kulturaspiranterna

Det fanns en tid då jag nästan slogs mot Linn för att få lägga upp nästa helsida på bloggen. När många av mina sms-konversationer bestod av: "hallå, du måste se det här"/"har du sett den där"/"jag fattade inte den där" och minst två kvällar i veckan bestod av teater/bio/museum. Och under dagarna njöt jag i hemlighet av att riva mitt hår för att karaktärer eller intriger inte gick ihopa i egna manus.

 

På ett visst sätt saknar jag den tiden. Ibland känns det som jag går under om jag inte får uttrycka mig. Ibland känns det som jag går under om någon inte uttrycker något inför mig. Men mest känns det som hjärnan och kreativiteten står på standby efter drygt tre månaders amningsnätter, bajsblöjer och ljuvlig existensiell kris. Med andra ord: jag är heltidsupptagen med att vara mamma. 

 

Ändå - för nån vecka sedan passerade min dotter tre månader och med det vettighetsgränsen. Det är nämligen så att de första tre månaderna är ett barn mer ett kryp, mamman lever i baby blues och jag känns förflyttat till något utanför sig själv. Ett barn, ett barn, ett barn! Men som sagt, vi har nu passerat vettighetsgränsen och i smyg maler min hjärna vettiga tankar igen och formar en längtan till att skriva. Och då är det dags för bloggen, så klart.

 

Därför kommer mina inlägg den närmsta framtiden beskriva kultur insupen på armslängs avstånd. Jag gissar att det kommer handla om radioteater, litteratur läst på min läsplata (jag är evigt tacksam för att O. gav mig den i födelsedagspresent), instagramkonst och Netflix utbud. Orkar jag, vågar jag, kommer jag också skriva av mig om mitt stundande frilansliv. För där står jag inför språnget och väger fram och tillbaka, från häl till tå, redo men feg att ge mig ut i teaterlivet. Kanske att jag också tar vissa ställningstaganden inom barnkläder-, söthetshets- och barnböcker-sfären.

 

Och för er som undrar vem hon är som orsakat denna förändring: