American Hustle
Titel: American hustle
Manus: Eric Warren Singer och David O. Russel
Regissör: David O. Russel
Det är ett spel från början till slut. Att lura och ljuga ligger i deras natur, det var så de träffades och det var därför de föll för varandra. Irving Rosenfeld har sedan innan både fru och barn, men det är inget som stör Sydney Prosser. Kanske snarare något man får acceptera i den här världen - alla har vi våra hemligheter.
Det funkar bra för Irving och Sydney och deras affärsverksamhet. Tills FBI-polisen Richie DiMaso dyker upp i deras besöksstol och hotar att sätta dit dem för bedrägeri. Men han ger dem ett erbjudande. Om de väljer att hjälpa honom sätta dit fyra andra större bedragare så ska han hjälpa dem. Det är ett erbjudande ingen av dem kan motstå...
Irvings och Sydneys förhållande är något magiskt. De har hittat det där som binder dem samman och som får dem att förstå varandra på ett helt annat plan.
Irvings fru Rosalyn Rosenfeld skulle man kunna ta som ganska klantig och klumpig. Som sätter eld på saker, krockar med bilar och som inte har förstått vad det är Irving egentligen håller på med. Men det är dumt att döma hunden efter håret. Hon är orädd för att ta risker och i situationer där Irving backar är det hon som får bollen att fortsätta rulla. Kanske är det egentligen hon som är hjärnan bakom allt.
Allting går enligt Richies plan. När Sydney gör närmanden är han inte sen att själv visa intresse. Hon är en märklig kvinna. Hon får honom ur balans, så som hon en gång fick Irving.
Det är det ständiga fokus på nervositeten som får mig att tro på Richie och hans komplott. Irving som hela tiden skjuter upp glasögonen på näsan, Sydneys fingrande på sin ring, inzoomningarna på tårögda och förskräckta ögon. När Irving och Sydney tillsammans stod omringade av alla Irvings kemtvättskläder som åkte runt, runt på klädstången kändes de oslagbara. Med Sydney borta känns Irving bara malplacerad och trånande. Han känns halv.
Ett svartsjukedrama mellan Sydney och Rosalyn är ofrånkomligt. Även triangeldramat Irving, Sydney och Richie. Allt är så välspelat att inget plötsligt går att lita på och man blir osäker på vad man ska tro.
Slutets tvist som kommer är välbehövlig, och jag förstår varför jag tvekade och tvivlade in i det sista. Men det hade jag aldrig behövt göra.
/Linn
Jackass Presents: Bad Grandpha
Titel: Jackass Presents: Bad Grandpha
Manus: Johnny Knoxville, Spike Jonze och Jeff Tremaine
Regissör: Jeff Tremaine
Släpp all moral. Låt alla fördomar rinna av. Lämna alla PK-åsikter utanför rummet. Drick gärna en drink eller två innan.
Det här är Jackass och allt vad det innebär.
Irvings fru har just dött, men allt han gör är att skratta. Äntligen är han fri och kan göra vad han vill, det stora äventyret har just börjat.
Billys mamma ska återigen åka in i fängelse för innehav av crack. Det är ett problem, för var ska Billy ta vägen? Allt Billy vill är att bli fiskare.
På begravningen av Irvings fru Ellie dyker Billy och hans mamma upp, Irving är nämligen morfar till Billy. Dottern Kimmie kräver att Irving tar med sig Billy till sin pappa vilket Irving inte ser alltför lätt på. När Kimmie sticker därifrån inser dock Irving att Billy är ett problem han måste lösa och resan tar sin fart.
Irving är en hänsynslös person som inte drar sig för att säga vad han tycker och tänker. Han sätter sig gärna i situationer där människorna runt omkring honom inte vet hur de ska reagera, och det är just i dessa reaktioner kärnan ligger. Då Irving och Billy går efter manus är resterande människor som drabbas under resan "vanliga" människor som så gott de kan försöker hantera situationen som uppstår. Som när Irving packar in Billy i en låda och bestämmer sig för att skicka honom via bud. Eller när han lägger sin döda frus kropp i bagageutrymmet och får hjälp av två flyttkarlar. Inget är för pinsamt; de stjäl helt öppet mat från en matvarubutik där Billy skyller på sin morfars ålder och senilitet. En annan utlämnande scen är där Billy tvingas köra sin berusade morfar i en kundvagn då han inte kan gå själv.
Men en kärlek uppstår mellan dem två och när Irving ska lämna över Billy till sin pappa, som enbart tänker på de pengar han får för att ta hand om sin son, ångrar Irving sig. De tar bilen och stannar på en bro. Där tar de fram Ellies kropp och välter över henne ner i vattnet då detta tydligt varit hennes sista önskan. Sedan tar de fram sina fiskespön och cirkeln är sluten.
En sammansättning av sketcher där reaktionerna och kommentarerna från människorna runt omkring är det som får filmen att drivas framåt.
Där jag vissa gånger skäms ögonen ur mig och sedan viker mig av skratt.
Där allt är tillåtet, och inga regler och ingen sensmoral finns kvar.
