This entrance is strictly prohibited
Entrén till Magasin 3 går genom en skjutdörr i dimmat vitt glas. Jag tar steget från vardagen till konsten. Det första jag möts av är en vit halvvägg med ett hårt anslag. En brunsvart metallskylt med rubriken "This entrance is strictly prohibitied". Ett extremt starkt ljus tränger vid sidorna av väggen, det känns ovanligt varmt där innifrån. Senare ska jag upptäcka att värmen kommer från en gigantisk kristallkrona med hundratals glödlampor som hänger hela vägen ner till golvet. Just nu tänker jag dröja mig kvar vi förbudsskylten.
Jag känner igen typen av skylt från att ha promenerat i Karlskrona med morfar. Det är en sådan skylt som hänger på staketen och vid entréerna till militäranläggningarna. Min första reaktion är att vifta bort det, av någon anledning tycker jag inte skylten gäller mig. Jag ser förbudsskylten som en stämningssättare snarare än ett konstvärk. Jag är redo att gå vidare in i utställningen, ändå är det något som håller mig kvar.
Jag kanske fastnar för något av orden, kanske de sista: liars, jokers and cynics. Eller så kanske jag fastnar jag därför att jag känner förvåning över att det är en ändå ganska utförlig och hopträngd text, så brukar det inte vara på förbudsskyltar. Jag dröjer mig kvar för att läsa hela texten.
Jag småskrattar vid vissa ställen: people with leprosy, parasites. Vaddå, hur mycket spetälska finns kvar i världen och vilka är parasiterna? För det står parasiter och inte: personer som bär på parasiter. Fnissar även till lite pågrund av igenkänning - jag kanske inte får gå in här. Allt medan jag läser fastnar skrattet i halsen och sedan som en klump i magen. Den som inte är amerikansk medborgare eller medborgare i EU medlemsland är inte välkommen. Den använder oväntat många påvisande att den som har kontakt med någon form av terrorism är inte heller välkommen. Dessa följs av just orden jag reagerade på: liars, jokers and cynics. Vaddå, är de som vi anser vara i kontakt med terrorister automatiskt lögnare?
Jag blir stående - vem får egentligen gå in? Det måste vara någon välutbildad eftersom de ska ha goda kunskaper om engelska, någorlunda välbärgad eftersom de måste ha en kreditkort, från Europa eller USA, förmodligen inte en kvinna. Jag reagerar på var mina tankar leder mig. Det är den vita, ekonomiskt lyckade, medelåldersmannen som är välkommen. Jag vill inte vara han, ändå klarar jag mig förbi ganska många av förbuden pågrund av min uppväxt i Sverige.
Jag vet inte vad det är som skrämmer mig mest: att jag målar upp den vita medelåldersmannen som en av få som kan ta sig förbi förbuden, eller att jag också har en väldigt tydlig bild av vem det är som inte kan ta sig förbi. Förmodligen det senare. Jag slås av kraften i det här konstverket. Förbudsskylten har endast med några få fakta fått mig att projicera mina fördomar om människor som är olika mig själv på väggen. I sin helhet är den bisarr. Styckar jag upp vad som är förbjudet känns den allt för välbekant. Då finns den i min omvärld.
Vem är egentligen välkommen i vårt samhälle? Jag smyger förbi, runt väggen in i det varma upplysta rummet. Bär med mig projektionen av att vara en medelåldersvit man. Försöker skaka av mig den och vara min egen när jag upplever de andra konstverken. Det är svårt. Istället upplever jag resten av konsthallen i sken av fördomar och frågor, illvilja och uppgivenhet.
