Do not resist
Poliser blir tränade likt militär. Regeringen skänker vapen och krigsmateriel till småstäder på ca 35000 invånare där de kanske haft ungefär 1 mord de senaste 10 åren. Det finns inga hot, men ändå behövs det material för att skydda sig mot fienden. Vilken fiende?
Poliser i massa städer får tillgång till program med utbildningar där de även får möjlighet att köpa militärbilar att använda i sina hemstäder. En måste kunna skydda sig mot fienden. Vilken fiende?
Material som inte ens USA:s militär har haft användning för finns ute till försäljning. Poliserna måste kunna skydda sig mot fienden. Vilken fiende?
Allt handlar om skydd. Allt handlar om att kunna sätta sig upp mot ett våld som i nuläget inte finns representerat. Allt handlar även om planering och att kunna förutse våldet.
Det kan handla om att polisen i en bil bakom dig väljer att kolla din registreringsskylt för att se om du är straffad eller anmäld för något.
Det handlar om övervakning via Facebook och kamerorna i städerna.
Det handlar om att ta reda på om ditt ofödda barn är i stånd att genomföra något våldsbrott i vuxen ålder.
Och allt detta känns väldigt skrämmande.
Dock är det en ganska rörig dokumentär. Det känns ofullständig och dåligt klippt. Fragment utan en helhet visas och den röda tråden är bortglömd. Dokumentären tar sitt avtrampa i dödskjutningen av Michael Brown i Ferguson och där frågan kring övervåld mot färgade från polisen blev en stor fråga men som jag önskar hade gjorts tydligare.
Titel: Do not resist
År: 2016
Betyg: 3/5
Road to Istanbul
Jag kastas in i Elodies och hennes mamma Elisabeths liv. Jag kastas in i det ögonblicket Elodie bestämmer sig för att ta sig därifrån. Hon är övertygad om att hon har funnit sin väg i livet och den vägen leder henne till IS.
Huset de bor i ligger precis vid en sjö. Jag tänker att sjön står för deras gamla liv jag inte har tillträde till, allt ligger begravt under vattnet och det enda jag behöver veta är vad som händer nu. Det är ett lugnt vatten, men också ett vatten som inte talar. Ändå är det väldigt närvarande då jag ofta får iaktta Elisabeth på andra sidan sjön. Sjön är mellan mig och Elisabeth. Sjön är det enda stabila och oföränderliga, och det ro som behövs för att jag ska kunna ta mig an det stundande kaoset.
Det är i Elisabeths frustration och rädsla jag möter och lär känna henne. Då Elodie försvinner får Elisabeth reda på att Elodie konverterat till Islam och är på väg till Syren för att gifta sig. En mammas kamp om att få tillbaka sin dotter börjar.
Jag tillåts aldrig vara ensam med Elodie. Varje gång jag möter henne ser jag henne antingen tillsammans med vänner, genom en dator eller i hennes möte med Allah. Jag lär mig förstå att den rätta vägen är Elisabeths väg och allt jag ser är genom hennes ögon.
Ganska tidigt i filmen går Elisabeths tvättmaskin sönder. Hon försöker laga den, men tvingas till slut att tvätta sina kläder för hand. Först efteråt förstår jag att redan där har vi fått hela berättelsen klar för oss; en mamma i en kamp om att återfå sin dotter och som misslyckas, men ändå vill hjälpa till. Hur gör en då?
Kan en acceptera en väg om en tror att det är fel väg?
Om en barns val i livet inte överensstämmer med sin egen övertygelse; går det ändå att stötta?
Regi: Rachid Bouchareb
År: 2016
/Linn
The Hunting Ground
College ska vara en dröm och är en dröm för många amerikaner. De söker in till de absolut bästa och gråter av glädje när de blir antagna. Men för många förvandlas drömmen till en mardröm.
Inte ens en bråkdel anmäls, men varje år sker tiotusentals sexuella övergrepp runt om i landet på skolorna. Offren anmäler brotten till rektorn, men allt de möts av är motstånd.
Det blir särskilt svårt att anmäla en elev som utöver någon form av sport, då sporten inbringar oerhört mycket pengar till skolan vilket de är i stot behov av. Skolan anser sig då inte ha råd att stänga av dessa elever i och med deras utövande och inbringande av pengar. Skolorna är också beroende av människor som skänker stora summor till skolorna vilket många fakulteter gör. Fakulteterna bidrar även med hus till studenterna vilket gör att skolan inte behöver ta hand om detta vilket innebär en mindre kostnad för skolorna, men också mindre övergripande koll på eleverna. Och tyvärr sker många av övergreppen just i dessa hus.
