kulturaspiranterna

Det sista klippet får mig att vilja lämna biosalongen. Jag vill att det ska ta slut, att det ska bli svart på duken, för jag klarar inte av att spendera mer tid med henne. Hon gör mig fruktansvärt obehaglig till mods.

Fram tills dess är hon ändå någon jag kan hantera. Innan allt eskalerar.

Vad är det då som gör att Charlie kommer till den här punkten?

Allt börjar med Sarah. Sarah är den nya tjejen i klassen. Hon är spännande och rolig, hon får Charlie att släppa på sina spärrar och testa nya saker; hon röker hash, går på krogen, sminkar sig och får låna kläder av Sarah. De spenderar mest tid hemma hos Charlie då Sarahs mamma är bortrest. Men det är något som inte stämmer.

Deras relation blir snart något mer än bara vänskap. Likt en symbios klarar de sig inte utan varandra. Men de tär mer än när. Svek, lögner och misstankar gror och spirar, och frustrationen tar sin fart.

Vi ligger nära Charlie hela tiden och lämnar aldrig hennes sida; det hon ser ser också vi. På så sätt höjs misstankarna kring Sarah. Berättar hon allt? Är hennes mamma verkligen bortrest?

När Charlie får veta sanningen förlåter hon allt Sarah har gjort mot henne. Hon förlåter Sarahs snedsteg och lögner, för hon förstår att sanningen skaver. Men den återförening som Charlie hoppas på uteblir och Sarah vänder henne ryggen för alltid. Istället påbörjar en systematisk mobbning och utfrysning där Charlie bara står och tar emot allt. Som den goda flickan hon är.

Jag börjar fundera kring det återkommande temat horan och madonnan, och ifrågasätter filmens struktur kring dessa termer. Charlie introduceras som en timid och försiktig tjej som inte gör något direkt väsen av sig, som inte har legat med någon, som inte sminkar sig. Hon grubblar i det tysta och låter andra ta valen. Hon tar den plats som ges henne, inte mer, och hon lyssnar mer än pratar.

Sarah å andra sidan har rest i världen, hon är framåt och spontan, hon testar gränser och tar plats. Hon är inte längre oskuld, hon sminkar sig, hon säger vad hon tycker och tänker och ber inte om ursäkt. Hon flirtar, skrattar och pratar högt.

Två tjejer med två helt olika uttryck, där Charlie blir den goda och Sarah den onda. Där Charlie blir madonnan och Sarah horan. Det här har vi sett förut. Frågan är vad som är nytt i just den här filmen.

Det som fångar mig är hur kvinnorna tar över och männen förblir små biroller med knappa repliker. Männen florerar, det pratas om dem, men de får ingen plats. I fokus står kvinnorna och deras problem.

När slutet kommer känns det oundvikligt, det här var den enda utgången. Men istället för att lämnas med en känsla av avslut spinner tankarna vidare när jag går ifrån bion - hur mycket skit ska en människa svälja innan hen sprängs, och är det en ursäkt att bete sig illa för att man själv mår dåligt? Svaren känns många och invecklade, jag vill ändå tro att detta slut var ett av få.