Gentlemen
Dimman är alltid närvarande. I cigarettröken, i berättelserna, i mysterierna. Men vem ska man lita på, sanningen eller lögnen?
I lägenheten på Hornsgatan, där natten finns som en ständig möjlighet, försöker Klas Östergren skriva sin roman. Han bor där tillsammans med Henry Morgan, en boxande pianist, som skriver på sitt stora pianostycke "Europa, vittrande fragment". Till våren ska han framföra det på Södra Teatern. Han behöver hjälp av Klas med att skriva programmet.
De röker och super, satsar pengar på spel och går ut och dansar, men i dimman är det svårt att se allting tydligt. I dimman kan du se konturerna, men inte vem det är som lurar.
Under huset gräver Henry och hans vänner gångar, de letar efter guldet. Det ständiga sökandet efter något annat, något nytt. En glupskhet på livet, på dess njutningar och dess konsekvenser. Det handlar bara om att gräva tillräckligt djupt, att aldrig sluta. Klas gräver istället i Henrys liv, ett liv fullt av luckor och att ständigt vara på väg. Vi hoppar i tid och rum, och en ständig påminnelse om att ingenting är att lita på finns närvarande. Det är Henrys lust för livet och att ta chanser så fort de uppstår som får mig att dras in i berättelserna, som gör att jag bara gapar för mer. Jag blir Klas, en liten fågelunge som kräver mat för att överleva. Men att bara svälja allt utan att rensa och sålla kan göra mer skada än nytta. Frågan är om man är villig att acceptera det.
En dag kommer Henrys bror Leo hem, och nu är mörkret i lägenheten en självklarhet. När kommer egentligen dagsljuset att infinna sig? Misären är påtaglig, den övertar hela lägenheten och Klas börjar inse att stället är ohälsosamt.
Mysterierna blandas med varandra, personer försvinner och ingenting tycks bli löst. Nyfikenheten och fördärvet tar över och i mörkret kan du inte avgöra om det är sanningen eller lögnen du ska lita på. Det är då du får vänta tills ljuset tar sig in och dimman skingrar sig.
Titel: Gentlemen
Regissör: Mikael Marcimain
År: 2014
Visas just nu på Stockholms Filmfestival.
/Linn
The Captive
Cass har varit försvunnen i åtta år. Hennes pappa Matthew vägrar ge upp hoppet, han kör runt på vägarna och letar, håller ögonen öppna. Kanske kan han någon gång få syn på henne.
Cass mamma jobbar med att städa hotellrum. Hon börjar plötsligt hitta saker som minner om Cass; en hårborste, en statyett, en liten låda med en barntand i. Håller hon på att bli galen?
Det handlar om tid. Utan att meddela oss åskådare hoppar vi fram och tillbaka i tiden. Vi får vara med när Cass försvinner, vi får se när Matthew tar kontakt med polisen och vi förstår att tiden går. Med enkla medel blir plötsligt tiden det viktiga, men samtidigt helt oviktig. Vi förstår sammanhanget. Tidsangivelser behövs inte.
Genom ljudet är ingenting någonsin långt borta. I telefonsamtalen är vi alltid nära, oavsett vem som visas i bild förändras inte rösten hos den andra. Vi är alltid nära, som om vi satt mitt i luren och lyssnade.
Kamerans positioner påminner många gånger om en övervakningskamera. Som om vi får en inblick i deras liv, som om vi i hemlighet tittar på dem. Kameran låter människorna röra på sig, visar bara det som behövs. Ingenting lämnas åt slumpen.
Vi iakttar deras liv precis som Cass iakttar sin mamma i hemlighet när hon städar hotellrummen. Precis som Mika, Cass kidnappare, iakttar Cass.
Cass berättar sagor för Mika. Minnen om när hon var liten, om hur hon åkte skridskor och vann en statyett. Hon berättar om sin mamma. Men Cass har blivit för gammal för Mika. Det är därför hon får berätta om händelser från när hon var liten, så att Mika kan försöka återuppleva det. Allt han behöver är att höra hennes röst berätta om minnena. Då kan han fortsätta tro att hon är liten.
