kulturaspiranterna

Dimman är alltid närvarande. I cigarettröken, i berättelserna, i mysterierna. Men vem ska man lita på, sanningen eller lögnen?

I lägenheten på Hornsgatan, där natten finns som en ständig möjlighet, försöker Klas Östergren skriva sin roman. Han bor där tillsammans med Henry Morgan, en boxande pianist, som skriver på sitt stora pianostycke "Europa, vittrande fragment". Till våren ska han framföra det på Södra Teatern. Han behöver hjälp av Klas med att skriva programmet.

De röker och super, satsar pengar på spel och går ut och dansar, men i dimman är det svårt att se allting tydligt. I dimman kan du se konturerna, men inte vem det är som lurar.

Under huset gräver Henry och hans vänner gångar, de letar efter guldet. Det ständiga sökandet efter något annat, något nytt. En glupskhet på livet, på dess njutningar och dess konsekvenser. Det handlar bara om att gräva tillräckligt djupt, att aldrig sluta. Klas gräver istället i Henrys liv, ett liv fullt av luckor och att ständigt vara på väg. Vi hoppar i tid och rum, och en ständig påminnelse om att ingenting är att lita på finns närvarande. Det är Henrys lust för livet och att ta chanser så fort de uppstår som får mig att dras in i berättelserna, som gör att jag bara gapar för mer. Jag blir Klas, en liten fågelunge som kräver mat för att överleva. Men att bara svälja allt utan att rensa och sålla kan göra mer skada än nytta. Frågan är om man är villig att acceptera det.

En dag kommer Henrys bror Leo hem, och nu är mörkret i lägenheten en självklarhet. När kommer egentligen dagsljuset att infinna sig? Misären är påtaglig, den övertar hela lägenheten och Klas börjar inse att stället är ohälsosamt. 

Mysterierna blandas med varandra, personer försvinner och ingenting tycks bli löst. Nyfikenheten och fördärvet tar över och i mörkret kan du inte avgöra om det är sanningen eller lögnen du ska lita på. Det är då du får vänta tills ljuset tar sig in och dimman skingrar sig.