Do not resist

Poliser blir tränade likt militär. Regeringen skänker vapen och krigsmateriel till småstäder på ca 35000 invånare där de kanske haft ungefär 1 mord de senaste 10 åren. Det finns inga hot, men ändå behövs det material för att skydda sig mot fienden. Vilken fiende?
Poliser i massa städer får tillgång till program med utbildningar där de även får möjlighet att köpa militärbilar att använda i sina hemstäder. En måste kunna skydda sig mot fienden. Vilken fiende?
Material som inte ens USA:s militär har haft användning för finns ute till försäljning. Poliserna måste kunna skydda sig mot fienden. Vilken fiende?
Allt handlar om skydd. Allt handlar om att kunna sätta sig upp mot ett våld som i nuläget inte finns representerat. Allt handlar även om planering och att kunna förutse våldet.
Det kan handla om att polisen i en bil bakom dig väljer att kolla din registreringsskylt för att se om du är straffad eller anmäld för något.
Det handlar om övervakning via Facebook och kamerorna i städerna.
Det handlar om att ta reda på om ditt ofödda barn är i stånd att genomföra något våldsbrott i vuxen ålder.
Och allt detta känns väldigt skrämmande.

Dock är det en ganska rörig dokumentär. Det känns ofullständig och dåligt klippt. Fragment utan en helhet visas och den röda tråden är bortglömd. Dokumentären tar sitt avtrampa i dödskjutningen av Michael Brown i Ferguson och där frågan kring övervåld mot färgade från polisen blev en stor fråga men som jag önskar hade gjorts tydligare.


Titel: Do not resist
År: 2016
Betyg: 3/5


Road to Istanbul

Jag kastas in i Elodies och hennes mamma Elisabeths liv. Jag kastas in i det ögonblicket Elodie bestämmer sig för att ta sig därifrån. Hon är övertygad om att hon har funnit sin väg i livet och den vägen leder henne till IS.

Huset de bor i ligger precis vid en sjö. Jag tänker att sjön står för deras gamla liv jag inte har tillträde till, allt ligger begravt under vattnet och det enda jag behöver veta är vad som händer nu. Det är ett lugnt vatten, men också ett vatten som inte talar. Ändå är det väldigt närvarande då jag ofta får iaktta Elisabeth på andra sidan sjön. Sjön är mellan mig och Elisabeth. Sjön är det enda stabila och oföränderliga, och det ro som behövs för att jag ska kunna ta mig an det stundande kaoset.

Det är i Elisabeths frustration och rädsla jag möter och lär känna henne. Då Elodie försvinner får Elisabeth reda på att Elodie konverterat till Islam och är på väg till Syren för att gifta sig. En mammas kamp om att få tillbaka sin dotter börjar.
Jag tillåts aldrig vara ensam med Elodie. Varje gång jag möter henne ser jag henne antingen tillsammans med vänner, genom en dator eller i hennes möte med Allah. Jag lär mig förstå att den rätta vägen är Elisabeths väg och allt jag ser är genom hennes ögon.

Ganska tidigt i filmen går Elisabeths tvättmaskin sönder. Hon försöker laga den, men tvingas till slut att tvätta sina kläder för hand. Först efteråt förstår jag att redan där har vi fått hela berättelsen klar för oss; en mamma i en kamp om att återfå sin dotter och som misslyckas, men ändå vill hjälpa till. Hur gör en då?
Kan en acceptera en väg om en tror att det är fel väg?
Om en barns val i livet inte överensstämmer med sin egen övertygelse; går det ändå att stötta?


Regi: Rachid Bouchareb
År: 2016

/Linn


det viktigaste min pappa har lärt mig

Just nu, med allt som händer i världen försöker jag minnas det viktigaste som min Pappa har lärt mig:

 

Min pappa har alltid varit en fantastisk dansare. När han för så blir jag en snabb, tuff och snurrande dansare jag också. Det är som att det bästa av hans personlighet kommer fram när han buggar till one hit wonders. Min pappa är festens centrum och kungen av sociala koder. När vi var små trodde vi att han var 18 för att han var så snygg. Särskilt efter att han rakade av sig mustaschen.   

