kulturaspiranterna

Cass har varit försvunnen i åtta år. Hennes pappa Matthew vägrar ge upp hoppet, han kör runt på vägarna och letar, håller ögonen öppna. Kanske kan han någon gång få syn på henne.

Cass mamma jobbar med att städa hotellrum. Hon börjar plötsligt hitta saker som minner om Cass; en hårborste, en statyett, en liten låda med en barntand i. Håller hon på att bli galen?

Det handlar om tid. Utan att meddela oss åskådare hoppar vi fram och tillbaka i tiden. Vi får vara med när Cass försvinner, vi får se när Matthew tar kontakt med polisen och vi förstår att tiden går. Med enkla medel blir plötsligt tiden det viktiga, men samtidigt helt oviktig. Vi förstår sammanhanget. Tidsangivelser behövs inte.

Genom ljudet är ingenting någonsin långt borta. I telefonsamtalen är vi alltid nära, oavsett vem som visas i bild förändras inte rösten hos den andra. Vi är alltid nära, som om vi satt mitt i luren och lyssnade.

Kamerans positioner påminner många gånger om en övervakningskamera. Som om vi får en inblick i deras liv, som om vi i hemlighet tittar på dem. Kameran låter människorna röra på sig, visar bara det som behövs. Ingenting lämnas åt slumpen.

Vi iakttar deras liv precis som Cass iakttar sin mamma i hemlighet när hon städar hotellrummen. Precis som Mika, Cass kidnappare, iakttar Cass.

Cass berättar sagor för Mika. Minnen om när hon var liten, om hur hon åkte skridskor och vann en statyett. Hon berättar om sin mamma. Men Cass har blivit för gammal för Mika. Det är därför hon får berätta om händelser från när hon var liten, så att Mika kan försöka återuppleva det. Allt han behöver är att höra hennes röst berätta om minnena. Då kan han fortsätta tro att hon är liten.

Mitt i allt kommer den svarta humorn in. Är det okej att skratta när det handlar om pedofili? Är det okej att skratta när något egentligen är hemskt och fruktansvärt? Det är det absurda mitt i allt som får mig att reagera, som gör att allt aldrig bli riktigt tydligt. Vad är det jag ser?

Jag tänker ändå att det jag ser är sanningen och ingenting annat. Min egna osäkerhet ligger i att försöka tyda tecknen. De finns där. Det gäller bara att hitta dem, de berättar allt jag behöver veta.