna och upptäcka.
Extra spänande just nu är att Unga Tur i Stockholm startar en fri radioteater med första premiären under våren 2014. De ger "Mästaren och Margaritha" i berabetning som första premiär. De har inte än lagt ut hur de kommer spela sina föreställningar eller lägga ut dem men håll utkik på ungatur.se. Allt jag sett där på scen har varit exprimentellt, tänkvärt och hög kvalité så jag förväntar mig inget mindre nu heller.
Lycka till med alla nya upptäckter ni har framför er. Njut, Radioteatern gör vilken lat sommardag mer spännande.
Tips med nyskrivet
HETT TIPS!!
Ikväll kl 19.00 på Dramalabbet läser Biskops Arnös avgångsklass nyskriva verk för film, TV och teater. Jag var där nu vid 12 och lyssnade - oerhört intressanta texter som gav mig otrolig mersmak och min tro för det nyskrivna ordet har bara tilltagit. Så gå dit, drick ett glas vin och njut!
/Linn
Ägd
Efteråt var jag alldeles torr i munnen, trots mitt glas med vin. Jag hade ont i mina kinder och kände mig trött i mungiporna. Men det är väl precis så det ska vara och kännas efter 1 tim och 40 min med Fredrik Lindström och Henrik Schyffert på scen.
"Ägd" är en liten lektion i ekonomi. Om vad pengar kan göra med en människa, om konsumtion, tillväxt och efterfrågan. Fast så klart med många roliga anekdoter och kuriosa. På ett ganska fantastiskt sätt får de mig att efter föreställningen, och en hel del gånger under, fundera över mitt egna sätt att hantera pengar. Ingenting är billigt, upprepar dem. Ingenting är gratis. Det är alltid någon annan som får står för den kostnaden, även om det inte är du just för stunden.
De tar sig själva många gånger som exempel och hänvisar till deras "nyrikedom". Hur en viss ångest föds i och med att inkomsten ökar. Det dåliga samvetet. Hur man ska hantera sina pengar på ett bra sätt utan att bli dömd av omgivningen.
Det handlar också om vårt sociala liv, om förväntningar och tjänster och gentjänster. Att en inbjudan till en middag senare kan ge ett tvång att bjuda tillbaka. Att "jag älskar dig" kräver ett likadant svar tillbaka, för hur blir känslan annars?
De pratar om komplimanger, och hur vi ljuger vita lögner till våra barn efter uppträdanden som kanske inte var så bra, men där vi annars framstår som elaka om vi inte uppmuntrar och säger "vad fint, vad bra ni var". Vad får det för konsekvenser? Ska vi bli lite mer ärliga? Kan barn hantera det?
Innan de går av scenen öppnar de en flaska champagne. Jag tror inte det skulle kunna funka med några andra än just dem två. Och när jag tror allt är slut dyker två barn upp, utklädda till svampar. Vi ska nu få se den för föreställningen som inte var så bra, men som vi, när det gäller barn, måste tycka är bra. Med Elton Johns låt "Your song" som melodislinga sjunger de för oss om våra lögner, frågar oss om vad vi egentligen tycker, krav på julklappar och att vår jord egentligen inte räcker till om vi skulle fortsätta som vi gjorde. Men den här föreställningen är inte dålig, jag behöver inte ljuga - ett bättre avslut hade jag inte kunnat förvänta mig och när jag går därifrån känner jag mig upprymd, glad inför framtiden, trots att jag vet att allt, liksom romarriket, kommer att gå under en vacker dag.
"Ägd" spelas på Rival i Stockholm fram till den 21 september innan den drar ut på turné och avslutas i Malmö den 6 december.
/Linn
Du vet inte - för du har inga barn, på Teater Verket
Vem spelar roll för dig?
Dina föräldrar? Din partner? Din närmsta vän? Kanske är det någon på ett visst avstånd. Din lärare? Din arbetsgivare? Din kontakt på socialkontoret? Eller så är det personer på behagligt avstånd, som rör sig i periferin till din vardag. En kollega? Grannen kanske?
I vilket led förväntar du dig att någon öppnar ögonen och vågar agera för ditt välbefinnande?
Så otroligt skönt att de flesta, jag däribland, sällan om ens någonsin behöver ställa oss de här frågorna. Utvärdera vem som egentligen står på vår sida. Undra över om någon kommer ställa den avgörande frågan. Frågan som får oss att tala sanning.