 

Det är kväll och vi är på en lokal fest i Lobos – ett litet strandsamhälle norr om Manila. Ett gäng hus en bit från havet, samlade så att det finns en naturlig mötesplats i mitten. Filippinska lyktor hänger som färgglada snöbollar i palmerna. Tillsammans med ljusslingor och annat blinkande bildar de ett dansgolv. Pancit (=typ wokade nudlar) i stora kärl och frysboxar fyllda med is och läsk. Musik.

 

Jag går barfota dit, stranden övergår från sand till upptrampade jordstigar. Lite nervöst, det är främmande för mig att välkomnas så här. Men framför mig härjar de vuxna glatt. Jag har John och Annika vid min sida också. Det är varmt precis som det alltid är när som helst, var som helst, i Filippinerna. Vi står i utkanten av festen och jag känner igen musiken, det är samma låtar som jag dansar till på mina middel school parties. Ska jag vara rädd? Vem är jag här bland främlingar? Vad gör man liksom?

 

Sen kommer Pappa – och vi buggar loss som det bara går att göra med Pappa. Det finns inte tid att skratta men jag känner att jag gör det ändå. Fast i hela kroppen. I alla rörelser. Nästa låt är lugnare. I en blandning av lugndans och att hämta andan är vi kvar på dansgolvet. Han säger:

 

”Sofie, var inte rädd för främlingar. Var aldrig rädd för främlingar. De flesta vill dig väl.”

 

Det är så lätt att bli rädd om det som är sitt. Det är ännu lättare att bli rädd för det som inte påminner om en själv. Speciellt i ett land som drabbats av extremism, kidnappningar och bomber. Där står jag med min fantastiska Pappa som skulle göra vad som helst för mig och istället för att bli överbeskyddande ger han mig den bästa knuffen ut i världen. Den kvällen blev jag lite vuxnare för jag bildade en världsuppfattning som jag aldrig kommer släppa. En dag kommer jag säga till Amanda – var inte rädd för främlingar, de flesta vill dig väl (och de andra kommer du överleva).

(orginaltext © Sofie Smith, all kopiering måste gå via Sofie Smith)

 


The Hunting Ground


College ska vara en dröm och är en dröm för många amerikaner. De söker in till de absolut bästa och gråter av glädje när de blir antagna. Men för många förvandlas drömmen till en mardröm.
Inte ens en bråkdel anmäls, men varje år sker tiotusentals sexuella övergrepp runt om i landet på skolorna. Offren anmäler brotten till rektorn, men allt de möts av är motstånd.
Det blir särskilt svårt att anmäla en elev som utöver någon form av sport, då sporten inbringar oerhört mycket pengar till skolan vilket de är i stot behov av. Skolan anser sig då inte ha råd att stänga av dessa elever i och med deras utövande och inbringande av pengar. Skolorna är också beroende av människor som skänker stora summor till skolorna vilket många fakulteter gör. Fakulteterna bidrar även med hus till studenterna vilket gör att skolan inte behöver ta hand om detta vilket innebär en mindre kostnad för skolorna, men också mindre övergripande koll på eleverna. Och tyvärr sker många av övergreppen just i dessa hus.
Den största anledningen till varför sådana här brott tystas ner är för att skolorna är beroende av den publicitet som skrivs om dem för att få studenter att söka till just deras skola. Men vem går inte hellre till en skola där de verkligen tar tag i problemen, slänger ut dem som beter sig illa istället för att försöka tysta ner anmälningarna? Allt som oftast får offren kämpa på egen hand, vilket många gånger kan vara oerhört svårt och jobbigt när ingen tror på det du säger och det är ord mot ord.
Det här är verkligen ett ämne värt att belysa och ett problem vi måste bli medvetna om existerar i större skala än vi kanske tror och vet. 

Titel: The Hounting Ground
År: 2015
Regi och manus:  Kirby Dick

/Linn


The Wolfpack




Ett år fick de gå ut nio gånger. Ett annat år en gång. Ett särskilt år fick de inte gå ut alls.

De är sex bröder och en syster. Tillsammans växer de upp i en lägenhet på Lower East i New York, men släpps sällan ut av sin pappa. Allt de har är varandra. Och filmerna.
Den ena brodern berättar om hur de skriver ner alla repliker i filmerna och skapar sina egna manus. Hur de går in i rollkaraktärerna och spelar upp filmerna tillsammans. De skapar en egen tillflykt dit de kan försvinna när de inte orkar med sin egna verklighet längre. Pulp Fiction, Gudfadern, Reservoir Dogs. När livet blir för påfrestande har vi alla vårt sätt att ta en paus. Detta är deras. 