Den största anledningen till varför sådana här brott tystas ner är för att skolorna är beroende av den publicitet som skrivs om dem för att få studenter att söka till just deras skola. Men vem går inte hellre till en skola där de verkligen tar tag i problemen, slänger ut dem som beter sig illa istället för att försöka tysta ner anmälningarna? Allt som oftast får offren kämpa på egen hand, vilket många gånger kan vara oerhört svårt och jobbigt när ingen tror på det du säger och det är ord mot ord.
Det här är verkligen ett ämne värt att belysa och ett problem vi måste bli medvetna om existerar i större skala än vi kanske tror och vet.
Titel: The Hounting Ground
År: 2015
Regi och manus: Kirby Dick
/Linn
The Wolfpack
Ett år fick de gå ut nio gånger. Ett annat år en gång. Ett särskilt år fick de inte gå ut alls.
De är sex bröder och en syster. Tillsammans växer de upp i en lägenhet på Lower East i New York, men släpps sällan ut av sin pappa. Allt de har är varandra. Och filmerna.
Den ena brodern berättar om hur de skriver ner alla repliker i filmerna och skapar sina egna manus. Hur de går in i rollkaraktärerna och spelar upp filmerna tillsammans. De skapar en egen tillflykt dit de kan försvinna när de inte orkar med sin egna verklighet längre. Pulp Fiction, Gudfadern, Reservoir Dogs. När livet blir för påfrestande har vi alla vårt sätt att ta en paus. Detta är deras.
Pappa Oscar fascineras av Hare Krishna som hade tio barn med var och en av sina fruar. Han vill skapa en egen liten stam, ett eget samhälle. Han vill skydda dem från den hemska världen utanför med droger och kriminalitet. Han ser sig själv som Gud, att han vet allt och att han är bättre än alla andra. Han vill att de ska lära sig att bli sina egna utan samhällets krav och påfrestningar.
Mamma Susanne vill något annat egentligen. Hon pratar om att kunna springa fritt på en äng, att ha nära till skog och mark. Att det var det hon ville för sina barn. Och så blev det något helt annat.
Oscar vägrar arbeta då han anser att regeringen är korrumperad. Deras inkomst kommer från Susanne när hon undervisar sina barn i hemundervisning. Skolan liksom livet och allt däremellan sker inom lägenhetens väggar.
Oscar har nyckeln till ytterdörren. Men en dag lyckas den 15-årige Mukunda ta sig ut. Som ett skydd för världen har han på sig en mask, att möta världen på egen hand som sig själv är nog alltför skrämmande, plus att han inte vill att någon ska kunna känna igen honom. Detta är startskottet för de andra bröderna att äntligen våga sig ut.
Det är svårt att förlåta ens pappa för en sån här sak. Oscar påstår att man påverkas av omständigheterna omkring, att han inte ville att det skulle bli så här, men nu blev det så. Som om han inte riktigt vill kännas vid det faktum vad han har gjort mot sina barn.
Men vad hände med systern? Jag ser henne dyka upp några gånger i filmen, som en bakgrund till bröderna. Hon beskrivs i början av en av bröderna som att hon lever i sin egna värld, och på något sätt tycks hennes värld inte få plats i dokumentären där allt ljus läggs på bröderna. Vem är hon och på vilket sätt skiljer sig henne värld åt från hennes bröders?
Kanske gör hon helt enkelt inte samma resa som de. Kanske vågar hon inte ensam gå ut och möta världen utanför. Jag hoppas dock inte att det dröjer länge.
Titel: The Wolfpack
År: 2015
Regi: Crystal Moselle
/Linn
The Propaganda Game
Jag kommer in i salongen med hög förväntan om att nu, nu kommer alla mina funderingar kring Nordkorea besvaras. Allt jag hört om dem kommer jag nu få veta om det stämmer eller inte. Alla rubriker jag läst, alla skrönor jag hört. Nu är sanningens stund kommen.
Men när jag lämnar salongen har jag om möjligt ännu fler frågor kring detta mytomspunna land. Kommer jag någonsin att få veta sanningen?
Vår berättare genom dokumentären är den spanska filmskaparen Álvaro Longoria. Hans fascination för Nordkorea har äntligen fått honom dit, trots att det är svårt att komma in i landet, speciellt med en filmkamera. Genast börjar jag undra vad det är de är rädda för?
Han välkomnas stort och under hela resan tvingas han ha med sig Nordkoreanska guider. En annan man som är hans närmsta guide heter Alejandro. Han har flyttat till Nordkorea och jobbar nu för deras regering. Han är en stor tillgång för deras talan mellan olika länder och de själva, och han hjälper Álvaro att många gånger få access till olika platser som bevakas hårt.
Det första som snabbt uppenbaras är allas sätt att prata om Kim Jung-un och hur de alltid säger ”Vår store ledare, Kim Jung-un”. Som om han var en gud. Som om han är Gud för dem.
