kulturaspiranterna

Ester möter Hugo och de inleder en slags relation, som Hugo ganska snart bryter. Ester har svårt att acceptera detta och gör allt för att få tillbaka Hugo. 

Å ena sidan kan jag tycka att Ester är modig. Att kämpa så för den man är kär i, trots att personen uppenbarligen inte vill ha en. Att vägra ge upp. Att fortsätta leva på hoppet som inte finns hos någon annan än en själv. Att glömma allt vad stolthet och värdighet heter och totalt ge sig hän. 

Å andra sidan irriterar jag mig på att hon tycker att Hugo har skyldigheter gentemot henne bara för att de har legat med varandra några gånger. Då framstår hon som både naiv och dum och jag tappar mycket av den sympati och förståelse jag annars känner för henne.

Att bemöta Ester med den ignorans som Hugo gör efter att de brutit tycker jag visserligen är både utstuderat elakt och väldigt omoget, men samtidigt, hade det hjälpt om han gjort annorlunda? Hade hon nöjt sig då? Hade hon kunnat släppa taget om hon fått svar på sina frågor, eller hade hon hittat anledningar att fortsätta klamra sig fast? 

Jag upplever inte Hugo som boven i dramat. Jag upplever det som att han bröt med henne när han insåg att hon ville/kände mer än han. Han lovade henne aldrig något, gav aldrig några löften om en framtid tillsammans. Ester såg och hörde det hon själv ville, så som man lätt gör när man är kär. Det kan inte Hugo klandras för. Liksom att Ester inte kan klandras för att hon blev kär. 

"Det var passion" säger Hugo till Ester vid ett tillfälle. "Den tog oss i besittning så som passioner gör. Kanske särskilt dig. Du blev uppenbarligen mer drabbad än jag. Jag har inte varit förtvivlad."

Det kan tyckas hårt. Men det är sant.

Och man kan inte rå för hur man känner 

- eller inte känner. 

Lena Andersson har skrivit en otroligt fin och stark kärlekshistoria som väcker tusentals tankar och känslor hos mig. Och väldigt mycket igenkännelse. Det känns skönt. En frisk fläkt. Detta är en bok jag kommer att bära med mig länge.