kulturaspiranterna

Galenskaparna och After Shave firar 30 år på scenen, från 1982-2012. Jag har älskat dem sen den första gången jag såg dem och ärligt talat så vet jag inte hur många gånger jag sett Grisen i Säcken, men med tanke på att jag näst intill kan alla repliker utantill är det nog en hel del.

Det har alltid varit en dröm för mig att någon gång få se dem live, och i lördags gick denna dröm i uppfyllelse. Mer exalterad och entusiastisk än någonsin.

De hade valt att köra ett eller flera nummer från ett år i taget och på så sätt jobba sig framåt i tiden. Genom detta upptäckte jag många sketcher jag inte sett förut och fick mersmak.

Jag har sedan gymnasiet, då jag gick teater, lärt mig och förstått vikten av att använda pauserna på scen. Att tystnad ibland kan säga mer än vad replikerna förmedlar, och är det något Galenskaperna och After Shave är duktiga på så är det just att utnyttja dessa tystnader. De är framförallt viktiga så att vi i publiken hinner ta till oss det de säger, och de skapar också en stämning. För mig är stämningen allt.

Den första akten inleds med en ihopklippt film av scener från Kerstin Granlunds tid på scen då hon har valt att lämna rampljuset. Dock har hon hjälp till med uppsättningen, och finns fortfarande med dem, men har som sagt valt att inte längre stå på scen. Jag märker efteråt att jag saknar henne, hon ingår ju i min dröm. Men det finns en person till jag saknar.

Andra akten inleds med en film till minne av Peter Rangmar som 1997 dog av cancer. De roller han spelat har gjort stort intryck på mig, och kanske saknar jag honom än mer, just med tanke på att han aldrig valde bort detta.

30 år av humor. Att så mycket har kommit från dessa människor är svårt att tro, och jag undrar ständigt var de fått allt ifrån. Ordvrängeri och konstiga vitsar som får mig att vrida mig i skratt. Jag märker hur jag förvånas över deras förmåga att inte bara vara bra på skådespeleri utan även att sjunga. Vilka röster de har! Och deras taktkänsla är fenomenal. Under vissa låtar fungerar de själva som instrument och använder sina röster till att efterlikna taktinstrument. Det har krävt många års arbete.

Under en av de sista sketcherna står Jan Rippe, Knut Agnred och Per Fritzell på scen och ska föreställa ett dansband som skriver sina låtar live på scen. De ber oss i publiken föreslå titlar, musikgenre och vilken tonart låten ska gå i. Slutligen blir det en reggae om två göteborgare i en rostig Mazda, och ännu en gång förundras jag över deras snabba sätt att komma på text och melodi i detta nu. Det är då jag inser deras otroliga kompetens.

Kvällens tre timmar går enligt mig alldeles för snabbt. Jag hade utan tvekan kunnat sitta kvar i ytterligare tre timmar till. Något inom mig vill aldrig att det ska ta slut. Min barndomsdröm har fått ett avslut, och kanske vill jag inte ge upp den än. Kanske är jag ännu inte redo att acceptera att den är uppfylld. På ett sätt är den ju inte fullt uppfylld då två av medlemmarna saknades på scenen, men närmare än så här kommer jag inte komma.

Vilken tur att det finns DVD och att jag när jag vill kan sätta på Macken och sjunga med - för det ska vara gôtt å leva!

/Linn