De pratar om honom som en pappa, som en fader för landet och för alla människor. Att de är oerhört tacksamma för allt han har gjort för dem. Han är deras stora hopp och deras enda räddning. Jag får känslan av en sekt, en stor sekt där de alla står enade i en och samma tro och där ingenting kan få dem att ändra sina åsikter.
Tonen i filmen sätts tidigt. Álvaro vill få mig som åskådare att misstro Nordkorea. Vi börjar nämligen med det stora kriget som delade Korea i en sydlig och nordlig del. I skolan får nämligen de Nordkoreanska barnen lära sig att det var USA som började kriget och som sen dess har varit och är deras största fiende som bara vill dem ont. Men andra personer Álvaro intervjuar; diplomater, propagandaexpterter, advokater som slåss för mänskliga rättigheter – de berättar om att det egentligen var Nordkorea som började allt. Och precis i det ögonblicket ändras min blick genom filmen, och fastän jag försöker att bemöta de Nordkoreanska människorna med en genuin nyfikenhet och öppenhet blir det svårt efter den inledningen.
En av de första scenerna i filmen visar två stora porträtt fastsatta på ett stort hus, ett på Kim Jung-un och ett på Kim Il Sung, den evige presidenten. Och vi ska bli varse om att det överallt i landet finns statyer i guld, redo att bugas för. Statyer stora som jättar. Gudaliknelsen blir så övertygande i dess budskap att man inte kan misstolka det; dessa ledare ska följas till punkt och pricka. Vad händer om man inte gör det?
Alejandro har ett syfte med sin guidning: att slå hål på alla de myter som finns om Nordkorea. Han försöker därför övertyga oss om att det inte pågår sådana galna saker som västvärlden vill få oss att tro. Det sker inga öppna avrättningar, alla får tro på den religion de vill, alla går inte omkring i likadana kläder, man får klippa sig i fler frisyrer är elva, etc. Men känslan Álvaro får är att mycket är iscensatt, precis som många andra turister upplevt det när de varit på besök. Den känslan är speciellt övertygande när de besöker en kristen kyrka och Álvaro fascineras över hur alla besöker kan sjunga så oerhört bra. Så är knappast fallet hemma...
Alejandro försöker förklara landets reaktion med de hårda gränserna genom att likna det vid att man aldrig skulle släppa in en person som har förorättat ens pappa, eller någon familjemedlem. Och ja, så klart har han rätt i detta. Men är verkligen den rätta lösningen att i princip stänga gränserna åt båda håll?
Alejandro berättar även om alla de fördelar landet ger sina medborgare; gratis skola, gratis sjukvård och gratis boende. Och det låter ju helt fantastiskt. Men å andra sidan får du inte bestämma vart du ska bo, du får det boende som tilldelas dig. Och skolan? Helt efter Kim Jung-uns principer. Du lär dig vad han vill att du ska lära dig.
Gratis kanske inte alltid är så bra
Som ni märker, jag inser först nu efter filmen att jag nog har ännu fler frågor kring landet än vad jag insett. Vad är falskt och vad är sant? Kommer vi någonsin få veta?
Och frågan Álvaro ställer sig själv under hela resan, men aldrig tycks få något svar på: i ett land där ingenting kommer ut och ingenting kommer in, vart kommer egentligen alla pengarna ifrån?
Titel: The Propaganda Game
År: 2015
Regi och manus: Álvaro Longoria.
/Linn
Alice in Earnestland
Det första jag slås av är den humoristiska andan. Och jag tänker att det också är det som räddar filmen i många anseenden. Jag menar inte att den vore dålig utan de komiska inslagen. Men dess allvarliga stunder hade blivit svåra att hantera utan dem.
Allt handlar om om Soo-nam och hennes kämpande. Hennes ensamma kämpande mot världen och mot alla olyckor. Det är hon som inte tappar hoppet när hennes man förlorar hörseln helt och får honom att till slut operera in ett implantat. Det är hon som inte tappar hoppet när han förlorar tre fingrar i en olycka på sin arbetsplats. Det är han som tappar hoppet. Och när Soo-nam hittar honom blir vi kvar i hennes panik och rädsla, och jag känner att det stunden är den verkligaste och svåraste i filmen.
Soo-nams man hamnar på sjukhus och det enda läkaren pratar om är att dö med värdighet, medan Soo-nam vägrar att inse. Hon vägrar ge upp. Ensam går hon ut i krig mot allt och alla. Hon skyr inga medel.
Och allt detta på grund av valet hon tog i skolan.
