kulturaspiranterna

I inledningen ber de oss att inte ta illa upp av de sketcher de tänker framföra. De tänker driva med allt och alla, och önskar att vi i publiken inte ska ta åt oss av de karaktäristiska och överdrivna karaktärerna de ska roa oss med.

Det är även i inledningen Adde Malmberg och Mikael Tornving gör entré och därefter visar att det är de som styr kvällen. Och med en gång märker jag av Addes vana kroppsspråk som får mig att känna mig extra trygg. Han får mig att lita på att kvällen kommer att bli rolig. Vilket den blir.

Men de lyckas inte riktigt med allt. Scenen där barnfamiljen gömmer sig för det pågående kriget precis utanför, där pappan till slut tröttnar på barnens klagomål och låter dem gå tillbaka till hotellet, trots kulorna som viner. Han får dem att tro att det räcker med att vifta med en vit flagga och säga "Sweden". Vilket det så klart inte gör. Kanske ligger scenen alltför nära verklighetens krig i Syrien, för skratten låter vänta på sig.

Istället vrider vi oss i skratt över Rakel Wärmländers träffsäkra imitation av Anna Kinberg Batra, där hon med rejält underbett och kantig kroppsrörelse försöker diskutera med David Batra om vad han kan skämta om och vad som inte är passande längre med tanke på hennes position.

Vi skrattar också högt när både Adde och Mikael går ur sina karaktärer och visar en del av sig själva. Det är på ett sätt då som teatern är som roligast, när den tunna linjen mellan fantasi och verklighet visar sig.

Adde och Mikael är kvällens höjdpunkter. De inkluderar publiken i sina framträdanden och får oss att känna oss delaktiga. Det är helt klart den bästa känslan du kan ha som publik.