Vissa personer tvingas att leva i ett skådespel. De skapar dimridåer kring de vassa kanterna av sitt eget liv. De gör allt för att ingen ska märka förfallet, ensamheten, utsattheten. Jag undrar om det är för att behålla illusionen av en framtid eller bara för att överleva?
I Du vet inte – för du har inga barn följer jag Emma under några dagar som hade kunnat förändra hennes liv. Emmas föräldrar missbrukar alkohol, makt och våld. De utnyttjar Emma till att hålla ihop sömmarna av ett familjeliv. Det förväntas att hon lagar maten, klarar skolan, handlar och är en ljuvlig dotter.
Scenerna är korta och intensiva. Det som är verkligt varvas med scener som jag upplever visar en annan version av Emmas liv. Versionen där ”tänk om…”-situationer är verkliga. Intressant nog är dessa scener oerhört lika de verkliga. Det är hårfina skillnader, ibland bara en fråga. Det inger hopp, kanske kommer det få vända för Emma.
I slutet av pjäsen har Emmas ensamhet sipprat ut från scenen och tagit över mig. Jag är frustrerad över människors upptagenhet. Jag är frustrerad över att människor är så otroligt rädda för smuts. Framför allt blir jag arg att vi så lätt definierar varandra som just smuts. Vi måste börja blanda oss i mer. Oavsett om det är vår närmsta vän eller mannen på gatan. Vi borde känna större ansvar för varandra. Hur ska vi annars klara oss?
Du vet inte – för du har inga barn är stark i sitt tematiska val. Jag upplever den som innerlig i varje del. En enskild eloge måste jag ändå ge Petter Wikström och Birgitta Rudklint som spelar Emmas föräldrar. Fruktansvärda roller spelade på det mest trovärdiga sätt.
Föreställningen var på Teater Verkets egen scen. Intimiteten förhöjde upplevelsen. Black boxen blandas med möbler och ting från vardagen. Scenerna går in och ur varandra på ett skickligt sätt. Jag finner en fin symbolik i hur de alla befinner sig på samma fysiska plats. Trots att deras världar verkar vara ljusår ifrån varandra.
Det är något särskilt att gå på dessa små teatrar. Magin är mer direkt, närvarande i varje replik och rörelse. Uppsättningar som Du vet inte – för du har inga barn är otroligt viktiga därför de vågar ställa frågorna. Hoppas vi nu är fler som vågar följa deras exempel!
Skrattmäniskan av Victor Hugo på radioteatern, P1
Då och då påpekar någon av våra läsare att de också vill uppleva teatern och konsten vi delar här men att avståndet till Stockholm sätter käppar i hjulet. Det fick mig att tänka på radioteatern och deras pjäser. Trotts att de har runt 500 000 lyssnar (!) per premiär känns de ändå som dåldisar.
Nyligen lyssnade jag på radioteatern Skrattmänniskan av Victor Hugo, dramatiserad av Josephson. Gestaltningen trängde in i mig med oerhörd kraft. Under två timmars långa promenader levde jag i det trolska 1600-talets England.
Gwynplaine har sålts till ett kringresande cirkussällskap som tvåårig. Sällskapet som han kommer att kalla familj står också bakom hans förvridna utseende. Han får rollen som skrattmänniska. En blandningen av monster och förtjusning. Hans ansikte är operat till det oigenkännliga, uppskuren i ett evigt grin, mörbultat för att underhålla. Pjäsen tar sin fart när Gwynplains så kallade familj överger honom i panik på Englands kust och han blir ensam man över sitt öde.
Varje öde har sin egen väg. Han hittar både kärleken, tryggheten och pengarna. Ständigt utsatt för sitt utseende, samtidigt, ständigt i profit av sin vanskapelse.
Jag önskar jag kunde undvika att avslöja dramats upplösning men för den som är känslig för just spoilers lyssna först och läs vidare sedan för jag vill göra några jämförelser där jag behöver använda slutet av pjäsen.
Det jag facinerades av i pjäsen var dess totala obarmhärtighet mot denmänskliga kroppens förbindelse till en persons inre. Gwynpaine blev den han blev pågrund av det utseende en yttre kraft tvingade på honom. Dem han växer upp med förväxlas från förövrare till familj och han övertygas så till den grad att det här är allt han kan vara att det också är allt han förblir. Bunden av sitt yttre kommer det leda honom till framgång men i slutändan rakt in i döden.
