kulturaspiranterna

Det första jag slås av är den humoristiska andan. Och jag tänker att det också är det som räddar filmen i många anseenden. Jag menar inte att den vore dålig utan de komiska inslagen. Men dess allvarliga stunder hade blivit svåra att hantera utan dem.

Allt handlar om om Soo-nam och hennes kämpande. Hennes ensamma kämpande mot världen och mot alla olyckor. Det är hon som inte tappar hoppet när hennes man förlorar hörseln helt och får honom att till slut operera in ett implantat. Det är hon som inte tappar hoppet när han förlorar tre fingrar i en olycka på sin arbetsplats. Det är han som tappar hoppet. Och när Soo-nam hittar honom blir vi kvar i hennes panik och rädsla, och jag känner att det stunden är den verkligaste och svåraste i filmen.

Soo-nams man hamnar på sjukhus och det enda läkaren pratar om är att dö med värdighet, medan Soo-nam vägrar att inse. Hon vägrar ge upp. Ensam går hon ut i krig mot allt och alla. Hon skyr inga medel.

Och allt detta på grund av valet hon tog i skolan.

Kameran är oerhört statisk och ligger mycket nära karaktärerna vilket lyfter filmen och som åskådare känner man en gemenskap med Soo-nam. De humoristiska inslagen blir tydliga i de scener där slagsmål uppstår och det är när blodet sprutar som effekterna förstärks och det enda man hör är det kluckande ljudet av blod. Jag väljer att se effekterna som ett medvetet val för att förstärka det teatraliska och känslan av en tecknad/animerad film, istället för att låta de tynga ner filmen. Många händelser zoomas in och exponeras ensamma i kamerans position vilket också förstärker det humoristiska men också det teatraliska. Övertydliga ansiktsuttryck och skarpa rörelser är också indikationer på detta. 

Ett exempel på den ironiska undertonen som också finns på många ställen i filmen är när poliserna kommer hem till Soo-nam och det enda vi ser i bild är hur Soo-nam trängs ihop mellan poliserna, endast för att påvisa det den ena polisen uttrycker när han säger att hon bor trångt. Precis som det komiska är det även det ironiska som får filmen att lyfta och trots det dystra temat lockas publiken till skratt i många scener.

Betyg: 3/5.