/Linn
Kommentarer besvaras och frågetecken klaras ut
God morgon alla läsare!
I går kväll fick jag två kommentarer på ett av mina inlägg som fick mig att tänka till och kom fram till att det ligger nog i intresse för er alla att jag besvarar dem i ett inlägg. Det är otroligt kul just när ni kommenterar och ifrågasätter det vi gör, det uppskattar vi, och det är nämligen därför jag också nu skriver det här inlägget.
Den här bloggen är ingen ren recensionsblogg där vi i varje inlägg skriver våra åsikter och om vi tycker det är bra eller dåligt, det är inte alltid väsentligt (kanske egentligen det minst väsentliga). Det väsentliga för oss kan skilja sig åt från gång till gång, men framförallt vill vi få fram vad vi anser det handla om det vi har upplevet och lyfta fram det som vi tykcer är det viktigaste och kanske de frågor och tankar som uppstår.
Ibland vill vi rekommendera något riktigt bra vi varit på eller avskräcka er från att slösa er tid på något vi anser vara otroligt dåligt. Ibland vill vi bara förmedla en uppelvelse och utifrån det får ni själva avgöra om det är något som skulle kunna falla er i intresse eller inte.
Självklart finns det gånger då något vi sett eller läst kräver sin spänning och inte allt ska kunna utläsas i våra inlägg, kanske är det något vi får fundera över när vi skriver och avgöra vilket som är viktigast - att hoppa över vissa grejer eller att få fram allt vi vill få fram. I sådana fall är det något man skulle kunna varna er läsare om att det finns en spoiler längre fram så kan man själv välja om man vill fortsätta läsa eller inte. Men ibland kan det vara svårt att avgöra vad som är en spoiler, olika människor lägger vikt vid olika saker.
Jag hoppas detta inlägg besvarar era frågor kring vad vi vill uppnå med bloggen. Om det fortfarande finns ouppklarade frågetecken så kan ni alltid klicka er in på något av våra namn eller länken Kulturaspiranterna (som ni kan hitta i sidofältet till höger om inläggen) så hoppas jag att allt kan klaras upp.
/Linn
Prisoners
Titel: Prisoners
Manus: Aaron Guzikowski
Regissör: Denis Villeneuve
Annas röda visselpipa är borta. Det är viktigt, som Annas pappa Keller brukar säga, att "vara redo". Anna och hennes kompis Joy bestämmer sig därför att leta reda på den och springer ifrån deras Thanksgivingmiddag hem till Anna.
Efter det är de bara borta.
Alex Jonen, en kille med förståndshandikapp, blir misstänkt. I förhörsrummet, upptryckt mot väggen, ser han mest rädd ut. Men det är något som inte stämmer.
I brist på bevis släpper de Alex hem till sin faster. Keller, som är övertygad om att Alex vet mer än han säger, förföljer och kidnappar honom. Kellers egna jakt efter barnen tar fart och övergår till något helt annat. En misshandel börjar där Alex förblir tyst. Men Keller har bestämt sig, Alex är skyldig. Moralfrågorna hopar sig inom mig; hur långt får man gå för att ta reda på sanningen? Och när det gäller ens barn - är allt tillåtet då?
Misshandeln blir bara mer och mer brutal. Joys pappa Franklin invigs i Kellers tillfångatagande och vacklar mellan att själv delta till att vilja släppa Alex.
Keller vägrar ge upp, och när Alex fortfarande inte sagt något bygger han en torteringskammare.
Emellanåt besöker Keller Alex faster Holly där Alex bor. Han försöker lista ut vart Alex kan ha gömt barnen, men allt han möter i Holly är gåtor. Hon berättar om sin man som inte finns kvar längre och om ormar som en gång skrämt Alex till tystnad
I torteringskammaren är Alex för det mesta tyst, men så nämner han en labyrint. Och att han inte är Alex Jones, utan att han bara ville leka. Stärkt av sin övertygelse om att Alex på ett eller annat sätt vet vart barnen är, trots att han mest bara pratar i gåtor, åker Keller frekvent till Holly för att ta reda på mer, utan att veta hur nära sanningen han befinner sig. I ett sista besök blir Keller själv tillfångatagen av Holly. Hon skjuter honom i benet och tvingar honom ner i en grop i marken som hon sedan gömmer genom att ställa en bil ovanpå.
Loki, polismannen som vid sidan om Kellers egna sökande, har kommit fram till samma slutsats som Keller och åker därför i precis rätt tid ut till Holly innan hon hinner avsluta Annas liv. Alla hamnar de på sjukhus och i tidningen rubriceras Keller som försvunnen. Loki åker tillbaka till Hollys ägor där teknikerna är i gång med att finkamma stället. Kvällen nalkas och de beger sig därifrån för att fortsätta dagen därpå.
Men innan Loki hinner lämna stället är det något som fångar hans uppmärksamhet - någonstans nära, men ändå långt bort, hör han en svag vissling.
Som om den kom från en visselpipa.