Pappa Oscar fascineras av Hare Krishna som hade tio barn med var och en av sina fruar. Han vill skapa en egen liten stam, ett eget samhälle. Han vill skydda dem från den hemska världen utanför med droger och kriminalitet. Han ser sig själv som Gud, att han vet allt och att han är bättre än alla andra. Han vill att de ska lära sig att bli sina egna utan samhällets krav och påfrestningar.
Mamma Susanne vill något annat egentligen. Hon pratar om att kunna springa fritt på en äng, att ha nära till skog och mark. Att det var det hon ville för sina barn. Och så blev det något helt annat.
Oscar vägrar arbeta då han anser att regeringen är korrumperad. Deras inkomst kommer från Susanne när hon undervisar sina barn i hemundervisning. Skolan liksom livet och allt däremellan sker inom lägenhetens väggar. 

Oscar har nyckeln till ytterdörren. Men en dag lyckas den 15-årige  Mukunda ta sig ut. Som ett skydd för världen har han på sig en mask, att möta världen på egen hand som sig själv är nog alltför skrämmande, plus att han inte vill att någon ska kunna känna igen honom. Detta är startskottet för de andra bröderna att äntligen våga sig ut.


Det är svårt att förlåta ens pappa för en sån här sak. Oscar påstår att man påverkas av omständigheterna omkring, att han inte ville att det skulle bli så här, men nu blev det så. Som om han inte riktigt vill kännas vid det faktum vad han har gjort mot sina barn. 
Men vad hände med systern? Jag ser henne dyka upp några gånger i filmen, som en bakgrund till bröderna. Hon beskrivs i början av en av bröderna som att hon lever i sin egna värld, och på något sätt tycks hennes värld inte få plats i dokumentären där allt ljus läggs på bröderna. Vem är hon och på vilket sätt skiljer sig henne värld åt från hennes bröders? 
Kanske gör hon helt enkelt inte samma resa som de. Kanske vågar hon inte ensam gå ut och möta världen utanför. Jag hoppas dock inte att det dröjer länge. 


Titel: The Wolfpack
År: 2015
Regi: Crystal Moselle

/Linn


The Propaganda Game



Jag kommer in i salongen med hög förväntan om att nu, nu kommer alla mina funderingar kring Nordkorea besvaras. Allt jag hört om dem kommer jag nu få veta om det stämmer eller inte. Alla rubriker jag läst, alla skrönor jag hört. Nu är sanningens stund kommen.

Men när jag lämnar salongen har jag om möjligt ännu fler frågor kring detta mytomspunna land. Kommer jag någonsin att få veta sanningen?


Vår berättare genom dokumentären är den spanska filmskaparen Álvaro Longoria. Hans fascination för Nordkorea har äntligen fått honom dit, trots att det är svårt att komma in i landet, speciellt med en filmkamera. Genast börjar jag undra vad det är de är rädda för?
Han välkomnas stort och under hela resan tvingas han ha med sig Nordkoreanska guider. En annan man som är hans närmsta guide heter Alejandro. Han har flyttat till Nordkorea och jobbar nu för deras regering. Han är en stor tillgång för deras talan mellan olika länder och de själva, och han hjälper Álvaro att många gånger få access till olika platser som bevakas hårt.
Det första som snabbt uppenbaras är allas sätt att prata om Kim Jung-un och hur de alltid säger ”Vår store ledare, Kim Jung-un”. Som om han var en gud. Som om han är Gud för dem. 
De pratar om honom som en pappa, som en fader för landet och för alla människor. Att de är oerhört tacksamma för allt han har gjort för dem. Han är deras stora hopp och deras enda räddning. Jag får känslan av en sekt, en stor sekt där de alla står enade i en och samma tro och där ingenting kan få dem att ändra sina åsikter.