Det är grymt, ger mig kväljningarn när jag i början hör det lilla barnet kvida inför operationen han aldrig bett om. Hur kan man skära, bulta och mosa ett barns ansikte för att få det att användas till underhållning. Jag undrar om det här hänt på riktigt. Fanns det sådana förskräckliga cirkussällskap på 1600 talet? Förmodligen, eller i alla fall liknande. När jag försöker klasifisera vad just detta är kommer jag fram till förnedringsunderhållning. Människan har alltid facinerats av monster. Eller rättare sagt, de som ser ut som monster.
Det som skrämmer mig med det här är att underhållning och estetik går hand i hand. Victor Hugos skrattmänniska avskräcker, låter människor dra andan och konstatera "jag, jag är i alla fall normal". Så är det inte längre. Det är på inget sätt bättre för dagens underhållning låter oss snarare tänka "jag, jag borde vara mer sådan". Med sådan menar jag mer smal, opererad, grafiskt manipulerad.
Självfallet finns det ytterligheter som den perfekta skrattmänniskan Gwynpain. När jag tänker dagens ytterligheter ser jag framför mig platinablonderade modeller med opererade bröst större än badbollar, män och kvinnor med muskler som via olika preparat spränger under huden, eller catwalkartister vars skelett syns tydligare än hens muskler. Trots att dessa människor är ytterligheter så tänjer de på gråzonen av vad vi underhållningskonsumenter tänker är normalt. Med normalt menar jag en mäniskokropp som mår bra och fungerar hälsosamt. Problemet jag ser är när begreppet normalt i det här samanhanget hamnar i en gråzon så kan vi inte längre kan använda den definitionen.
I Skrattmänniskan för Gwynpains utseende, dvs det han använder som sin talang, honom hela vägen till hovet, till maktens innersta krets. Väl där ser han sin möjlighet att påverka, förändra livet för de som lever likt honom på samhällets botten. Men det enda som händer är att han blir utskrattad. Han är ingen förutom sitt fasansfulla utseende. Känns inte det här också igen från vår egen tid? Uttrycket "dum blondin" känns väl fortfarande igen?
Jag tycker om att leta mening och budskap i den konst jag upplever. Skrattmänniskan är en fantastisk radioteater oavsett om en vill dra dessa paraleller. För mig födjupades den dock när jag började fundera på den förnedringsunderhållning som kvarlever än idag. I Skrattmänniskan leder det till själens död, jag funderar på om det måste vara så? Är det ens alltid förnedring för den människa som väljer att leva av det? Och vad är det som gör att estetik i gråzonen till förnedring är farlig? Jag ska försöka fortsätta att undersöka det här. Lägga fram andra uttryck som för mig rör sig kring det. Oavsett får jag känslan av att diskussionen är långt ifrån död, att den behövs.
Galenskaparna och After Shave
"Vi är kanske inte roligast i världen, men vi är roligast i längden."
Galenskaparna och After Shave firar 30 år på scenen, från 1982-2012. Jag har älskat dem sen den första gången jag såg dem och ärligt talat så vet jag inte hur många gånger jag sett Grisen i Säcken, men med tanke på att jag näst intill kan alla repliker utantill är det nog en hel del.
Det har alltid varit en dröm för mig att någon gång få se dem live, och i lördags gick denna dröm i uppfyllelse. Mer exalterad och entusiastisk än någonsin.
De hade valt att köra ett eller flera nummer från ett år i taget och på så sätt jobba sig framåt i tiden. Genom detta upptäckte jag många sketcher jag inte sett förut och fick mersmak.
Jag har sedan gymnasiet, då jag gick teater, lärt mig och förstått vikten av att använda pauserna på scen. Att tystnad ibland kan säga mer än vad replikerna förmedlar, och är det något Galenskaperna och After Shave är duktiga på så är det just att utnyttja dessa tystnader. De är framförallt viktiga så att vi i publiken hinner ta till oss det de säger, och de skapar också en stämning. För mig är stämningen allt.