Mitt i allt kommer den svarta humorn in. Är det okej att skratta när det handlar om pedofili? Är det okej att skratta när något egentligen är hemskt och fruktansvärt? Det är det absurda mitt i allt som får mig att reagera, som gör att allt aldrig bli riktigt tydligt. Vad är det jag ser?
Jag tänker ändå att det jag ser är sanningen och ingenting annat. Min egna osäkerhet ligger i att försöka tyda tecknen. De finns där. Det gäller bara att hitta dem, de berättar allt jag behöver veta.
Titel: The Captive
Regissör: Atom Egoyan
År: 2014
Visas just nu på Stockholms Filmfestival.
/Linn
Camp X-ray
Berätta inget om dig själv. Avslöja inget om omvärlden. Bli inte vänskaplig. Säg inte vad du heter.
Hon är en fångvaktare och han en fånge. Det handlar om terrorism och misstänksamhet. Det handlar om Guantánamobasen. Det handlar om godhet och den tvetydiga ondskan
Cole är ny på basen. Hon är inte rädd för att visa framfötterna och gör så gott hon kan för att imponera på sina chefer. Det är då hon möter fången Ali som redan suttit där i åtta år.
Ibland måste man ta sig an saker för att inte bli galen i de små cellerna. Ali läser Harry Potter. Och pratar.
Han märker snabbt att Cole är ny och börjar fråga henne en massa frågor. Hon gör så gott hon kan, försöker hålla sig till reglerna om att inte säga för mycket om något men det blir svårt. Ali är duktig på att prata och genom bokvagnen fångarna får ta del av hittar han ett ämne de båda kan diskutera: Harry Potter. Ali har länge varit ute efter den sjunde och sista boken i serien, men den påstås inte finnas. Han frågar om Cole vet något om boken, han är nämligen nyfiken på den där Snape. Är han god eller ond?
Cole och Alis relation utvecklas. Något hennes närmsta chef gör allt för att försvåra. Han sätter Ali i förödmjukande situationer där Cole tvingas medverka. Men kanske gör det egentligen att de båda kommer varandra närmare, att de i sina svaga stunder hittar den där gemensamma punkten där de båda kan klamra sig fast. Sakta men säkert börjar Cole inse att jobbet här på basen kräver mer av henne än hon kunnat förstå.
När Cole läser Alis journal lär hon sig om hans bakgrund här på basen, om vad han har fått utstå och hur mycket skit han har fått ta i alla dessa år. Han har hamnat i ett gränsland och det finns ingen väg ut; hans liv är dömt att fortsätta här.
Hon vill ändå att Ali ska få tillbaka hoppet, att han ännu inte ska ge upp. Med kniven mot strupen lyckas hon hindra honom. Det finns ju trots allt en sjunde bok i Harry Potter-serien. Och där får man veta sanningen om att Snape är den goda.
Titel: Camp X-ray
Regissör: Peter Sattler
År: 2014
Filmen visas just nu under Stockholms Filmfestival.
/Linn
Breathe
Det sista klippet får mig att vilja lämna biosalongen. Jag vill att det ska ta slut, att det ska bli svart på duken, för jag klarar inte av att spendera mer tid med henne. Hon gör mig fruktansvärt obehaglig till mods.
Fram tills dess är hon ändå någon jag kan hantera. Innan allt eskalerar.
Vad är det då som gör att Charlie kommer till den här punkten?
Allt börjar med Sarah. Sarah är den nya tjejen i klassen. Hon är spännande och rolig, hon får Charlie att släppa på sina spärrar och testa nya saker; hon röker hash, går på krogen, sminkar sig och får låna kläder av Sarah. De spenderar mest tid hemma hos Charlie då Sarahs mamma är bortrest. Men det är något som inte stämmer.