Tonen i filmen sätts tidigt. Álvaro vill få mig som åskådare att misstro Nordkorea. Vi börjar nämligen med det stora kriget som delade Korea i en sydlig och nordlig del. I skolan får nämligen de Nordkoreanska barnen lära sig att det var USA som började kriget och som sen dess har varit och är deras största fiende som bara vill dem ont. Men andra personer Álvaro intervjuar; diplomater, propagandaexpterter, advokater som slåss för mänskliga rättigheter – de berättar om att  det egentligen var Nordkorea som började allt. Och precis i det ögonblicket ändras min blick genom filmen, och fastän jag försöker att bemöta de Nordkoreanska människorna med en genuin nyfikenhet och öppenhet blir det svårt efter den inledningen.
En av de första scenerna i filmen visar två stora porträtt fastsatta på ett stort hus, ett på Kim Jung-un och ett på Kim Il Sung, den evige presidenten. Och vi ska bli varse om att det överallt i landet finns statyer i guld, redo att bugas för. Statyer stora som jättar. Gudaliknelsen blir så övertygande i dess budskap att man inte kan misstolka det; dessa ledare ska följas till punkt och pricka. Vad händer om man inte gör det?

Alejandro har ett syfte med sin guidning: att slå hål på alla de myter som finns om Nordkorea. Han försöker därför övertyga oss om att det inte pågår sådana galna saker som västvärlden vill få oss att tro. Det sker inga öppna avrättningar, alla får tro på den religion de vill, alla går inte omkring i likadana kläder, man får klippa sig i fler frisyrer är elva, etc. Men känslan Álvaro får är att mycket är iscensatt, precis som många andra turister upplevt det när de varit på besök. Den känslan är speciellt övertygande när de besöker en kristen kyrka och Álvaro fascineras över hur alla besöker kan sjunga så oerhört bra. Så är knappast fallet hemma...

Alejandro försöker förklara landets reaktion med de hårda gränserna genom att likna det vid att man aldrig skulle släppa in en person som har förorättat ens pappa, eller någon familjemedlem. Och ja, så klart har han rätt i detta. Men är verkligen den rätta lösningen att i princip stänga gränserna åt båda håll?
Alejandro berättar även om alla de fördelar landet ger sina medborgare; gratis skola, gratis sjukvård och gratis boende. Och det låter ju helt fantastiskt. Men å andra sidan får du inte bestämma vart du ska bo, du får det boende som tilldelas dig. Och skolan? Helt efter Kim Jung-uns principer. Du lär dig vad han vill att du ska lära dig.
Gratis kanske inte alltid är så bra

Som ni märker, jag inser först nu efter filmen att jag nog har ännu fler frågor kring landet än vad jag insett. Vad är falskt och vad är sant? Kommer vi någonsin få veta?
Och frågan Álvaro ställer sig själv under hela resan, men aldrig tycks få något svar på: i ett land där ingenting kommer ut och ingenting kommer in, vart kommer egentligen alla pengarna ifrån?


Titel: The Propaganda Game
År: 2015
Regi och manus: Álvaro Longoria.

/Linn

Alice in Earnestland


Det första jag slås av är den humoristiska andan. Och jag tänker att det också är det som räddar filmen i många anseenden. Jag menar inte att den vore dålig utan de komiska inslagen. Men dess allvarliga stunder hade blivit svåra att hantera utan dem.

Allt handlar om om Soo-nam och hennes kämpande. Hennes ensamma kämpande mot världen och mot alla olyckor. Det är hon som inte tappar hoppet när hennes man förlorar hörseln helt och får honom att till slut operera in ett implantat. Det är hon som inte tappar hoppet när han förlorar tre fingrar i en olycka på sin arbetsplats. Det är han som tappar hoppet. Och när Soo-nam hittar honom blir vi kvar i hennes panik och rädsla, och jag känner att det stunden är den verkligaste och svåraste i filmen.
Soo-nams man hamnar på sjukhus och det enda läkaren pratar om är att dö med värdighet, medan Soo-nam vägrar att inse. Hon vägrar ge upp. Ensam går hon ut i krig mot allt och alla. Hon skyr inga medel.
Och allt detta på grund av valet hon tog i skolan.

Kameran är oerhört statisk och ligger mycket nära karaktärerna vilket lyfter filmen och som åskådare känner man en gemenskap med Soo-nam. De humoristiska inslagen blir tydliga i de scener där slagsmål uppstår och det är när blodet sprutar som effekterna förstärks och det enda man hör är det kluckande ljudet av blod. Jag väljer att se effekterna som ett medvetet val för att förstärka det teatraliska och känslan av en tecknad/animerad film, istället för att låta de tynga ner filmen. Många händelser zoomas in och exponeras ensamma i kamerans position vilket också förstärker det humoristiska men också det teatraliska. Övertydliga ansiktsuttryck och skarpa rörelser är också indikationer på detta. 
Ett exempel på den ironiska undertonen som också finns på många ställen i filmen är när poliserna kommer hem till Soo-nam och det enda vi ser i bild är hur Soo-nam trängs ihop mellan poliserna, endast för att påvisa det den ena polisen uttrycker när han säger att hon bor trångt. Precis som det komiska är det även det ironiska som får filmen att lyfta och trots det dystra temat lockas publiken till skratt i många scener.

