kulturaspiranterna

Om en vecka så går jag in i repsalen tillsammans med två av mina bästa vänner - Linn och Sally. Genom experimenterande drama ska vi arbeta fram en monolog utifrån Michael Collins, ni vet han som inte landade på månen, rymdfärder.

Jag har lite kaxigt gett mig själv rollen som Show Runner. Ett begreppt snott från TV-världen. Det innebär att jag kommer att äga den konstnärliga idén. Jag kommer vara ansvarig för att berättelsen rör sig framåt på golvet, att den skrivs ner, och den övergripande regin. Med andra ord, jag ska alltså skapa, skriva och regissera en hel monolog. Och den kommer ha premiär! Så nervösa små fjärilar rör sig lyckligt i mig när jag tänker på det. 

Det här är ett av de projekt som jag kommer låta läcka ut här hos Kulturaspiranterna. Jag är inte helt säker på vilken form jag kommer berätta det i. På ett sätt vill jag redan nu bara kladda ner alla textidéer som har samlats i mig men det känns inte rätt mot Linn och Sally eftersom de inte har fått ta del av det än. Istället får det kanske bli form av att ni får följa vår process. Följ oss backstage tycker jag alltid låter så fånigt. Tycker alla som skriver backstage mest lägger ut selfies med B-kändisar och "tok-roliga" bilder på tekniker som är så där goa. Vad sägs om att ni istället är mina uppdragsgivare och att jag med jämna mellanrum ger er läggesrapporter. Det ska nog gå - slå på mig om jag sackar efter. 

Så innan jag släpper det här till cyber så tänkte jag ge vad det var som startade denna idén. Det var ett sommarprat faktiskt, jag minns inte med vem men det var någon som var så där effektivt framgångsrik. Typ 30 år och har hunnit få Nobelpriset. Men hon nämde den här Michael Collins som aldrig landade på månen. Och likt henne blev jag helt fångad av konceptet. Som alltid när jag får en pjäsidé så trycker sig en fråga in i bröstkorgen som jag inte kan ignorera; vad händer när någon rör sig i total ensamhet? Vilka tankar och känslor kommer fram då?