/Linn
Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek
Titel: Egenmäktigt förfanade - en roman om kärlek
Författare: Lena Andersson
Förlag: Natur & Kultur
Ester möter Hugo och de inleder en slags relation, som Hugo ganska snart bryter. Ester har svårt att acceptera detta och gör allt för att få tillbaka Hugo.
Å ena sidan kan jag tycka att Ester är modig. Att kämpa så för den man är kär i, trots att personen uppenbarligen inte vill ha en. Att vägra ge upp. Att fortsätta leva på hoppet som inte finns hos någon annan än en själv. Att glömma allt vad stolthet och värdighet heter och totalt ge sig hän.
Å andra sidan irriterar jag mig på att hon tycker att Hugo har skyldigheter gentemot henne bara för att de har legat med varandra några gånger. Då framstår hon som både naiv och dum och jag tappar mycket av den sympati och förståelse jag annars känner för henne.
Att bemöta Ester med den ignorans som Hugo gör efter att de brutit tycker jag visserligen är både utstuderat elakt och väldigt omoget, men samtidigt, hade det hjälpt om han gjort annorlunda? Hade hon nöjt sig då? Hade hon kunnat släppa taget om hon fått svar på sina frågor, eller hade hon hittat anledningar att fortsätta klamra sig fast?
Jag upplever inte Hugo som boven i dramat. Jag upplever det som att han bröt med henne när han insåg att hon ville/kände mer än han. Han lovade henne aldrig något, gav aldrig några löften om en framtid tillsammans. Ester såg och hörde det hon själv ville, så som man lätt gör när man är kär. Det kan inte Hugo klandras för. Liksom att Ester inte kan klandras för att hon blev kär.
"Det var passion" säger Hugo till Ester vid ett tillfälle. "Den tog oss i besittning så som passioner gör. Kanske särskilt dig. Du blev uppenbarligen mer drabbad än jag. Jag har inte varit förtvivlad."
Det kan tyckas hårt. Men det är sant.
Och man kan inte rå för hur man känner
- eller inte känner.
Lena Andersson har skrivit en otroligt fin och stark kärlekshistoria som väcker tusentals tankar och känslor hos mig. Och väldigt mycket igenkännelse. Det känns skönt. En frisk fläkt. Detta är en bok jag kommer att bära med mig länge.
/ Mayra, 26 år, dramatiker och med en 2-årig dramatikerutbildning från Biskops-Arnö i ryggen
Våren är på väg
En ny vecka med nya kulturinsupningar har precis börjat. På onsdag blir jag äntligen av med mitt bandage och kan börja röra mig i kultursammanhang på ett betydligt lättare sätt vilket jag ser fram emot något oerhört! Att kunna gå på teater och bio igen - till och med att börja jobba igen känns lockande. Fyra veckors hinder sätter sina spår.
Sofie skrev i sin presentation att vi gärna i den här bloggen även låter våra vänner komma fram och ge sina åsikter och tankar kring upplevelser, så varför inte börja veckan med en gäst? Efter fredagens evenemang på ABF-huset upptäckte jag att en vän till mig just hade läst Lena Anderssons senaste bok "Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek" och jag frågade henne om inte hon ville skriva några rader om denna, vilket hon gärna gjorde. I nästa inlägg kommer därför vårt första gästinlägg, som vi hoppas kommer bli fler.
/Linn
Litteraturens långa natt
För åttonde gången anordnar ABF-huset "Litteraturens långa natt" där vi får möta åtta stora författare i ett samtal med förläggaren Svante Weyler. Det är i princip fullsatt. Jag och min kompis drar ner medelåldern rejält. Stämningen är uppsluppen och avslappnad. De börjar på utsatt tid.
Först ut är den finlandssvenska författaren Kjell Westö. Han är helt klädd i svart och känns försiktig när han börjar prata om sin senaste bok "Hägring 38", en stadsskildring över Helsingfors men också en historia om ett gäng män som börjar med en onsdagsklubb. Boken utspelar sig året 1938 då Helsingfors har hunnit växa sig till en ganska stor stad, trots sin unga ålder. Det är mitt i kriget, vilket vi ska bli varse om speciellt gällande en idrottshändelse. Westös bok är en fiktiv roman, men han valde att få med en skildring gällande ett 100-meterslopp som ägde rum på stadion där i Helsingfors. Abraham Tokazier vann knappt men tydligt loppet vilket sågs av flera tusen människor. Trots det blev han tio minuter senare utropad som fyra i högtalarna. Antisemitismen frodades och detta var ett tydligt tecken. Westös bok blev starkt uppmärksammad när den kom ut och inte långt därefter gavs sprintern upprättelse efter 75 år och resultatet ändrades. Ett stort steg för historien.
Sedan är det Therese Söderlind, som med sitt stora härliga blonda hårsvall nästan tar över scenen. Hennes romandebut "Norrlands svårmod" blev tilldelad Norrlands litteraturpris 2011, och hon har nu gett ut sin andra bok "Vägen mot Bålberget" som berättar två parallella historier, en nutida och en under häxjakten på 1600-1700-talen. Hon berättar om hur historien egentligen upprepar sig själv och att vi, rent biologisk sett, inte har förändrats något sen den tiden. Ändå tycker vi att vi är så mycket bättre än dem. Dock låter vi det som sagt hända igen, framförallt i jämförelse med andra världskriget. Hon vill få fram att vi ska kunna känna igen oss och visa på att skillnaden mellan oss då och nu inte är så stor som vi vill påskina. Hon vill börja få oss att ifrågasätta hur vi kunde låta detta ske, och ske än idag.
