Ni vet när en har känt till något väldigt coolt ett bra tag och alltid tänkt att "det där, det ska jag göra, det är så typiskt mig" men så gör en det inte. Av olika anledningar. Det är inte tillfället/tiden som passar. En känner inte lusten och energin. Jag ska bara ... något kommer helt enkelt emellan. Så har jag gjort med NaNoWriMo sedan jag läste litteraturvetenskap b för fyra år sedan.
NaNoWriMo: National Novel Writting Month - the world needs your novel!
Oh yes, välden behöver min roman! Gillar tanken. Jag ska bara skriva den först. Just det, jag ska bara skriva den först (läs in: missmod, missmod, MISSMOD!).
Istället för just det där tjatet (missmod, miss etc) så har det skapats en organisation som utmanar alla som skriver att tävla (om en så vill) mot sig själva och skriva sin roman innan julstressen kickar igång. För att göra det konkret så har de satt upp målet 50 000 ord på 30 dagar, dvs i slutet av november.
Vill en delta så registrerar en sig på deras community: http://nanowrimo.org Fyller i sin titel, lite om sin romanidé, lite om sig själv, finns det en framsida så är det bara att ladda upp den med. Sedan har en tillgång till massa inspiration, pepp, kontakt med NaNoWriMo-buddies som också kommer skriva som blådårar under närmsta tiden, experthjälp på det mesta som har med författande att göra. Jag har även hört det rycktas om att en får veckobrev från etablerade författare med deras bästa insidetips.
Jag har sparat det bästa till sist, enligt mig - varje dag kan en ladda upp sin word count. Alltså, du fyller i hur många ord du har skrivit den här dagen och där efter ser du din roman kurva. Jag är ju en sån sucker för statistik och tabeller. I ett annat liv ska jag bli nån form av kalkkylsekreterare som bara fyller i excellblad hela dagarna. Tillbaka till NaNoWriMo, de ger en inte bara bekräftelse i form av statistik över en själv. Jag kan också vinna medaljer. För tilfället har jag tre: 1. skapat min roman på NaNoWriMo (den är i guld), 2. gått med i mitt lokala nätverk för NaNoWriMo Stockholm (blå), 3. skaffat mig en kompis på NaNoWriMo (också blå). Vem vill inte ha medaljer? Jag är så taggad för att få min "update my word count"-medalj.
Så i övermorgon ska jag alltså sätta mig och knappra mina första ord för en roman. Ska jag vara ärlig har jag faktiskt ingen som helst aning om hur det här ska gå. Jag har liksom lite förhinder som kommer komma i slutet av november. Men friskt vågat, hälften vunnet och andra klichéartade ordspråk. Jag längtar efter att skriva och jag har hittat ett sätt att pusha mig till det som är väldigt lustfyllt.
Håll tummarna och skicka lite pepp om du har en stund över!
// Sofie
PS: När jag berättar något för andra så känner jag alltid att jag måste och vill lite mer så nu tänker jag avslöja min arbetstitel också: Långt borta hem.
I våras skrev jag om Kristian Hallbergs pjäs Variation som Galeasen satt upp. En av de bästa föreställningar jag sett. Jag minns särskilt scenografin och ljuset, hur det bjöd in och distanserades i samma andetag. Och ensamblens samspel, det var nästan kusligt hur de svarade på varandra. En föreställning som jag verkligen önskar skulle gå upp igen.
Men ... det näst bästa har slagit in. Variation har nu gjorts som radioteater med orginalensambel, plus en ny skådespelare. Så nöjd! Alla, oavsett geografisk spridning, bör nu söka upp den på P1:s hemsida.
Jag försöker återkalla upplevelsen av Variation nu ett halvår senare. En del av det är diskussionerna som uppstod efteråt. Vad är vithet? I efterkälken av det, vad är rasism? Nu i efterhand känns det som en diskussion som jag önskar hade hållit sig mer aktiv inför de valresulat vi nyligen fått i Sverige. Utifrån mitt perspektiv handlar mycket om hur vi drar gränser mellan individer utifrån fördomar som byggs på grupptillhörighet. Det handlar också om referensramar, hur det är bekvämt att bygga upp sina referensramar kring det som ligger en själv nära.