Kameran är oerhört statisk och ligger mycket nära karaktärerna vilket lyfter filmen och som åskådare känner man en gemenskap med Soo-nam. De humoristiska inslagen blir tydliga i de scener där slagsmål uppstår och det är när blodet sprutar som effekterna förstärks och det enda man hör är det kluckande ljudet av blod. Jag väljer att se effekterna som ett medvetet val för att förstärka det teatraliska och känslan av en tecknad/animerad film, istället för att låta de tynga ner filmen. Många händelser zoomas in och exponeras ensamma i kamerans position vilket också förstärker det humoristiska men också det teatraliska. Övertydliga ansiktsuttryck och skarpa rörelser är också indikationer på detta.
Ett exempel på den ironiska undertonen som också finns på många ställen i filmen är när poliserna kommer hem till Soo-nam och det enda vi ser i bild är hur Soo-nam trängs ihop mellan poliserna, endast för att påvisa det den ena polisen uttrycker när han säger att hon bor trångt. Precis som det komiska är det även det ironiska som får filmen att lyfta och trots det dystra temat lockas publiken till skratt i många scener.
Betyg: 3/5.
Titel: Alice in Earnestland
År: 2015
Regi och manus: Ahn Gooc-jin
/Linn
Den årliga filmfestivalen är här
Äntligen!
Det är dags för Stockholms Filmfestival igen. Det där som lyser upp i höstmörkret på ett fenomenalt sätt. Som gör att man orkar ända fram till jul då det vänder och börjar bli ljusare igen. Det kunde inte ha placerats vid en bättre tidpunkt.
Och självklart har jag bokat upp mig för att gå och se en, förhoppningsvis, massa bra film. Jag försökte tänka utanför min egna comfort zone och gå på film från andra länder än enbart Skandinavien och engelska/amerikanska, vilket gjorde att jag bokade två asiatiska och en fransk film. Sammanlagt blev det sex filmer den här gången, och de jag ser fram emot mest att se är "The propaganda game" och "The Wolfpack" som båda två är dokumentärfilmer. Jag kommer inte att gå in så mycket på filmerna nu, utan inväntar stunden jag får se dem och återkommer då med mitt intryck av dem.
De filmerna jag ska se är:
Alice in Earnestland
The propaganda game
The Wolfpack
Maryland
Carol
Me and Earl and the Dying Girl
Jag tror det är en bra blandning. Dock har jag inte bokat in någon svenska film. Hm, kanske att jag ska gå in och kolla vad som visas och se om jag kan boka in en till. Blir ganska tight med all film plus jobb och skola och teaterprojekt men det är ju så himla kul! Dessutom är filmerna på kvällarna så det kommer ju inte i vägen för något.
I alla fall - jag hoppas ni ser fram emot mina uppdateringar gällande filmerna. Det gör åtminstone jag.
Stockholm Filmfestival pågår mellan den 11-22 november
/Linn
Göteborgskorrespondenten Jonas Persson rapporterar
Det här blir en betrakelse över kulturläget i Göteborg så som jag ser det. Det är alltså en subjektiv bild, men den täcker många delar.
I allmänhet tycker jag att man kan säga att läget för kulturen i Göteborg är mycket bra. Way out west går rekordstarkt, Ullevi har haft stora publikdragare i Foo Fighters, Metallica, One Direction och Summerburst. SF har öppnat en ny biograf med fyra nya salonger. Liseberg har haft en bra sommar med många stora artister t.ex. Veronica Maggio, Jackson Brown och Thåström. Göteborgsoperan har spelat Kristina från Duvemåla och i höst kommer uruppförandet av Notorious med Nina Stemme i huvudrollen. Bokmässan förstås, som lockade mängder med lässugna till Svenska mässan i slutet av september. Systrarna Kronlöf sätter upp en ny egenskriven pjäs på Folkteatern. Stadsteatern rullar på med både nytt och gammalt. Stora teatern blandar konserter och nycirkus med diskussionssamtal om kultur. Undergroundjazzen frodas och trivs på många små klubbar. Kulturkalaset lockade man ur huse under en hel vecka. Pustervik, Sticky Fingers, Trädgårn m.fl. anordnar pop/rock-konserter m.m. i mängder. Cinemateket visar filmklassiker, och konstmuseet och gallerierna visar spännande konst. Det enda som inte är på grön kvist är att biblioteket stänger ner filialen 300 m2 trots att mycket folk gick dit och att stadens skivbutiker och bokhandlar blir färre för varje år.
Jag kommer skriva om mycket av det ovannämnda, med stor nyfikenhet och berättarglädje. Kulturhösten har bara börjat!