Deras relation blir snart något mer än bara vänskap. Likt en symbios klarar de sig inte utan varandra. Men de tär mer än när. Svek, lögner och misstankar gror och spirar, och frustrationen tar sin fart.
Vi ligger nära Charlie hela tiden och lämnar aldrig hennes sida; det hon ser ser också vi. På så sätt höjs misstankarna kring Sarah. Berättar hon allt? Är hennes mamma verkligen bortrest?
När Charlie får veta sanningen förlåter hon allt Sarah har gjort mot henne. Hon förlåter Sarahs snedsteg och lögner, för hon förstår att sanningen skaver. Men den återförening som Charlie hoppas på uteblir och Sarah vänder henne ryggen för alltid. Istället påbörjar en systematisk mobbning och utfrysning där Charlie bara står och tar emot allt. Som den goda flickan hon är.
Jag börjar fundera kring det återkommande temat horan och madonnan, och ifrågasätter filmens struktur kring dessa termer. Charlie introduceras som en timid och försiktig tjej som inte gör något direkt väsen av sig, som inte har legat med någon, som inte sminkar sig. Hon grubblar i det tysta och låter andra ta valen. Hon tar den plats som ges henne, inte mer, och hon lyssnar mer än pratar.
Sarah å andra sidan har rest i världen, hon är framåt och spontan, hon testar gränser och tar plats. Hon är inte längre oskuld, hon sminkar sig, hon säger vad hon tycker och tänker och ber inte om ursäkt. Hon flirtar, skrattar och pratar högt.
Två tjejer med två helt olika uttryck, där Charlie blir den goda och Sarah den onda. Där Charlie blir madonnan och Sarah horan. Det här har vi sett förut. Frågan är vad som är nytt i just den här filmen.
Det som fångar mig är hur kvinnorna tar över och männen förblir små biroller med knappa repliker. Männen florerar, det pratas om dem, men de får ingen plats. I fokus står kvinnorna och deras problem.
När slutet kommer känns det oundvikligt, det här var den enda utgången. Men istället för att lämnas med en känsla av avslut spinner tankarna vidare när jag går ifrån bion - hur mycket skit ska en människa svälja innan hen sprängs, och är det en ursäkt att bete sig illa för att man själv mår dåligt? Svaren känns många och invecklade, jag vill ändå tro att detta slut var ett av få.
Titel: Breathe
Regissör: Mélanie Laurent
År: 2014
Filmen visas just nu under Stockholms Filmfestival.
/Linn
Bergtagen av bilder
Halva lyckan att gå på museum för mig består av att plöja igenom kortutbudet i souvenirshopen efteråt. Jag vet att det är trivialt efter att ha sett fantastiska målningar, skulpturer eller fotografier i orginal men för mig är det som grädde på moset. Genom åren har jag samlat på mig hel del kort som jag har haft diverse planer för. Vissa har jag efter ett tag kapat banden med och skickat till en vän nånstans långt borta. Andra haft som bokmärken så att de sedan har försvunnit. Och sedan finns det de som fortfarande samlar på sig damm och nötta kanter i min skrivbordslåda.
Ett sånt kort är det här:
Revenge of the goldfish.
Konstnären heter Sandy Skoglund. Hon skapade och fotade denna och liknande rum under 70- och 80-talet i New York.
När jag såg bilden blev jag helt bergtagen. Jag kunde inte slita mig från att försöka förstå vad bilden berättade. Log pojken till höger? Var kommer alla fiskar ifrån? Vad drömmer kvinnan till vänster om? Och färgkombinationen innehåller ett så direkt tilltal till mitt undermedvetna. Jag reagerar känslomässigt på den - en blandning av räddsla och lugn.
Bildkonst är som bäst enligt mig när bilden berättar en berättelse. Jag kan se kvalitéer och uppskatta den tekniska biten av en tavla med endast ett motiv. Låt så vara att det är kubism, porträtt eller landskap, men berättar det inte samtidigt om en något så fastnar inte bilden i mig. I Revenge of the goldfish besegras jag av en berättelse. Personerna i bilden vill någonting, känner någonting, har någon plan. Inte minst fascineras jag av hur bilden översvämmas av guldfiskarna och deras symboliska betydelse.