Den tredje författaren är Torgny Lindgren. Stapplande tar han sig uppför trappan och sätter sig stelt ner, han har råkat ut för ryggskott. Hans senaste bok har ännu inte kommit ut utan börjar säljas framåt våren. "Klingsor" är en roman om en amatörmålare som framförallt specialiserat sig på stilleben. Lindgren berättar att han redan på 1950-talet började fundera kring boken och att ibland tar det tid för författare att få vad de vill sagt. Det finns många likheter mellan Lindgren och hans karaktärer, han ville själv bli konstnär, men gav upp då han insåg att motiven han målade såg ut som alla andras. Istället sitter han gärna på lokal och tecknar. För ett par år sedan gav han ut "Minnen", en självbiografisk roman, men som han själv många gånger frågat sig om den verkligen är sann. Hans nya roman är uttalat fiktiv och där han väljer att skriva "vi" - vilket han besvarar med att "när man fyllt 75 år slutar man skriva 'jag' och börjar skriva 'vi'".
Innan paus får vi möta Martina Montelius, en dramatiker och regissör i grund, men som nu satsat på prosan istället. Hon är öppenhjärtig och berättar om hur hon som ung hittade på sin egna religion för att få utlopp för sin erotiska sida, och sin fobi för lantliga miljöer. Att gå från dramatik till prosa anser hon inte var så svårt utan hon ser sitt dramatiska skrivande mer som en förberedelse inför sitt prosaskrivande. En pjäs ska vara öppen även när hon lämnar den ifrån sig medan en bok är färdig vilket för henne är mer en lättnad. Hon pratar om sin fascination kring boken som medie och jämför den med en klonad människa som pågår utanför henne. Nu är den släppt och inget hon kan göra något åt. Hennes debutroman "Främlingsleguanen" handlar om en en liten tjej som har hoppat av dagis. Hon väljer att hellre kommunicera med döda ting än människor och vart hennes föräldrar är, eller "upphovsmännen" som hon kallar dem, är det ingen som riktigt vet. Montelius berättar även själv hur hon snabbt fann en själslig kontakt med saker när hon var ung såsom stenar och tomma toalettrullar, där likheten med bokens karaktär är slående.
Den halvtimmes paus som ges är välbehövlig. Jag väljer att köpa Martina Montelius bok då den på många sätt fick mig att skratta när hon läste ur den och kanske också för att jag själv kunde känna igen mig i den själsliga kontakten med döda ting - när jag var liten samlade jag på allt som låg ensamt; pinnar, kapsyler, stenar, löv. Men när jag även ville ta med mig in istappar och fimpar var min mamma tvungen att sätta ner foten.
Efter paus kommer Athena Farrokhzad upp på scen, en ung och livssprudlande tjej. Hon är kritiker i Aftonbladet och har nu gett ut diktboken "Vitsvit". Hon anser sitt skrivande vara ett konsekvens att läsandet, och vill genom sin kritikerroll förmedla erfarenheten av att drabbas av en text. "Vitsvit" handlar om färger, kroppar och spegling. Omslaget är i silver vilket i sig reflekterar allt sorts ljus men också dig själv. Texten i boken är tryckt på negativ och hon säger att det handlar om det vita språket i samband med det svarta. Det är inte det att hon har lust till att skriva politiskt, utan att hela hennes liv är impregnerat av det vilket gör att följande blir oundvikligt. Boken är en dialog där jaget är frånvarande rent bokstavligt men återfinns genom berättandet av vad som sägs av jagets mor, far, bror och så vidare. Men vad är sant och vem är jag? Hon anser att politik på många sätt mer blir likt en artefakt än vad det egentligen står för - en idé om hur samhället ska se ut.
Efter det kommer Björn af Kleen upp. Hans senaste bok "Lucke & Lull - arvet efter en Bonnier" handlar så som det står om en arvstvist kring den borgerliga familjen Bonnier. af Kleen har sedan länge varit intresserad av arvet då han anser det rymma både liv och död, och där en sorts sanning kring den återstående materian finns kvar. Boken handlar också om en idé kring hur Bonnier som ska familj ska fortsätta där af Kleen har låtits intervjua familjemedlemmar. Han väljer även att skriva om hur Lucke, eller Lukas som han egentligen heter, skapade den moderna tidningsverksamheten som den ser ut idag, och om hur Lull, Margareta Toss, tog över Kamratposten och förändrade dess innehåll stort. Från att ha varit en tidning som uppmuntrade barn till läxläsning och tandborstning började den ifrågasätta vuxenvärlden. Det stora kring arvstvisten är hur ett barn får ärva allt och det andra ingenting då det är ett "utomäktenskapligt barn" och ingen laglig rätt anses finnas.