På återhörande,
Jonas
I allmänhet tycker jag att man kan säga att läget för kulturen i Göteborg är mycket bra. Way out west går rekordstarkt, Ullevi har haft stora publikdragare i Foo Fighters, Metallica, One Direction och Summerburst. SF har öppnat en ny biograf med fyra nya salonger. Liseberg har haft en bra sommar med många stora artister t.ex. Veronica Maggio, Jackson Brown och Thåström. Göteborgsoperan har spelat Kristina från Duvemåla och i höst kommer uruppförandet av Notorious med Nina Stemme i huvudrollen. Bokmässan förstås, som lockade mängder med lässugna till Svenska mässan i slutet av september. Systrarna Kronlöf sätter upp en ny egenskriven pjäs på Folkteatern. Stadsteatern rullar på med både nytt och gammalt. Stora teatern blandar konserter och nycirkus med diskussionssamtal om kultur. Undergroundjazzen frodas och trivs på många små klubbar. Kulturkalaset lockade man ur huse under en hel vecka. Pustervik, Sticky Fingers, Trädgårn m.fl. anordnar pop/rock-konserter m.m. i mängder. Cinemateket visar filmklassiker, och konstmuseet och gallerierna visar spännande konst. Det enda som inte är på grön kvist är att biblioteket stänger ner filialen 300 m2 trots att mycket folk gick dit och att stadens skivbutiker och bokhandlar blir färre för varje år.
Jag kommer skriva om mycket av det ovannämnda, med stor nyfikenhet och berättarglädje. Kulturhösten har bara börjat!
På återhörande,
Jonas
Into the woods
Jag brukar inte gilla musikaler, i alla fall inte på film. Det kan oftast kännas överdrivet och lite för teatraliskt för min smak. Ändå valde jag att gå på förhandsvisningen av Into the woods som visades igår på biograf Park. Och den förvånar mig att vara bättre än vad jag trodde.
Rob Marshall, regissören, har baserat filmen på en musikal av James Lapine och Stephen Sondheim där flera av Bröderna Grimms sagor har flätats samman så som Rödluvan, Askungen, Rapunzel, och Jack och bönstjälken m.m., men där grundstoryn är någon annan.
Ett barnlöst par tvingas ut i skogen för att försöka häva en förbannelse som en häxa för längesedan lagt över deras hus och som gör att de inte kan få något barn. Häxan vill att de inom tre nätter hämtar henne en ko vit som mjölk, en kappa röd som blod, en sko ren som guld och en hår gult som majs. Och det är här de andra sagorna flätas in och de alla möts samman i skogen. På ett eller annat sätt måste de ge sig in dit för att ta sig an sina problem. Lösningen finns där inne, men också de många prövningar de råkar ut för. Och de prövningar inträffar då Rödluvan, Jack, Askungen och Rapunzel stöter på det barnlösa paret.
Det som får mig att fatta intresse är den underliggande humorn som driver med karaktärerna. Speciellt de två prinsarna som i en scen överdriver ångesten kring deras försvunna kärlekar, Askungen och Rapunzel, och där båda försöker övertyga varandra om att just deras förtvivlan är den värsta. Men även kvinnorna får visa upp denna sida; Rapunzel som grimaserar och gnyr av smärta då hennes mor klättrar upp i tornet med hjälp av hennes långa hår; Askungen som vid ett tillfälle erkänner att hon hjärna hjälper till med hushållet och att hon faktiskt vid vissa tillfällen gillar att städa.
Det eleganta i sagorna har suddats ut, de lyckliga sluten behöver inte innebära att prinsen och prinsessan får varandra eftersom familjer kan se ut hur som helst, och lösa trådar behöver inte alltid sys ihop. Några dör under färden, så som livet fortgår är det bara att acceptera. Kanske skulle alla sagor må bra av att får röra runt i varandras innersta hemligheter.
Titel: Into the woods
År: 2014
Regissör: Rob Marshall
Biopremiär: 1 april 2015
/ Linn
Gentlemen
Dimman är alltid närvarande. I cigarettröken, i berättelserna, i mysterierna. Men vem ska man lita på, sanningen eller lögnen?
I lägenheten på Hornsgatan, där natten finns som en ständig möjlighet, försöker Klas Östergren skriva sin roman. Han bor där tillsammans med Henry Morgan, en boxande pianist, som skriver på sitt stora pianostycke "Europa, vittrande fragment". Till våren ska han framföra det på Södra Teatern. Han behöver hjälp av Klas med att skriva programmet.
De röker och super, satsar pengar på spel och går ut och dansar, men i dimman är det svårt att se allting tydligt. I dimman kan du se konturerna, men inte vem det är som lurar.
Under huset gräver Henry och hans vänner gångar, de letar efter guldet. Det ständiga sökandet efter något annat, något nytt. En glupskhet på livet, på dess njutningar och dess konsekvenser. Det handlar bara om att gräva tillräckligt djupt, att aldrig sluta. Klas gräver istället i Henrys liv, ett liv fullt av luckor och att ständigt vara på väg. Vi hoppar i tid och rum, och en ständig påminnelse om att ingenting är att lita på finns närvarande. Det är Henrys lust för livet och att ta chanser så fort de uppstår som får mig att dras in i berättelserna, som gör att jag bara gapar för mer. Jag blir Klas, en liten fågelunge som kräver mat för att överleva. Men att bara svälja allt utan att rensa och sålla kan göra mer skada än nytta. Frågan är om man är villig att acceptera det.
