kulturaspiranterna

Jeremy Scahill vill göra det osynliga synligt. Och även visa på hur synligt vissa saker göms för att vi inte ska ifrågasätta.

Det handlar om krig.

Om USA:s krig mot terrorism.

Han tar sig ner till Afghanistan. Där får han veta att amerikanska soldater gör räder i Gardez utan att informera någon, inte ens NATO. Räder mot oskyldiga familjer där till och med barn skjuts ner. Efteråt gräver de ut kulorna ur kropparna. Som för att sopa igen sina spår.

De kallas för "amerikanska talibaner". 

Jeremy upptäcker hur en annan journalist väljer att publicera sina iakttagelser om exakt samma händelse som Jeremy tagit del av, men möter motstånd hos NATO - de säger att det är lögn. Sedan erkänner NATO sitt misstag. Insåg de att de inte kunde komma förbi anklagelserna utan att erkänna?

Jeremy får reda på fler räder, även i länder där USA inte krigar. Han får veta att det finns en lista. En lista med hundratals namn på. En dödslista där namnen ändras och fler tillkommer.

Joint Special Operations Command - JSOC. Ett hemligt förbund som rapporterar direkt till Vita Huset. "De amerikanska talibanerna". De gör som de vill med stöd från Obama och Vita Huset. Det är även de som letar upp och dödar bin Laden, vilket gör att de hyllas som hjältar. Men de andra oskyldiga liv som offrats på vägen i hemlighet?

Det är när Jeremy får veta att en amerikansk medborgare, Al-Awlaki, finns med på listan som allting ställs på sin spets. Att mördas av den egna staten - är inte det att gå för långt? Och när till och med Al-Awlakis son mördas börjar Jeremy ifrågasätta hur ett sånt här krig någonsin kan ta slut. Föds man till att bli ond?

En film där gråa toner möter dova färger, där oskulden målas upp i ett sovrum med seriefigurer på lakanen, där barn flyger med sina drakar och där de döda liknar dockor som aldrig varit vid liv. Jag vill tro på ett lyckligt slut, men just nu känns det långt borta där kriget mot terrorism blir den självuppfyllande profetia USA bestämmer sig för.

/Linn