Brinnande livet av Alice Munro
Det är med en innerlig ömhet öden breds ut i Alice Munros novellsamling Brinnande livet. Vissa är skrivna i jagform, andra i tredje person. I samtliga får jag en känsla av att någon, kanske Munro, har satt sig ner, intervjuat personen bakom berättarrösterna om en person i deras liv som påverkat dem. Ibland är det vagt, nästan sökande. Som att de letar efter vad det var som var så speciellt. I andra fall är det kärleksfullt och ivrigt. Ytterligare några noveller är nästan plikttrogna i sitt berättande. Som att plikter från yngre år måste återupptas. Över alla vilar något hemlighetsfullt och därmed också en lättnad av att ta blad från mun.
På ett turberkoloshem för barn blev jag ett med huvudkaraktären. Vi var lärarinnor som sökt oss bort från staden. Ville göra något gott, ville ge tillbaka. I smyg hitta oss själva. Medan våra känslor blev brutalt utnyttjade av rektorn försökte vi sprida lite av det hoppet vi en gång tog med oss till den gudsförgätna platsen.
Jag sitter också bredvid när lillebror berättar som sin storasysters död. Försummade som barn. I desperation att få uppmärksamhet drunknar hon i den nästan frusna dammen. Det är som att det är hennes frusna hand som kramar åt om hjärtat när jag hör hans ord.
Och jag unnar min vännina sin kärlekshistoria i Toronto. Även den på vägen dit, på tåget. Det gör henne inte till mindre mor, till mindre hustru. Det gör henne till mer människa. Så jag tror att hon kan leva lyckligt sedan.
Så upplever jag dessa noveller. Att jag är en del av dem. De lär mig att livet är ofattbart i dess fulla bemärkelse. Jag undrar vem jag skulle berättat om, kanske:
"När jag tog morfars ansikte i mina händer, vid det där sista andetaget på sjukhuset, var det bara en sak jag ångrade - jag lärde mig aldrig hans kärlekssång. Han hade alltid varit min perferi, kulissen till en lycklig barndom. Varje sommar blev hans trädgård min och mina syskons lekplats. Vi hade ett litet vitt trädgårdsbord med små vita stolar till. De var det vackraste, minns jag att jag kände. Det var vid det bordet som..."
Kommentarer
Trackback