En dag kommer Henrys bror Leo hem, och nu är mörkret i lägenheten en självklarhet. När kommer egentligen dagsljuset att infinna sig? Misären är påtaglig, den övertar hela lägenheten och Klas börjar inse att stället är ohälsosamt.
Mysterierna blandas med varandra, personer försvinner och ingenting tycks bli löst. Nyfikenheten och fördärvet tar över och i mörkret kan du inte avgöra om det är sanningen eller lögnen du ska lita på. Det är då du får vänta tills ljuset tar sig in och dimman skingrar sig.
Titel: Gentlemen
Regissör: Mikael Marcimain
År: 2014
Visas just nu på Stockholms Filmfestival.
/Linn
The Captive
Cass har varit försvunnen i åtta år. Hennes pappa Matthew vägrar ge upp hoppet, han kör runt på vägarna och letar, håller ögonen öppna. Kanske kan han någon gång få syn på henne.
Cass mamma jobbar med att städa hotellrum. Hon börjar plötsligt hitta saker som minner om Cass; en hårborste, en statyett, en liten låda med en barntand i. Håller hon på att bli galen?
Det handlar om tid. Utan att meddela oss åskådare hoppar vi fram och tillbaka i tiden. Vi får vara med när Cass försvinner, vi får se när Matthew tar kontakt med polisen och vi förstår att tiden går. Med enkla medel blir plötsligt tiden det viktiga, men samtidigt helt oviktig. Vi förstår sammanhanget. Tidsangivelser behövs inte.
Genom ljudet är ingenting någonsin långt borta. I telefonsamtalen är vi alltid nära, oavsett vem som visas i bild förändras inte rösten hos den andra. Vi är alltid nära, som om vi satt mitt i luren och lyssnade.
Kamerans positioner påminner många gånger om en övervakningskamera. Som om vi får en inblick i deras liv, som om vi i hemlighet tittar på dem. Kameran låter människorna röra på sig, visar bara det som behövs. Ingenting lämnas åt slumpen.
Vi iakttar deras liv precis som Cass iakttar sin mamma i hemlighet när hon städar hotellrummen. Precis som Mika, Cass kidnappare, iakttar Cass.
Cass berättar sagor för Mika. Minnen om när hon var liten, om hur hon åkte skridskor och vann en statyett. Hon berättar om sin mamma. Men Cass har blivit för gammal för Mika. Det är därför hon får berätta om händelser från när hon var liten, så att Mika kan försöka återuppleva det. Allt han behöver är att höra hennes röst berätta om minnena. Då kan han fortsätta tro att hon är liten.
Mitt i allt kommer den svarta humorn in. Är det okej att skratta när det handlar om pedofili? Är det okej att skratta när något egentligen är hemskt och fruktansvärt? Det är det absurda mitt i allt som får mig att reagera, som gör att allt aldrig bli riktigt tydligt. Vad är det jag ser?
Jag tänker ändå att det jag ser är sanningen och ingenting annat. Min egna osäkerhet ligger i att försöka tyda tecknen. De finns där. Det gäller bara att hitta dem, de berättar allt jag behöver veta.
Titel: The Captive
Regissör: Atom Egoyan
År: 2014
Visas just nu på Stockholms Filmfestival.
/Linn
Camp X-ray
Berätta inget om dig själv. Avslöja inget om omvärlden. Bli inte vänskaplig. Säg inte vad du heter.
Hon är en fångvaktare och han en fånge. Det handlar om terrorism och misstänksamhet. Det handlar om Guantánamobasen. Det handlar om godhet och den tvetydiga ondskan
Cole är ny på basen. Hon är inte rädd för att visa framfötterna och gör så gott hon kan för att imponera på sina chefer. Det är då hon möter fången Ali som redan suttit där i åtta år.
Ibland måste man ta sig an saker för att inte bli galen i de små cellerna. Ali läser Harry Potter. Och pratar.
Han märker snabbt att Cole är ny och börjar fråga henne en massa frågor. Hon gör så gott hon kan, försöker hålla sig till reglerna om att inte säga för mycket om något men det blir svårt. Ali är duktig på att prata och genom bokvagnen fångarna får ta del av hittar han ett ämne de båda kan diskutera: Harry Potter. Ali har länge varit ute efter den sjunde och sista boken i serien, men den påstås inte finnas. Han frågar om Cole vet något om boken, han är nämligen nyfiken på den där Snape. Är han god eller ond?