Den sista kvinnliga författaren ut är Lena Andersson klädd i kavaj, en krönikör och litteraturkritiker, som nu gett sig in på att skriva en kärleksroman, "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek". Hon berättar att hon är väldigt förtjust i isländska sagor och likt dem gillar att enbart behöva säga det som behövs. Hennes senaste bok är ett försök till att skriva om det hon vet på ett sätt som folk förstår då hon innan förstått att hon är ganska svår. Att få fram känslor i en bok så att läsaren själv känner dem har varit hennes mål och hon vill visa att "sådär kan man göra utan att vara offentligt knäpp". Ett försök att konstruera diagnosen att man inte är besatt utan att man görs besatt. Boken handlar om Ester och hennes relation till Hugo, en desperation som många av oss kunde känna igen oss i när Andersson läste upp sitt stycke. Igenkänningsfaktorn var stor hos många av oss i telefonsamtalet mellan Ester och Hugo, där klichéerna varvades om vartannat och där de sista orden om att "höras när hon kom hem igen" fick henne att plötsligt sväva på moln.
Författaren som får avsluta kvällen är Niklas Rådström, som gett sig på det stora ämnet Bibeln i sin senaste bok "Boken". Han ville möta de bibliska texterna så som vi gör med de andra antika texter vi tar oss an, på ett öppet och ickekritiskt sätt. Den egentligen tanken kring boken var att skriva en essäbok men den idén ändrades det på. Rådström ser Bibeln som ett bibliotek av böcker där olika författare trängs med varandra och där mycket har blivit redigerat. Han ville ställa sig i dialog till den skapande betydelsen i Bibeln och valde att i sin bok skriva den i omvänd ordning. Ämnet om vad helighet är är något han försökte närma sig, och han ville undvika att sätta på sig de "tolkningsglasögon" som kyrkan tidigare gjort i sin läsning av Bibeln, och istället närma sig den på ett eget sätt.
Klockan är halv tolv och många har redan lämnat salen. Svante Weyler tackar oss för att ha kommit, och jag inser att Weyler på många sätt varit den drivande kraften ikväll. På ett lekfullt och enkelt sätt lyckas han få författarna ur balans och ställa de rätta frågorna som på ett precist sätt ger oss det djup av boken vi behöver för att förstå dess betydelse. Med mycket ny inspiration går jag därifrån, upprymd av skrivandets aldrig sinande timglas.
/Linn
Hobbit: Smaugs Ödemark
Titel: The Hobbit: The Desolation of Smaug
Manus: Fran Walsh, Philippa Boyens och Peter Jackson
Regissör: Peter Jackson
Gandalf Grå har ännu inte blivit vit. I den här mörka världen förstår jag det.
Det handlar om en fortsatt resa genom en förändrad värld. Gandalf utkämpar en egen kamp vid sidan om sina följeslagare; dvärgarna och Bilbo, hobbiten. Resan tar dem genom skogar av spindlar, alvernas inhängning, underjordiska gångar och människors städer.
Att Orcherna är dem hack ihjäl får vi vara med om i den parallella historien. Om Orcherna hinner ikapp dem är allt slut. För världen har förändrats, onda andar har väckts till liv och om de inte förhindrar detta kommer det aldrig bli sig likt igen.
Det är till "De ensamma bergen" de måste ta sig innan Durins dag är förbi. De måste hitta nyckelhålet i skenet av ljuset från den sista dagen.
Bilbo har under deras färd lyckats komma över ringen. Kanske är det förödande. Kanske kommer den hjälpa honom i de svåraste situationer. Han inser snabbt att han genom att sätta den på sig blir osynlig, men allt blir mer likt ett rus. Och ett rus vill man återkomma till.
Det finns en profetia om deras färd och slutmål om att återfå arkenstenen, konungajuvelen, till dess rättmätiga ägare Thorin. En profetia där färden är den ultimata utmaningen och där styrkor mäts in till det sista. Bilbo tar sig in i bergen, men som de befarat gömmer sig draken Smaug bland allt guld. Och för att kunna ta sig förbi honom behöver de en speciell pil som det bara finns en kvar av.
/Linn
Variation av Kristian Hallberg, Teater Galeasen
Det knyter sig i min mage. Kan ni inte bara titta varandra i ögonen och prata. Prata på riktigt. Hur svårt kan det vara?
Hur svårt det är möter jag på Teater Galeasen i Kristian Hallbergs pjäs Variation. Den balanserar en far och sons (Leo) relation mot faderns relation med sin egen mor. Bredvid dem, eller kanske mitt ibland dem finns det en röst som talar till fadern. Den verkar veta allt. Den vet vad som ska hända och den ställer så skoningslösa frågor.
Det är inte bara relationer som hänger skört. Variation balanserar också ord, tankar. Fadern vill så gärna vara korrekt. Tänka rätt, men viktigare, agera rätt. Jag får känslan av att det var länge sedan han slog knut på sig själv. Han verkar så världsfrånvänd.
