Mannen i den vita hatten
Första gången jag såg honom var på Peace & Love 2011. Men man ska inte se Bob Dylan full och ofokuserad. Man ska se honom på en mindre scen där han har all uppmärksamhet och man enbart har kommit dit för hans skull. Det är då han är som bäst. Och precis så kändes det på Stockholm Waterfront.
Ljuset på scenen påminner om en rökig pub. Känslan av närhet infinner sig, trots att jag sitter på övre parkett och tittar ner. Ibland lyckas jag få en snabb glimt av hans ansikte, resten av kvällen håller han det dolt med hjälp av hatten. Han nästan mumlar när han sjunger och med den nasala rösten blir det svårt att uppfatta texterna. I balladerna blir det enklare. Men det är först när han sjunger "Autumn leaves" som jag känner igen låten. Dylans låtarv är så stort, och jag inser då hur få låtar jag egentligen hört. Men, "Autumn leaves" är dock inte hans egna.
Fast när han sjunger "Blowin' in the wind" känner jag hur ett litet lyckorus sprider sig i min kropp. Så stor låt, så stor artist. Kanske sjöng han den även för fyra år sedan. Men man ska inte se Bob Dylan full och ofokuserad. Man ska se honom så här, på en fläckvis upplyst scen, där det intima kan röra sig fritt och där hela din person ger allt för den gamla lilla mannen där framme. Bob Dylan gnistrade, jag blev lite kär.
/Linn
Kommentarer
Trackback