Cole och Alis relation utvecklas. Något hennes närmsta chef gör allt för att försvåra. Han sätter Ali i förödmjukande situationer där Cole tvingas medverka. Men kanske gör det egentligen att de båda kommer varandra närmare, att de i sina svaga stunder hittar den där gemensamma punkten där de båda kan klamra sig fast. Sakta men säkert börjar Cole inse att jobbet här på basen kräver mer av henne än hon kunnat förstå.
När Cole läser Alis journal lär hon sig om hans bakgrund här på basen, om vad han har fått utstå och hur mycket skit han har fått ta i alla dessa år. Han har hamnat i ett gränsland och det finns ingen väg ut; hans liv är dömt att fortsätta här.
Hon vill ändå att Ali ska få tillbaka hoppet, att han ännu inte ska ge upp. Med kniven mot strupen lyckas hon hindra honom. Det finns ju trots allt en sjunde bok i Harry Potter-serien. Och där får man veta sanningen om att Snape är den goda.
Titel: Camp X-ray
Regissör: Peter Sattler
År: 2014
Filmen visas just nu under Stockholms Filmfestival.
/Linn
Breathe
Det sista klippet får mig att vilja lämna biosalongen. Jag vill att det ska ta slut, att det ska bli svart på duken, för jag klarar inte av att spendera mer tid med henne. Hon gör mig fruktansvärt obehaglig till mods.
Fram tills dess är hon ändå någon jag kan hantera. Innan allt eskalerar.
Vad är det då som gör att Charlie kommer till den här punkten?
Allt börjar med Sarah. Sarah är den nya tjejen i klassen. Hon är spännande och rolig, hon får Charlie att släppa på sina spärrar och testa nya saker; hon röker hash, går på krogen, sminkar sig och får låna kläder av Sarah. De spenderar mest tid hemma hos Charlie då Sarahs mamma är bortrest. Men det är något som inte stämmer.
Deras relation blir snart något mer än bara vänskap. Likt en symbios klarar de sig inte utan varandra. Men de tär mer än när. Svek, lögner och misstankar gror och spirar, och frustrationen tar sin fart.
Vi ligger nära Charlie hela tiden och lämnar aldrig hennes sida; det hon ser ser också vi. På så sätt höjs misstankarna kring Sarah. Berättar hon allt? Är hennes mamma verkligen bortrest?
När Charlie får veta sanningen förlåter hon allt Sarah har gjort mot henne. Hon förlåter Sarahs snedsteg och lögner, för hon förstår att sanningen skaver. Men den återförening som Charlie hoppas på uteblir och Sarah vänder henne ryggen för alltid. Istället påbörjar en systematisk mobbning och utfrysning där Charlie bara står och tar emot allt. Som den goda flickan hon är.
Jag börjar fundera kring det återkommande temat horan och madonnan, och ifrågasätter filmens struktur kring dessa termer. Charlie introduceras som en timid och försiktig tjej som inte gör något direkt väsen av sig, som inte har legat med någon, som inte sminkar sig. Hon grubblar i det tysta och låter andra ta valen. Hon tar den plats som ges henne, inte mer, och hon lyssnar mer än pratar.
Sarah å andra sidan har rest i världen, hon är framåt och spontan, hon testar gränser och tar plats. Hon är inte längre oskuld, hon sminkar sig, hon säger vad hon tycker och tänker och ber inte om ursäkt. Hon flirtar, skrattar och pratar högt.
Två tjejer med två helt olika uttryck, där Charlie blir den goda och Sarah den onda. Där Charlie blir madonnan och Sarah horan. Det här har vi sett förut. Frågan är vad som är nytt i just den här filmen.
Det som fångar mig är hur kvinnorna tar över och männen förblir små biroller med knappa repliker. Männen florerar, det pratas om dem, men de får ingen plats. I fokus står kvinnorna och deras problem.
När slutet kommer känns det oundvikligt, det här var den enda utgången. Men istället för att lämnas med en känsla av avslut spinner tankarna vidare när jag går ifrån bion - hur mycket skit ska en människa svälja innan hen sprängs, och är det en ursäkt att bete sig illa för att man själv mår dåligt? Svaren känns många och invecklade, jag vill ändå tro att detta slut var ett av få.
Titel: Breathe
Regissör: Mélanie Laurent
År: 2014
Filmen visas just nu under Stockholms Filmfestival.
/Linn
Stockholms Filmfestival
Den 5-16 november hålls den årliga Stockholms Filmfestival där du har möjlighet att i år se film från 60 olika länder. För två år sedan när jag var där såg jag en massa bra och intressant film som jag nog aldrig hade sett om jag inte fått möjlighet till det där. I år tänker jag gå på sju filmer. Den jag ser fram emot mest är "Gentlemen" som baseras på Klas Östergrens stora roman, en av mina favoritböcker. Den kommer alldeles säkert visas på bio efter filmfestivalen och tanken ibland är väl att försöka se sådant som inte lika lätt kommer att finnas tillgängligt sen, men jag kan inte låta bli att se den. Kanske är mina förväntningar alldeles för stora för mitt eget bästa, det återstår att se helt enkelt.