Det ligger något obehagligt i det här. Jag kallar honom världsfrånvänd men jag känner igen hans argument, sympatiserar med hans åsikter. Jag slås av hur enkelt det är att gömma sig bakom att vara korrekt. Det är lätt att säga att en gör medvetna val. Och utan att vi märker det så har vi fallit dit, vi har agerat utefter fördomar istället för iakttagelser. Vi har dömt en annan människa efter vårt tyckande. Hur ofta händer det att jag baserar min uppfattning av någon utifrån en referensram som passar min självbild?
Fadern är inte en sympatisk karaktär. Även om jag ofta känner empati för hans kamp är det tyvärr på ett nedlåtande sätt. Jag klappar liksom honom på huvudet. Leo däremot är ljuvlig – en fantastisk framställning av ett barn. Och faderns mor uppfattar jag som en stark och älskvärd person. Jag kanske inte dömer dem lika hårt för jag behöver inte följa dem lika nära.
Som uppsättning är Variation oerhört vacker. Skådespeleriet är briljant. Det finns något poetiskt över deras spelsätt. Det är snarare tanken som skildras i deras agerande än faktiska handlingar. Rummet är enkelt och tillåter dem att byta miljö. Från Legoland i Danmark till förskolan i Stockholm utan att flytta någon scenografi. Ljuset är diskret men skarpt vitt. Det ger känslan av att inget förläggs i skuggan. Till det, en ljuddesign som hänsynsfullt lyfter föreställningen.
Min upplevelse av Variation är en reflektion på oss, utan några vi och de. En unik pjäs – se den!
Skådespelare: Malin Person, Simon Reithner, Moa Silén
Regi: Tobias Hagström Ståhl
Regiassistent: Sandra Backman
Rum och Ljus: Sutoda
Kostym: Erika Magnusson
Kostymassistent: Fredrik Sundberg Svartnäs
Mask: Anna Olofson
Ljus: Anna Haglund
Scenteknik: Heida Kristin Ragnarsdottir
Foto: Dan Hansson
Den Store Gatsby
Titel: The Great Gatsby
Manus: Baz Luhrman och Craig Pearce
Regissör: Baz Luhrman
Det är det gröna ljuset som får Gatsby att aldrig ge upp hoppet, om att där på andra sidan vattnet finns den person som kommer göra honom lycklig.
När Nick Carraway väljer att berätta för oss om Gatsby ter han sig likt en spöklik person.
Festerna!
Det är festerna som gör Gatsby till den han är, för alla kommer dit och det går massa rykten om honom som mer förvirrar än förklarar. När Nick får träffa Gatsby på egen hand vill Gatsby berätta sanningen, men ändå känns allt som en saga. Det verkar som om alla vet vem Gatsby är; städer ringer, människor kommer på besök. Gatsby kan inte ens åka dit för fortkörning - han är över alla system.
Det är Nicks kusins man Tom som introducerar New York och Gatsby för honom. Han får följa med när Tom träffar sin älskarinna Myrtle Wilson och för Nick föds ett helt nytt liv med dansande kvinnor och sprit. Men Nick kan aldrig riktigt bli ett med staden. Det är hela tiden en del av honom som tittar på och kanske är det därför den där utomstående blicken finns kvar under hans resa.
Men det är hos Gatsby han känner sin stora tillit. Det är när han får veta att det finns en anledning till alla fester som Gatsby anordnar - så klart en kärlek, en kärlek som Gatsby aldrig kunnat glömma. För på andra sidan, mitt emot Gatsby, bor Tom och hans fru Daisy. Och självklart har Daisy och Gatsby ett förflutet där orden i brevet är det sista som finns kvar.
I hemlighet ordnar Nick så att Daisy och Gatsby kan träffas och allt blomstrar för äntligen kan Gatsbys åtrå stillas. Han behöver inte längre stå på bryggan om nätterna och försöka nå. Allt Daisy behöver göra är att förlika sig med de drömmar Gatsby har byggt upp och den framtid han redan har tänkt ut åt dem, för Gatsby lever i det förgångna och tror att allt kan bli som det en gång har varit. Men som i alla sagor finns det hinder och någon måste dö.
Myrtle blir i en vansinnesfärd påkörd och Gatsby tar på sig skulden trots att det var Daisy som körde, för vad gör man inte för sitt livs kärlek. Allt hon behöver göra är att ringa så ordnar sig allt. Ett enda telefonsamtal.
Men kärleken övervinner inte allt och Daisy tar inte det sista steg som Gatsby kräver av henne.
Kanske krävde han för mycket.
Kanske nådde han aldrig det gröna ljuset.
/Linn
The Lone Ranger
Titel: The Lone Ranger
Manus: Justin Haythe, Ted Elliott och Terry Rossio
Regissör: Gore Verbinski
Att låta masken falla kan vara förödande, så ta aldrig av den. Låt de inte veta vem du är.
Järnvägar byggs, det finns visioner om att indianerna och lokalbefolkningen ska leva i harmoni. En man är på väg via tåg för att hängas, men han lyckas med hjälp fly sitt öde. Lokalbefolkningens rangers tar sig an att försöka leta upp den dödsdömde mannen igen. Den vita hästen uppenbara sig, the spirit horse, som kan hjälpa de döda tillbaka till livet. Hästen gör en odödlig.