Den första akten inleds med en ihopklippt film av scener från Kerstin Granlunds tid på scen då hon har valt att lämna rampljuset. Dock har hon hjälp till med uppsättningen, och finns fortfarande med dem, men har som sagt valt att inte längre stå på scen. Jag märker efteråt att jag saknar henne, hon ingår ju i min dröm. Men det finns en person till jag saknar.
Andra akten inleds med en film till minne av Peter Rangmar som 1997 dog av cancer. De roller han spelat har gjort stort intryck på mig, och kanske saknar jag honom än mer, just med tanke på att han aldrig valde bort detta.
30 år av humor. Att så mycket har kommit från dessa människor är svårt att tro, och jag undrar ständigt var de fått allt ifrån. Ordvrängeri och konstiga vitsar som får mig att vrida mig i skratt. Jag märker hur jag förvånas över deras förmåga att inte bara vara bra på skådespeleri utan även att sjunga. Vilka röster de har! Och deras taktkänsla är fenomenal. Under vissa låtar fungerar de själva som instrument och använder sina röster till att efterlikna taktinstrument. Det har krävt många års arbete.
Under en av de sista sketcherna står Jan Rippe, Knut Agnred och Per Fritzell på scen och ska föreställa ett dansband som skriver sina låtar live på scen. De ber oss i publiken föreslå titlar, musikgenre och vilken tonart låten ska gå i. Slutligen blir det en reggae om två göteborgare i en rostig Mazda, och ännu en gång förundras jag över deras snabba sätt att komma på text och melodi i detta nu. Det är då jag inser deras otroliga kompetens.
Kvällens tre timmar går enligt mig alldeles för snabbt. Jag hade utan tvekan kunnat sitta kvar i ytterligare tre timmar till. Något inom mig vill aldrig att det ska ta slut. Min barndomsdröm har fått ett avslut, och kanske vill jag inte ge upp den än. Kanske är jag ännu inte redo att acceptera att den är uppfylld. På ett sätt är den ju inte fullt uppfylld då två av medlemmarna saknades på scenen, men närmare än så här kommer jag inte komma.
Vilken tur att det finns DVD och att jag när jag vill kan sätta på Macken och sjunga med - för det ska vara gôtt å leva!
/Linn
Musik- och teatermuseet
Musik- och teatermuseet ska stänga och restaureras i två år, därför har de nu gratis inträde fram till den 30 mars. Jag och en kompis var där i fredags för att ta del av museet innan de stänger ner.
Det finns vissa rum som är mer avsedda för barn där du kan testa på instrument - dessa gick vi ganska snabbt igenom, och valde att lägga mer fokus på de andra utställningarna. Den första var en fotoutställning från teater- och dansföreställningar med foton tagna av Beata Bergström. Hon var en av de första fotograferna att fotografera under föreställningar och repetitioner vilket på många sätt gjorde hennes foton mer levande. Dock kunde det få vissa dramatiker och skådespelare att rynka på näsan då hennes klick från kameran hördes, och en gång blev hon till och med utskickad av Ingmar Bergman då han ansåg att det störde för mycket. Trots detta vägrade hon att ändra på sig, eller sin kamera, utan gick sin egen väg. Fotona i utställningen visar på en enorm närhet till skådespelarna, och jag önskar att jag hade levt då och fått se Ernst Hugo Järegård, Allan Edwall, Margaretha Krook och Lena Nyman storspela på scenerna omkring i landet. Att ha gått miste om detta är för mig en stor förlust.
Den andra utställningen vi fastnade för var "Maskerade - med gatan som scen" där maskerna stod i centrum och jag lärde mig att commedia dell'arte och dess utnyttjande av masker var ett sätt där skådespelarna vågade och kunde uttrycka sin åsikter, då deras identitet hålls gömd med hjälp av just maskerna. I många fall kan jag tycka masker är ganska läskiga, men det finns en teatergrupp som kallar sig för "123 Schtunk" som ibland använder sig av masker och det är en teatergrupp jag varmt kan rekommendera! På ett enkelt, men otroligt snabbtänkt, finurligt och kreativt sätt får de mig att skratta under hela föreställningen. Om ni inte har sett dem - gör det! De reser landet runt och just nu spelar de "Raskens". Jag har endast sett dem i deras tolkningar av Shakespeares texter, men jag tvivlar inte på att detta är minst lika bra.