En annan del som berörde mig djupt var hur huvudpersonen, K, slog knut på sig själv för att förverkliga sin självbild. Hans strävan efter att göra rätt, vara rätt, tänka rätt är på sitt sätt beundransvärt. Då den visar på en person som bryr sig, bryr sig mycket och intensivt. Men i denna strävan har han målat in sig i ett hörn. Istället för att vara troligen öppen, försöker han vara öppen inom sina ramar - dödsdömt. Tyvärr innebär det också att han skjuter ifrån sig de som egentligen står honom nära. Hans mamma, hans son, kanske också en möjlig vänskap med en annan dagis- - förlåt förskole- - förälder.
Sen minns jag även den fantastiska gestaltningen av Leo, sonen. Och i Leo också relationen till K. Hur ett barn letar efter sin pappa. Hur ett barn i sin bara uppenbarelse söker sin pappa. En karaktär som gick rakt in i hjärtat och vars blick påminde om något jag verkat glömt.
Allt detta får jag gå in i igen när jag lyssnar på radioversionen. Visst saknar jag den visuella effekten och tolkningen av pjäsen. Däremot lyfter radiopjäsen Variation upp texten, den blir mer central och sårbar. Det finns mycket att fastna för i den här pjäsen; tematik, karaktärer, samhällskritik, form. Vad det än är just du fastnar för bör du se till att ha en kompis att lyssna tillsammans med. För Variation är en pjäsupplevelse som växer när ridån har gått, när samtalet efteråt tar över.
Den 5-16 november hålls den årliga Stockholms Filmfestival där du har möjlighet att i år se film från 60 olika länder. För två år sedan när jag var där såg jag en massa bra och intressant film som jag nog aldrig hade sett om jag inte fått möjlighet till det där. I år tänker jag gå på sju filmer. Den jag ser fram emot mest är "Gentlemen" som baseras på Klas Östergrens stora roman, en av mina favoritböcker. Den kommer alldeles säkert visas på bio efter filmfestivalen och tanken ibland är väl att försöka se sådant som inte lika lätt kommer att finnas tillgängligt sen, men jag kan inte låta bli att se den. Kanske är mina förväntningar alldeles för stora för mitt eget bästa, det återstår att se helt enkelt.
De filmer som jag har bokat platser till är:
Camp X-Ray - En ung kvinna börjar jobba som vakt vid USA.s ökända Camp X-Ray, i en miljö som är hård, aggressiv och sexistisk, både gentemot henne och fångarna. Regi: Peter Sattler.
The Captive - Tio år efter att Cassandra kidnappades och försvann spårlöst börjar nya spår plötsligt dyka upp på internet och två poliser tar sig an fallet som varit nedlagt i flera år. Regi: Atom Egoyan.
Gentlemen - Klas Östergren möter Henry på boxningsklubben Europa och dras in i hans osannolika värld. Regi: Mikael Marcimain.
Whiplash - En vansinnig musiker som inte accepterar några ursäkter i hans strävan efter ett fulländat resultat och där jazzorkestern förvandlas till ett slagfält när skolans bandledare kliver in i rummet och bestraffar varje felslag med en örfil. Regi: Damien Chazelle.
Trash - På en soptipp i Tios slumkvarter hittar några barn en plånbok och det är inte vilken plånbok som helst utan den innehåller nämligen en karta, ett id-kort och en nyckel. Regi: Stephen
Daldry.
Gemma Bovery - En uppdaterad version av Flauberts klassiker "Madame Bovary", den engelska Gemma Bovary flyttar till en by i Normandie med sin man, men snart ger hon efter för passionen. Regi: Anne Fontaine.
Jag är otroligt förtjust i fransk film och var tvungen att ha med en. Jag tror Gemma Bovery kan bli riktigt intressant och fransk film brukar inte göra mig besviken.
Jag rekommenderar er alla att gå på denna festival! Man köper ett årskort för 240:- och får i och med det även tillgång att se 13 utvalda filmer på bio som alltså ingår i kortet. Kostnaden på biljetterna till filmer under festivalen kan skilja sig åt men brukar ligga på runt en 75:-. Mycket bra film till väldigt bra pris helt enkelt!