Det behöver John, det senaste tillskottet bland de andra rangers. Han är tillbaka i stan och ska hjälpa sin bror hitta Butch, mannen de ska hänga. I ett bakhåll blir alla dödade. Det är då den vita hästen uppenbarar sig och väljer att föra John tillbaka till livet. Lite hjälp på traven får John även av Tonto, en indian som också befann sig på tåget tillsammans med Butch. Tonto tar sig an John och de tillsammans ska hämnas Johns bror.
Men det är inte bara det de ska hämnas. Tonto visste en gång vart allt silver fanns, men gjorde ett dåligt byte och nu är han utstött från sin stam. Och det är girigheten till silvret som en gång startade denna obalans.
John lyckas hindra ett krig från att bryta ut. Med hjälp av en silverkula i sin revolver tar han det enda skott som behövs. Laglösa väljer han och Tonto att fortsätta sin resa genom landet. Laglösa finns det inget som kan hindra dem.
/Linn
All Is Lost
Titel: All is lost
Manus: J.C. Chandor
Regissör: J.C. Chandor
I brevet är allt redan förlorat. Han ber om förlåtelse att han inte klarade det, att han misslyckades, att han gjort dem besvikna.
Men vi är inte där ännu.
Han råkar köra på en stor container som har hamnat i vattnet. Båten fylls med vatten, men han lyckas laga hålet. Fram tills hit verkar allt ha gått bra.
Hur länge har han varit iväg?
På båten har han en radio där han lyckas få iväg ett SOS-meddelande. Han vill få tag på någon som kan hjälpa honom. Det blev inte som han hade tänkt sig.
Hur hade han tänkt sig livet på havet?
De kraftiga oväder som drabbar båten får stå för hela hans känsloliv. Han slängs i vattnet flera gånger där vi får se honom kämpa för att komma tillbaka upp till vattenytan. Båten välts uppochner men lyckas även den komma till rätta. Det är i utmaningarna han kommer till liv.
Via en karta navigerar han, kryssar sin rutt. Separation Zone. Han närmar sig Madagaskars vatten. Vart är han på väg?
Havets ilska gör att han får fälla upp sin livbåt och likt en hund töja den efter sin segelbåt. Han förpassas dit, vill egentligen inte behöva lämna sin trygghetszon. När han vaknar upp ser han hur hans följeslagare ligger i spillror och han tvingas ta det svåraste beslutet hittills och släppa taget. Nu är allt han har kvar den gula livbåten.
Tills nu har vi alltid legat intill honom, varit med honom i vattnet och aldrig lämnat hans sida. Ensam i sitt nya hem får vi för första gången se honom från den vinkling som visar verkligheten - övergiven och helt utlämnad till havet.
Nya stormar kommer och plötsligt känns allt som en kamp. Det är när han ligger på golvet i båten och håller för öronen som även vi blir skonade från oljuden runt omkring och istället hör musik. En lättnad infinner sig. En liten tunn linje skiljer oss från honom för första gången under filmen och vi kan ta ett steg bakåt. Men han är fast. När han även får problem med vattnet han ska dricka låter han äntligen sin frustration över situationen få utlopp.
Ett stort skepp glider förbi, förgäves försöker han få deras uppmärksamhet. Han tänder till och med en eld, men allt är försent. Ödet har hunnit ikapp honom och till slut brinner hela hans båt.
Han får kasta sig i havet, låta vattnet ta över. Medan han sjunker; en ring av eld cirkulerar på vattenytan.
Och där - där kommer en båt.
Eller?
Han simmar upp mot ytan. Han simmar upp mot ljuset.
/Linn
Måndagssoppa och Peggy Pickets ansikte ser Gud
Igår kväll serverades potatis- och purjolöksoppa med hummus och hembakade baguetter. Till det stod vännerna för rött vin. Hippsterpoängen lurade absolut i hörnen när vi samlades hemma hos mig för att läsa Peggy Picket ser guds ansikte av Roland Schimmelpfenning.
Jag gillade det här dramat skarpt! På ett spännande sätt växlar det mellan att tilltala publiken och röra sig innanför den fjärde väggen. I tilltalet till publiken får vi ledtrådar om vad som komma skall men aldrig tillräckligt mycket för att avkoda fortsättningen. Den dramatiska ironin [1] får mig att sitta på nålar och vilken karaktär jag känner empati för växlar ständigt.
Det är alltså formen jag har blivit uppslukad av i denna pjäs. Innehållet var däremot enkelt. Två par: Liz och Frank, Karin och Martin, ses för första gången på flera år då Karin och Martin har kommit hem efter att jobbat som läkare i Afrika (landet är ospecificerat men misären angiven). Det är stelt och det är hjärtligt på en och samma gång. Hur möts en som vänner efter så många år ifrån varandra?
Mer akut är frågan: vad för en med sig efter att arbetat i misären? Frågan är både fysisk och psykisk. Ständigt obehaglig. Vem har fått vilka smittor? Vad har hänt eller vad händer med Annie? Flickan som Karin och Martin tog hand om genom att Liz och Frank skickade pengar och gåvor. Kan de lämna kvar sitt samvete eller följer det med?
