kulturaspiranterna

För åttonde gången anordnar ABF-huset "Litteraturens långa natt" där vi får möta åtta stora författare i ett samtal med förläggaren Svante Weyler. Det är i princip fullsatt. Jag och min kompis drar ner medelåldern rejält. Stämningen är uppsluppen och avslappnad. De börjar på utsatt tid.

 

 

Först ut är den finlandssvenska författaren Kjell Westö. Han är helt klädd i svart och känns försiktig när han börjar prata om sin senaste bok "Hägring 38", en stadsskildring över Helsingfors men också en historia om ett gäng män som börjar med en onsdagsklubb. Boken utspelar sig året 1938 då Helsingfors har hunnit växa sig till en ganska stor stad, trots sin unga ålder. Det är mitt i kriget, vilket vi ska bli varse om speciellt gällande en idrottshändelse. Westös bok är en fiktiv roman, men han valde att få med en skildring gällande ett 100-meterslopp som ägde rum på stadion där i Helsingfors. Abraham Tokazier vann knappt men tydligt loppet vilket sågs av flera tusen människor. Trots det blev han tio minuter senare utropad som fyra i högtalarna. Antisemitismen frodades och detta var ett tydligt tecken. Westös bok blev starkt uppmärksammad när den kom ut och inte långt därefter gavs sprintern upprättelse efter 75 år och resultatet ändrades. Ett stort steg för historien.

 

 

Sedan är det Therese Söderlind, som med sitt stora härliga blonda hårsvall nästan tar över scenen. Hennes romandebut "Norrlands svårmod" blev tilldelad Norrlands litteraturpris 2011, och hon har nu gett ut sin andra bok "Vägen mot Bålberget" som berättar två parallella historier, en nutida och en under häxjakten på 1600-1700-talen. Hon berättar om hur historien egentligen upprepar sig själv och att vi, rent biologisk sett, inte har förändrats något sen den tiden. Ändå tycker vi att vi är så mycket bättre än dem. Dock låter vi det som sagt hända igen, framförallt i jämförelse med andra världskriget. Hon vill få fram att vi ska kunna känna igen oss och visa på att skillnaden mellan oss då och nu inte är så stor som vi vill påskina. Hon vill börja få oss att ifrågasätta hur vi kunde låta detta ske, och ske än idag.

 

Den tredje författaren är Torgny Lindgren. Stapplande tar han sig uppför trappan och sätter sig stelt ner, han har råkat ut för ryggskott. Hans senaste bok har ännu inte kommit ut utan börjar säljas framåt våren. "Klingsor" är en roman om en amatörmålare som framförallt specialiserat sig på stilleben. Lindgren berättar att han redan på 1950-talet började fundera kring boken och att ibland tar det tid för författare att få vad de vill sagt. Det finns många likheter mellan Lindgren och hans karaktärer, han ville själv bli konstnär, men gav upp då han insåg att motiven han målade såg ut som alla andras. Istället sitter han gärna på lokal och tecknar. För ett par år sedan gav han ut "Minnen", en självbiografisk roman, men som han själv många gånger frågat sig om den verkligen är sann. Hans nya roman är uttalat fiktiv och där han väljer att skriva "vi" - vilket han besvarar med att "när man fyllt 75 år slutar man skriva 'jag' och börjar skriva 'vi'".  

 

 

Innan paus får vi möta Martina Montelius, en dramatiker och regissör i grund, men som nu satsat på prosan istället. Hon är öppenhjärtig och berättar om hur hon som ung hittade på sin egna religion för att få utlopp för sin erotiska sida, och sin fobi för lantliga miljöer. Att gå från dramatik till prosa anser hon inte var så svårt utan hon ser sitt dramatiska skrivande mer som en förberedelse inför sitt prosaskrivande. En pjäs ska vara öppen även när hon lämnar den ifrån sig medan en bok är färdig vilket för henne är mer en lättnad. Hon pratar om sin fascination kring boken som medie och jämför den med en klonad människa som pågår utanför henne. Nu är den släppt och inget hon kan göra något åt. Hennes debutroman "Främlingsleguanen" handlar om en en liten tjej som har hoppat av dagis. Hon väljer att hellre kommunicera med döda ting än människor och vart hennes föräldrar är, eller "upphovsmännen" som hon kallar dem, är det ingen som riktigt vet. Montelius berättar även själv hur hon snabbt fann en själslig kontakt med saker när hon var ung såsom stenar och tomma toalettrullar, där likheten med bokens karaktär är slående. 

 

 

Den halvtimmes paus som ges är välbehövlig. Jag väljer att köpa Martina Montelius bok då den på många sätt fick mig att skratta när hon läste ur den och kanske också för att jag själv kunde känna igen mig i den själsliga kontakten med döda ting - när jag var liten samlade jag på allt som låg ensamt; pinnar, kapsyler, stenar, löv. Men när jag även ville ta med mig in istappar och fimpar var min mamma tvungen att sätta ner foten.