/Linn
Hur skriver en om den mest intensiva, lättlästa, skrämmande och blommande boken en har läst på mycket länge? Rovfåglar osv. av Kristina Sigunsdotter har de senaste veckorna fyllt mina tankar. En väldigt speciell läsning. För den modiga kan det här vara höstens måste.
Rovfåglar osv. är en dagboksroman som börjar i Stockholms röra och puls. Huvudpersonen verkar vara insnärjd i sitt egna liv. Som om ramar har byggts upp runt henne, trots att de kan verka underbara verkar de skava. Det som skaver länge slutar i sår. Jag kan inte se huvudpersonen som någon som flyr, hon är för stark, snarare räddar hon sig ut i skogen. Till ett torp där något annat kan byggas upp. Där andra personer kan vara välkomna även om alla inte vågar hela vägen fram.
Det går inte riktigt att ringa in vad boken handlar om men jag vet att den för mig beskriver kärlek i alla dess former. På så många sätt, med så många känslor, med så många färger. Det är den destruktiva och den gyllene romantiska kärleken. Det är den svårsedda kärleken till vänner. Kärleken till staden som kväver, bredvid kärleken till naturen. Längtans kärlek till resan och vägen.
Jag tror att det finns så mycket att lära, analysera och förstå av den här romanen. Själv har jag läst den som en upplevelse och alla personer i den har fyllt och påverkat mig som om jag mött dem själv. Jag vill behålla det just så för mig själv, få vara berörd och fundersam. Allt annat vore som att sätta akademiska etiketter på ett konstverk - så onödigt.
Läs den istället, orden talar om nåt som alla vet, eller borde veta, eller glömt. Den pratar om livet.
Den går att hitta här:
http://rovfaglarosv.tictail.com/
Jag har läst en bok innan av Doris Lessing, Gräset sjunger, men blev inte så betagen av den. Därför var kanske inte mina förväntningar så höga när jag gav mig in på denna bok, och jag tror att det ibland är bra för då blir det bättre. Den här boken blev bra, eller var bra. Hur som, jag gillade den.
Alice har ont om pengar. Fast det är egentligen fel. Hon väljer att ha ont om pengar då hon väljer att sätta sig själv i situationer som gör att hon inte har några pengar. Hade hon valt att bo kvar hemma tills hon kommit på fötter igen hade det inte varit några problem, eller om hon valt att skaffa ett jobb. Men hon har ett kall, ett annat jobb - att ockupera hus. Det är London och kris i landet där Thatcher regerar med sin järnhand och där människor kommer i kläm.
Alice är bra på att ta hand om och rusta upp. De ockuperade husen är som ett substitut - hon fixar i ordning husen, lagar mat åt dess ockupanter och försöker få alla att bli som en familj. Trots att hon är omringad av många känns Alice ensam i sin kamp för att få deras vardag bättre. Närmast henne står Jasper, en svåråtkomlig man som tar mer än han ger. Alice vägrar lämna hans sida och söker hans blick och godkännande för att kunna fortsätta med allt, för att orka med allt. Som om hon slet för de båda två och deras överlevnad, lika mycket är det Jasper som sliter på deras situation och förhållande, som enligt min mening knappt existerar. Alice vill få oss att tro att hon inte behöver Jaspers hela fysiska närhet utan att hon nöjer sig med den kindpuss eller handtryckning hon emellanåt får. Hon grundar hela deras kärlek på ögonkasten, de korta smekningarna och Jaspers humör, saker som endast Alice uppfattar och som får mig att tvivla på att de ens uppstår. Sanningen är dock betydligt djupare, och fort förstår man att ingen av dem mår speciellt bra av varandra. Men det är lättare att stanna kvar i något än att släppa taget.
Likadant är det med husen. Alice är som sagt den som drar det tunga lasset, går till kommunen och till elverket och lyckas omdirigera den tilltänkta rivningen. De andra lägger större tid på våldsamma demonstrationer och utflykter för att försöka få Thatcher att avgå.
Den kalla och ensliga stämningen blir till slut för mycket och när explosionen sker är splittringen ett faktum. Någon dör, någon har redan hunnit ge sig av, och kvar står Alice, i ett övergivet hus redo att ge sig ut på nya äventyr.
/Linn