Vidare fanns det ljudstationer där du kunde lyssna på intervjuer m.m. med dagens åsiktsuttryckande människor och ta del av vår tids commedia dell'arte.
För att återgå till musik- och teatermuseet kan jag varmt rekommendera att gå dit och kolla på fotoutställningen av Beata Bergströms foton och att se den korta intervjun med henne. En kvinnlig företrädare och inspirationskälla på många sätt, som vägrade låta männen sätta sig på henne utan gjorde som hon ville.
/Linn
Kränkt - the musical, Teater Lacrimosa på Dramalabbet
Jag har sällan blivit så glad över att se att en pjäs kör en andra spelperiod som när jag såg att Teater Lacrimosa flyttar in på Dramalabbet under våren med Kränkt - the musical. I tisdags fick jag sitta där i publiken igen, skratta och tänka efter.
På scenen möter jag en vit medelålders man. Det är hans tur att prata nu. Har ni tänkt på att Jean Simmons fick ligga med flera tusen brudar? Vi tjejer borde ju valt då någon av de andra, så hade det varit mer rättvist, kan man tycka. Eller? På största allvar bär Otto Milde (skådespelaren) denne mans fulla frustration över sin plats i världen. Han pratar förtroligt med oss, utgår från att vi är intelligenta varelser som förstår hans insikter och åsiktier. Problemet är att hans insikter och åsikter inte är så värst smarta, snarare skrämmande och instinktivt vill jag skrika idiot åt honom. Så bemöter en inte någon annan och mannen bemöter inte mig så. Jag är respektfull nästan hela föreställningen. Förutom när jag skrattar åt honom, ibland är det skrämmande korkat.
Otto Milde är mer än fantastisk på scen! Jag gillar inte mannen på scen men Otto Milde har gjort en av de bästa gestaltningarna av en karaktär jag någonsin sett. Att det är ett skådespel glömmer jag bort omedelbart, trotts att jag annars brukar tycka att det är konstlat med rikssvenska på scen (skånska är ju mitt hemspråk). I sångerna har han ett rörelsemönster som liksom visar symboler av en mans kamp. Hans ansiktsgester är genuina och personliga. Det är de små grejerna han gör, allt förblir perfekt, det är levande och personligt.
I pjäsen finns också tre videoinstallationer. När det börjar är det fyllt av en ljuvligt blå himmel med vita tussmoln. Efter ett tag får vi möta tre andra män. Jag tänker att de är filmade från sina webbcams. De lyssnar till det mannen har att säga. Bejakar honom och uppmuntrar honom. Fyller sedan själv i med sina egna observationer av hur bitterfittorna har komprimerat deras värld. I andra filmklipp får jag också möta ett alter ego till mannen, eller kanske bara en annan sida av honom som försiktigt ifrågasätter vad han gör.
Jag lägger märke till en liten detalj i scenografin. Längst bak i högra hörnen flyter parkettgolvet ut. Bräderna fortsätter liksom oregelbundet en meter ut. Jag vet inte om det är meningen att jag ska se det här, det spelar mindre roll. För mig symboliserar detta sprickan som finns i varje åsikt, i varje världsuppfattning, i varje människa. Där det kan sippra ur men också där det kan sippra in förnuft. Det påverkbara i människan. För mig lämnar dessa bräder ett viktigt hopp.
I övrigt är scenografin och den bildmässiga upplevelsen enkel. Teater Lacrimosa har avgränsat Dramalabbets scen med det rektagulära parkettgolvet. Som fond hänger de tre skärmarna, som under föreställningen visar filmklippen. En alldaglig stol, en sladd som trasslar sig. Ett naket basljus och en spotlight som följer mannen under sång-och dansnumrena, vilket för mig sprider musikalglitter i den annars nattsvarta satiren.
Kränkt - the musical är odiskutabelt en viktig pjäs. Den låter mig möta en stackars, vit, medelåldersman, framförallt låter den mig se honom som en person. Jag konfronteras med hur jag ska balansera förståelse med motargument. Kränkt gör mig också brutalt medveten om att min omvärld är karg och hård men att jag (vi!) måste ta kampen.