 

 

 

Efter paus kommer Athena Farrokhzad upp på scen, en ung och livssprudlande tjej. Hon är kritiker i Aftonbladet och har nu gett ut diktboken "Vitsvit". Hon anser sitt skrivande vara ett konsekvens att läsandet, och vill genom sin kritikerroll förmedla erfarenheten av att drabbas av en text. "Vitsvit" handlar om färger, kroppar och spegling. Omslaget är i silver vilket i sig reflekterar allt sorts ljus men också dig själv. Texten i boken är tryckt på negativ och hon säger att det handlar om det vita språket i samband med det svarta. Det är inte det att hon har lust till att skriva politiskt, utan att hela hennes liv är impregnerat av det vilket gör att följande blir oundvikligt. Boken är en dialog där jaget är frånvarande rent bokstavligt men återfinns genom berättandet av vad som sägs av jagets mor, far, bror och så vidare. Men vad är sant och vem är jag? Hon anser att politik på många sätt mer blir likt en artefakt än vad det egentligen står för - en idé om hur samhället ska se ut.

 

 

Efter det kommer Björn af Kleen upp. Hans senaste bok "Lucke & Lull - arvet efter en Bonnier" handlar så som det står om en arvstvist kring den borgerliga familjen Bonnier. af Kleen har sedan länge varit intresserad av arvet då han anser det rymma både liv och död, och där en sorts sanning kring den återstående materian finns kvar. Boken handlar också om en idé kring hur Bonnier som ska familj ska fortsätta där af Kleen har låtits intervjua familjemedlemmar. Han väljer även att skriva om hur Lucke, eller Lukas som han egentligen heter, skapade den moderna tidningsverksamheten som den ser ut idag, och om hur Lull, Margareta Toss, tog över Kamratposten och förändrade dess innehåll stort. Från att ha varit en tidning som uppmuntrade barn till läxläsning och tandborstning började den ifrågasätta vuxenvärlden. Det stora kring arvstvisten är hur ett barn får ärva allt och det andra ingenting då det är ett "utomäktenskapligt barn" och ingen laglig rätt anses finnas.

 

 

Den sista kvinnliga författaren ut är Lena Andersson klädd i kavaj, en krönikör och litteraturkritiker, som nu gett sig in på att skriva en kärleksroman, "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek". Hon berättar att hon är väldigt förtjust i isländska sagor och likt dem gillar att enbart behöva säga det som behövs. Hennes senaste bok är ett försök till att skriva om det hon vet på ett sätt som folk förstår då hon innan förstått att hon är ganska svår. Att få fram känslor i en bok så att läsaren själv känner dem har varit hennes mål och hon vill visa att "sådär kan man göra utan att vara offentligt knäpp". Ett försök att konstruera diagnosen att man inte är besatt utan att man görs besatt. Boken handlar om Ester och hennes relation till Hugo, en desperation som många av oss kunde känna igen oss i när Andersson läste upp sitt stycke. Igenkänningsfaktorn var stor hos många av oss i telefonsamtalet mellan Ester och Hugo, där klichéerna varvades om vartannat och där de sista orden om att "höras när hon kom hem igen" fick henne att plötsligt sväva på moln.

 

 

Författaren som får avsluta kvällen är Niklas Rådström, som gett sig på det stora ämnet Bibeln i sin senaste bok "Boken". Han ville möta de bibliska texterna så som vi gör med de andra antika texter vi tar oss an, på ett öppet och ickekritiskt sätt. Den egentligen tanken kring boken var att skriva en essäbok men den idén ändrades det på. Rådström ser Bibeln som ett bibliotek av böcker där olika författare trängs med varandra och där mycket har blivit redigerat. Han ville ställa sig i dialog till den skapande betydelsen i Bibeln och valde att i sin bok skriva den i omvänd ordning. Ämnet om vad helighet är är något han försökte närma sig, och han ville undvika att sätta på sig de "tolkningsglasögon" som kyrkan tidigare gjort i sin läsning av Bibeln, och istället närma sig den på ett eget sätt.

 

 

 

Klockan är halv tolv och många har redan lämnat salen. Svante Weyler tackar oss för att ha kommit, och jag inser att Weyler på många sätt varit den drivande kraften ikväll. På ett lekfullt och enkelt sätt lyckas han få författarna ur balans och ställa de rätta frågorna som på ett precist sätt ger oss det djup av boken vi behöver för att förstå dess betydelse. Med mycket ny inspiration går jag därifrån, upprymd av skrivandets aldrig sinande timglas.

 

/Linn