De filmer som jag har bokat platser till är:
Camp X-Ray - En ung kvinna börjar jobba som vakt vid USA.s ökända Camp X-Ray, i en miljö som är hård, aggressiv och sexistisk, både gentemot henne och fångarna. Regi: Peter Sattler.
The Captive - Tio år efter att Cassandra kidnappades och försvann spårlöst börjar nya spår plötsligt dyka upp på internet och två poliser tar sig an fallet som varit nedlagt i flera år. Regi: Atom Egoyan.
Gentlemen - Klas Östergren möter Henry på boxningsklubben Europa och dras in i hans osannolika värld. Regi: Mikael Marcimain.
Whiplash - En vansinnig musiker som inte accepterar några ursäkter i hans strävan efter ett fulländat resultat och där jazzorkestern förvandlas till ett slagfält när skolans bandledare kliver in i rummet och bestraffar varje felslag med en örfil. Regi: Damien Chazelle.
Trash - På en soptipp i Tios slumkvarter hittar några barn en plånbok och det är inte vilken plånbok som helst utan den innehåller nämligen en karta, ett id-kort och en nyckel. Regi: Stephen
Daldry.
Gemma Bovery - En uppdaterad version av Flauberts klassiker "Madame Bovary", den engelska Gemma Bovary flyttar till en by i Normandie med sin man, men snart ger hon efter för passionen. Regi: Anne Fontaine.
Jag är otroligt förtjust i fransk film och var tvungen att ha med en. Jag tror Gemma Bovery kan bli riktigt intressant och fransk film brukar inte göra mig besviken.
Jag rekommenderar er alla att gå på denna festival! Man köper ett årskort för 240:- och får i och med det även tillgång att se 13 utvalda filmer på bio som alltså ingår i kortet. Kostnaden på biljetterna till filmer under festivalen kan skilja sig åt men brukar ligga på runt en 75:-. Mycket bra film till väldigt bra pris helt enkelt!
/Linn
Min så kallade pappa
Han kom aldrig och hämtade henne. Hon väntade och väntade, men hennes pappas kom aldrig.
Malin själv minns inte detta, men hennes mamma har berättat om det.
Filmen börjar med detta; en väntande flicka och en pappa som inte dyker upp. Varför presenteras vi för ett minne huvudpersonen inte minns? Ska vi förstå att även om inte huvudet minns så minns kroppen vad som hänt, och att det är därför Malin känner sånt hat inför sin pappa? Men hur kan egentligen ett berättat minne få sån stor roll?
Malin har inte vuxit upp med sin pappa, men bestämmer sig för att leta upp honom nu när hon själv ska bli förälder. Malins relation till sin pojkvän Frank är allt annat än stabil och de hinner göra slut innan filmen knappt har börjat. Istället flyttar Malin hem till Franks pappa. Han verkar ha blivit den pappa Malin aldrig har haft, medan han mot Frank visar en kall hand. Ville han egentligen haft en dotter?
Det går snabbt för Malin att hitta sin pappa; en alkoholiserad skådespelare vid namn Martin vars största roll just nu är att spela apa på Chinateatern. Det var kanske inte just den pappa hon hade tänkt sig hitta. Men innan Malin hinner berätta för Martin om vem hon är råkar han ut för en hjärnblödning. Plötsligt minns Martin ingenting och han måste lära sig allt på nytt igen. Hur steker man ett ägg? Hur beter man sig mot andra? Hur var Malin när hon var barn?
Att få möjligheten att forma sin pappa till den pappa man velat ha kanske är något vi alla har fantiserat om, men precis som i verkligheten blir det inte riktigt som man tänkt sig. Speciellt inte när Martin börjar minnas, och Malin inser att hon nu har chansen att säga de saker till honom hon inte haft möjlighet till innan.
Varför hämtade du mig aldrig?
Det finns scener i filmen som går alldeles för fort; uppsökandet av Martin, och när Martin sen börjar återfå minnet igen. Det som fängslar mig är skådespeleriet och relationerna i filmen; Malins ganska kalla reaktion till när hon och Frank avslutar allt, hur Malin försöker kontrollera sin aggression mot Martin, och hur hon i klassrummet gör allt för att upprätthålla lärarrollen. Det som sedan skrämmer mig är hur Frank påminner mig om någon som en gång varit nära.
Ett oknäckt ägg, en pappa som dyker upp och hämtar i tid, ett så kallat lyckligt slut.
Min så kallade pappa går just nu på bio med bland annat Vera Vitali och Michael Nyqvist i rollerna. Manus och regi står Ulf Malmros för.
/Linn