Kränkt spelar ett par föreställningar till i Stockholm: 21, 22, 26, 27, 28, 29 mars, 1, 3, 4 april. Passa på!!! För er som inte är Stockholmsburna men kanske jobbar på en skola eller så. Boka den! Den turnerar efter önskemål. Hittar ni inte kontaktuppgifter hör av er till mig så parar jag ihop er. Framför allt tänker jag på att den här pjäsen borde visas på alla skolor som diskussionsunderlag.
// Sofie
För att se trailern:
https://www.youtube.com/watch?v=mduiCiFm35c
Veckans måste
Det finns en filmsekvens som påverkat mig, min historieuppfattning och min syn på världen. Det är från American History X när ett en killes käke trycks mot trottoarkanten för att sedan bli stampad på. Filmen vill visa en del av den amerikanska historien som annars hålls i skuggorna.
I Sverige har vi våra egna skuggor; organiserad slavhandel, stöd och feghet som hjälpte nazister under världskrigen, 5 procent av vår befolkning tror på ett X-fientligt (fyll i själv: främling, kvinno, homo, människofientligt etc) parti. Förra veckan var det här inte skuggor längre. Det var absolut verklighet, framför våra uppspärrade ögon, på ljusadagen. Ni bör veta vad jag pratar om - våldet i Malmö!
Vi kan välja själv vilka skuggor som faller över oss.
Så veckans måste är att vi alla måste vika bort våra skygglappar. Börja prata om det! På tunnelbanan så att andra hör, på forum, på demonstrationer. Har ni liksom jag en vänskapskrets på Facebook som får det är verka som om det är fullt troligt att miljöpartiet bildar regerin med stöd av Fi och Vänstern - gå utanför din bekväma zone och sprid dina åsikter på riktigt. För även vi som gör det minsta har en stor chans i år att fördöma våldet, hatet och okunskapen. Det är valår, tillsammans kan vi se till att vi inte låter oss representeras av SD i Europaparlamentet. Se till att de aldrig mer får inflytande över hur Sverige styrs. Minns efter valet 2010, det är dags att tända den där gnistan som brann över hela Sverige. Som sa "aldrig igen!".
Jag tänker ägna den här veckans skrivande åt att bevaka de kulturinsatser som vågar ta debatten.
Till detta, veckans tips: Kränkt the Musical spelar just nu på Dramalabbet. Teater Lacrimosa tar näthatet och lägger det i munnen på en stackars, vit, medelålders man.
Vi kan välja själv vilka skuggor som faller över oss.
Gyllene Draken av Roland Schimmelpfenning, Fria Teatern
Hela sommaren spelade syrsan. Hon spelade de vackraste, skönaste tonerna en kunde tänka sig. Myran däremot, han jobbade och jobbade. Samlade sin mat, packade sin mat, lagrade sin mat. Han var så flitig så. När vintern kom gjorde Myran det mysigt för sig i sitt lilla hus, nöjd över att veta att han hela långa vintern hade allt han behövde. Plötsligt knackade det på dörren. Det var Syrsan. Hon frös, var hungrig och kände sig ensam. Myran öppnade dörren, han tittade länge på Syrsan. Tillslut, när han hade samlat sig, bjöd han in Syrsan och sa:
”Jag kan inte förstå att det är du. Du som spelade så vackert. Hade det inte varit för din musik hade jag aldrig orkat arbeta hela sommaren. Tack!”
Så gav Myran Syrsan all den mat hon behövde och tillsammans klarade de hela långa vintern.
Min mamma har berättat den här versionen för mig. Jag mins inte riktigt när, om jag var liten eller tonåring. Den gjorde i alla fall intryck på mig. Berättat på det här sättet visar den en värld där alla räknas. Där konsten är livsviktig för industrin.
I torsdags mötte jag en helt annan syrsa och myra på Fria Teaterns stora scen i Högdalen. Roland Schimmelpfennings Gyllene Draken spelade en av sina sista föreställningar för den här säsongen (jag hoppas på fler). Schimmelpfennings myra är en drucken butiksägare i huset som är arena för pjäsen. I huset möter jag även det unga paret, den gamle farfar, flygvärdinnorna och barbieknullaren, en kvinna i röd klänning och en man i rutig skjorta. Jag får även följa med in i köket på tahi-vietnamn-japanska-kinesiska restaurangen Gyllene Draken. Alla jag möter är brutalt upptagna av sig själv. Hur stor skada deras självupptagenhet gör verkar mest vara en slump.