Kanske att en läsning med vänner och rödvin inte gjorde pjäsen full rättvisa. Vi skrattade mycket, humorn fanns inskriven, men ibland missade vi nog allvaret. Det spelar ingen roll, det var en underbar kväll och jag är på många sätt berörd av berättelsen även om jag nog läser om den i tysthet.
Jag längtar nu ännu mer till 27 februari då jag ska se Gyllene Draken, också av Schimmelpfenning, på Fria Teatern. Det är inte många föreställningar kvar av den men jag rekommenderar den hårt. Läst pjäsen flera gånger och sett tidigare uppsättningar. Gyllene Draken vibrerar av samhällskritik och personporträtt. En berättelse jag aldrig går oberörd från.
// Sofie
Dumma Mej 2
Titel: Despicable Me 2
Manus: Cinco Paul och Ken Duarino
Regissör: Pierre Coffin och Chris Renaud
Att gå från att vara superskurk till att vara pappa är inte lätt, men Gru gör så gott han kan för att ta hand om sina tre döttrar. Han klär till och med ut sig till feprinsessa fastän han inte vill. Han gör vad som krävs av en förälder.
Nere i sin källare tillverkar inte längre Gru några vapen utan istället sylt och gelé. Men det går inte så bra. Hans minions, de små gula liven, hjälper honom så gott de kan, så även Nefario, hans brittiska kompanjon, som kunde klura ut de svåraste tricksen men som i dagsläget inte lyckas få till några ätbara recept. Till slut tröttnar Nefario på att inte längre få använda sin kunskap till att komma på elaka idéer och flyttar därifrån.
Mitt i allt blir Gru headhuntad av ett företag för att hjälpa dem hitta en elak skurk. Där träffar han på agent Wilde, en rödhårig kvinna som inte ursäktar sig och sina metoder. Tillsammans öppnar de upp ett bageri i ett köpcentrum där skurken tros gömma sig och letar runt bland de övriga affärerna för att se om de hittar det de är ute efter. Samtidigt kämpar Gru med att hantera sina känslor kring att hans ena dotter Margo dejtar - hur gör man som pappa när ens dotter håller på att växa upp och vill träffa nya människor? Man finns där och tröstar och stöttar och kramar om.
Agent Wilde och Gru lyckas till slut lokalisera skurken. Under tiden inser de båda att deras känslor för varandra utvecklats tills något mer än bara vänskap och de bestämmer sig för att gifta sig, och det lyckliga slutet är ett faktum. Men det är inte bara ett lycklig slut som sammanfattar den här filmen - den handlar om en kämpande och överbeskyddande pappa som gör allt för sin familj; det handlar om vad du gör, inte om hur du ser ut.
/Linn
Dirty Wars
Titel: Dirty Wars
Manus: Jeremy Scahill och David Riker
Regissör: Richard Rowley
Jeremy Scahill vill göra det osynliga synligt. Och även visa på hur synligt vissa saker göms för att vi inte ska ifrågasätta.
Det handlar om krig.
Om USA:s krig mot terrorism.
Han tar sig ner till Afghanistan. Där får han veta att amerikanska soldater gör räder i Gardez utan att informera någon, inte ens NATO. Räder mot oskyldiga familjer där till och med barn skjuts ner. Efteråt gräver de ut kulorna ur kropparna. Som för att sopa igen sina spår.
De kallas för "amerikanska talibaner".
Jeremy upptäcker hur en annan journalist väljer att publicera sina iakttagelser om exakt samma händelse som Jeremy tagit del av, men möter motstånd hos NATO - de säger att det är lögn. Sedan erkänner NATO sitt misstag. Insåg de att de inte kunde komma förbi anklagelserna utan att erkänna?
Jeremy får reda på fler räder, även i länder där USA inte krigar. Han får veta att det finns en lista. En lista med hundratals namn på. En dödslista där namnen ändras och fler tillkommer.
Joint Special Operations Command - JSOC. Ett hemligt förbund som rapporterar direkt till Vita Huset. "De amerikanska talibanerna". De gör som de vill med stöd från Obama och Vita Huset. Det är även de som letar upp och dödar bin Laden, vilket gör att de hyllas som hjältar. Men de andra oskyldiga liv som offrats på vägen i hemlighet?
Det är när Jeremy får veta att en amerikansk medborgare, Al-Awlaki, finns med på listan som allting ställs på sin spets. Att mördas av den egna staten - är inte det att gå för långt? Och när till och med Al-Awlakis son mördas börjar Jeremy ifrågasätta hur ett sånt här krig någonsin kan ta slut. Föds man till att bli ond?
En film där gråa toner möter dova färger, där oskulden målas upp i ett sovrum med seriefigurer på lakanen, där barn flyger med sina drakar och där de döda liknar dockor som aldrig varit vid liv. Jag vill tro på ett lyckligt slut, men just nu känns det långt borta där kriget mot terrorism blir den självuppfyllande profetia USA bestämmer sig för.
/Linn