kulturaspiranterna

Elise har tatuerat in alla sina älskares namn på sin kropp och när hon går vidare ändrar hon om tatueringen till något annat. Visst ångrar hon några, men sånt är ju livet. När hon möter Didier gör hon plats även för honom.

Didier har sitt band, sin gård, sina djur. Elise flyttar in och när hon plötsligt blir gravid förändras allt. Men Didier tar på sig rollen som pappa, bygger om och bygger ett nytt bo till den växande familjen. Maybelle föds, och det är först när hon blir sjuk i cancer som den riktiga utmaningen kommer. Hur ska en pappa kunna prata om döden med sin dotter när han själv inte tror på att det finns något efter? Hur förklarar han om fågeln som flög in i fönsterrutan och nu är död, att det är allt som finns? Maybelle som vägrar släppa taget om den svarta korpen, för det är allt hon vet och snart är det kanske hennes tur.

För Didier är allt en illusion, man lär sig genom att uppleva saker och att gå vidare. Ingenting blir bättre genom att fördunkla sanningen. För Elise finns en annan sanning.

När Maybelle dör är det istället Elisa som vägrar släppa taget om den döda fågeln. Hon sätter upp skrämmande klistermärken på hökar som ska få fåglarna att hålla sig undan deras fönsterrutor. Didier bestämmer att de målar om Maybelles rum. Elise gör som indianerna och byter namn till Alabama.

Det är i deras olika uttryckssätt att hantera döden som den stora konflikten ligger. Elisa vägrar tro att allt försvinner, att Maybelle inte finns mer bara för att hennes kropp ligger begraven. Hon väljer att se henne i det liv som finns kvar.

Didier gör istället uppror mot religionen, skyller på den amerikanska regeringens beslut om att inte vilja ge några pengar till medicinsk forskning som strider mot religionens bud. Hans innan gränslösa kärlek gentemot USA har nu vänts till hat.

Det är Elises kvarvarande kärlek och Didiers nyfunna hat som till slut driver dem åt olika håll där Elise väljer att avsluta allt. Trots det finns Didier och hans musik med ända in till slutet.