Det finns ingen god karaktär att luta sig tillbaka på. Ingen som jag kan följa eller hoppas på. Istället rör sig pjäsen snabbt mellan olika rum. Det stökiga köket till en tyst scen på farfaderns balkong. Tillbaka via köket ut i matsalen till de två flygvärdinnorna och fnitter. Klippen är till en början irriterande, jag vill stanna kvar i situationerna och lära känna dem. Efter ett tag vänjer jag mig vid rytmen. När andra akten startar har jag börjat koppla ihop relationen mellan de olika berättelserna. Jag upplever ett trassel av hjälplösa öden.
Jag kan inte bestämma mig för om Gyllene Draken kritiserar eller enbart redovisar vår omvärld. Därför lämnar föreställningen inte mig med några klara svar eller insikter. Istället känner jag, känner mer än tänker – frustration. Kanske också lite hjälplöshet. Varför är världen så hård? Kan den vara något annat.
På Fria teaterns scen känns det som att skådespelarna stirrar mig rakt in i ögonen. Det här spelar de för mig, för publiken. Samtidigt är de bredvid mig, iakttar varandra och berättelsen. Så fort de inte talar själv så lyssnar de. Det de inte gör är att ingripa. Jag påminns om mitt eget kvarter. Jag bor i ett gigantiskt hus med bostadsrätter, affärer, tiggare utanför, innergård och garage. Varför är det så mycket som inte är min, vår, angelägenhet?
Fria Teatern gav mig en inblick i alla de rum som kanske inte finns men kan finnas runt omkring mig i mitt bostadshus. Deras föreställning påminde mig om att behålla öppna ögon mot min omvärld, aldrig bli bekväm i min egen bubbla. Så påminner Fria Teatern också om den syrsa som min mamma berättade om, den som spelade hela långa vintern för att få oss andra att orka arbeta, i detta fall orka tänka och reflektera. Jag hoppas att det är denna version som kommer överleva supervalåret 2014. Så som det är nu är det alldeles för lätt att bara samla på sig, se över sitt egna rum och utnyttja andra för egen vinning. Jag vill inte vara den myran.
av Roland Schimmelpfennig
Regi Thomas Müller
Översättning Ulf Peter Hallberg
Scenografi & kostym Mats Persson
Ljusdesign Markus Granqvist
Musik och ljuddesign Stefan Johansson
Mask Ulrika Ritter
Rekvisita Britt-Marie Wettergren
Scenmästare Stefan Knutsson
Sufflering Birgitta Söderlund
Regi Thomas Müller
Översättning Ulf Peter Hallberg
Scenografi & kostym Mats Persson
Ljusdesign Markus Granqvist
Musik och ljuddesign Stefan Johansson
Mask Ulrika Ritter
Rekvisita Britt-Marie Wettergren
Scenmästare Stefan Knutsson
Sufflering Birgitta Söderlund
Hejdå StDH, hej självhjälp till självpepp
Lördagen började med förtvivlan och stukat ego. Söndagen slutade i gemenskap och fuck you-attityd.
En av mina drömmar och hopp är att en dag komma in på Stockholms Dramatiska Högskola - teatervärldens meritstämpel till betalat yrkesliv. Fint att då vakna upp lördag morgon med ett masskickat mail som säger tack men nej tack. Och nej, jag är inte tuff och hård. Det slog hårt på ett självförtroende som kämpar för att försöka tro. Men även om småstenar samlar på i magen så måste jag välja att fokusera om, veta att det går över, för det har det gjort innan. Det viktigaste nu är att inte göra deras nej till sanning om mitt författarskap. Till min hjälp har jag fantastiska vänner. Igår kväll bjöds det på "hejdå stdh"-tårta. Jag vet inte vad som var mer oslagbart: vännerna som lyckas plantera lite fuck you-attityd även till mig eller marängtårtan med chokladmousse och nötkräm. Hädanefter kommer alla motgångar hanteras med tårta.
Jag och mitt stukade ego kommer skriva vidare här. Längtar efter att gräva ner mig i tankar om Gyllene Draken som jag såg på Fria Teatern i torsdags. Har sträckläst diktsamlingen Hamnen av Sanna Hartnor. Undrar också över vad Linn tänker nu när Oscarn är utdelad.
Så, det ordnar sig med skridskor bara det blir is, som morfar skulle sagt.