Samma känsla av att översvämmas finns även i Sandy Skoglunds andra bilder:
Fox games
The cold war
Till min glädje hittade jag för ett tag sedan en till artist som verkade jobba utifrån samma idéer och koncept. Yee Young Lee, en ung koreansk artist som bygger upp världar i sin studio för att sedan föreviga genom foton.
Resurrection
I hennes bilder upplever jag ett möte mellan sagor och det personliga berättandet. När jag tittar på dem så finner jag att jag söker inåt i mig själv. Att jag intuativt känner igen känslan men försöker identifiera berättelsen från mitt liv. Samtidigt som jag försöker förstå vad hon upplevde i skapandet av dessa bilder.
Att översvämmas eller det översvämmande finns även som symbolik i Yee Young Lees bilder. Det blir för mig kvävande och facinerande på en gång.
Last supper
Broken Heart
Både Sandy Skoglund och Yee Young Lees bilder ligger som favoriter på min browser. Jag återvänder ofta till dem när jag behöver inspiration i mitt skrivande. Eller när jag behöver avbrott i livets diverse administrativa uppgifter.
För den som vill se mer av de båda konstnärerna så är det dessa två länkarna jag använder:
http://www.mymodernmet.com/profiles/blogs/incredibly-elaborate-non-photoshopped-scenes
http://www.boredpanda.com/stage-of-mind-surreal-photography-jee-young-lee/
Harmonimässan
Förra lördagen, den 25 oktober, var jag och min kompis på Harmonimässan i Solnahallen. Det är en mässa med inrikting på kropp och själ, där välmående och välbefinnande står i centrum. Överallt där vi går omkring inne i mässhallen blir folk spådda i tarotkort, healade och fotade med sin aura. Både jag och min kompis är otroligt intresserade av sånt här, och samtidigt som jag vet att detta kanske inte riktigt är ett ämne här på vår blogg vill jag ändå ta upp det som kanske gör mig mest nyfiken på allt det som har med det som sker omkring oss att göra och som jag också anser vara bra att ha med sig när man konsumerar kultur: öppenhet och nyfikenhet. Hela hallen och hela känslan som finns bland oss är genomsyrad av nyfikenhet och öppenhet, där finns ett sökande och ett letande på något annat, bortom oss själva. Så brukar jag försöka tänka även när jag ser en konsert, en teater eller besöker en konstutställning. Att komma dit med ditt sinne öppet kan få dig att se och förstå helt andra saker än vad du skulle gjort med en förutfattad mening.
Vi besökte även en seans där vi satt i ett litet rum tillsammans med 25 andra personer och kvinnan som höll i det stod längst fram. Seansen gick ut på att kvinnan fick kontakt med andar från andra sidan, personer som dött och gått vidare, och kunde därför vidarebefordra hälsningar till oss som satt där. Jag menar inte att alla måste tro på detta, men det gör jag, och när du sitter där inne och hör den här kvinnan lämna meddelanden, från släktingar som dött, till dem som sitter där är det helt otroligt. Till ett par började hon prata om en flytt över vatten och att andarna hälsade att det var något de skulle genomföra. Paret informerade oss om att det var något som stod i tur, men som de varit osäkra på. Till en annan man pratade hon om en undulat, att hon såg en undulat sitta på hans axel. Det visade sig att han hade haft en undulat som betytt mycket för honom. Och det är sånt där som får mig att gapa, att tro och vilja tro på så mycket mer än bara det jag ser. Sådant får mig att vilja öppna upp mitt sinne mer än vad jag gör idag, och inte bara när det gäller sånt här utan även i andra sammanhang. Jag liksom många andra är bra på att tro mig veta vad som ska förväntas av vissa saker, men kanske är det då de överraskar som mest.
/Linn