Betyg: 3/5. 


Titel: Alice in Earnestland
År: 2015
Regi och manus: Ahn Gooc-jin

/Linn


satans demokrati

Det är alltid knepigt och svårt att rekommendera sådant som jag egentligen inte har sett. Det kan ju falla på att det inte alls är något att ha. Jag har inga löften, inte ens mina egna intryck att ge. Allt jag har just nu är en oerhörd nyfikenhet på föreställningen (?*) SATANS DEMOKRATI. Genom inköpt biljett är jag välkommen att vandra i ett 3500 kvadratmeter stort kontorskomplex med över 300 konstnärers och skådespelares verk som vill uppmärksamma mig på dagens samtid och närastående framtid. Pressbilderna visar människokroppar med stiliserade ansikten och skräcken börjar krypa från magtrakten. När jag öppnar hemsidan hörs ett surrande som direkt slår an rädsla, jag är tvungen att sätta datorn på mute för att utforska vidare. Det lovar mycket så om de levererar live hälften av vad hemsidan levererar digitalt kan det här vara årets konstupplevelse.

 

 
 

 

Jag känner mig allt exkluderande när jag skriver om teaterhändelser i Stockholm. Vissa går kanske på turné via Riksteatern men den här är nog rotad där den är. Så för alla er som inte kommer boka biljett efter ni klickat er igenom hemsidan kommer här ett tips på två fantastiska radioteatrar:

 

Ensam i Berlin av Hans Fallada, dramatiserad av Åsa Melldah. Samt Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj, dramatiserat av Gunilla Bresky. Kanske påminner det er som mig om mod och framtidstro trots en växande terrorism.



* Är det en föreställning, utställning, spökhus … eller något helt annat?


NaNoWriMo 2015

Om Stockholms Filmfestival är Linns livboj i novembermörkret så är NaNoWriMo min. Denna skrivtävling där jag är min svåraste motståndare. 50 000 ord, 30 dagar.

 

När jag gifte mig i somras fanns det inte minsta lilla antydan till kalla fötter (självklart inte, det var ju O. jag gifte mig med). Jag har faktiskt aldrig riktig förstått det här med kalla fötter. Jag brukar snarare slänga mig ut i det okända och sedan stå gråtande på andra sidan de första två dagarna. Men nu så, nu har jag känt de kalla fötternas grepp kring vaderna. Hur ska jag få 50 000 ord att gå ihop i mitt liv med konstiga jobbtider och en energisk klump av kärlek på snart ett år hemma?

 

Sen tänkte jag på hur det är ett år sedan jag faktiskt skrev på heltid. Om jag är ärlig, brutalt ärlig, behövs ett bevis att jag inte tappat mina berättele. Jag behöver de här orden, den här tiden, så otroligt mycket för min egen skull, för att inte gå vilse. Det var bara att lägga upp regler, be O. att hjälpa mig med att dela ut stjärnor och dödskallar och övertala så många som möjligt att också gå med (däribland Linn).

 

I år använder jag NaNoWriMo till att djupdyka i mig själv. Det kanske inte går helt under deras paroll att världen behöver min roman, vilket jag basunerade ut förra året. Där jag är just nu i livet, alla förändring och den sorg som tynger, är det skönt att få känna mig själv. Därför tänker jag skriva om minnen som etsat sig fast i mig. Allt från stapplande barndomsäventyr till verklighetsbygganade tonårssorg och vuxenlivsbekymmer. Jag begränsar mig till åren innan O. Annars är jag rädd att jag skulle falla i kärleksförklaringarnas fälla. 

 

Till sist, eftersom jag har utmanat mig själv att börja lägga ut mina egna texter så ska jag också försöka dela de här. Kanske finns det utvalda delar som har ett eget värde även utanför min skrivbubbla. Nedan finner ni det förstå försöket. Om flickan och råkan:


Flickan och råkan

Det var Annika som hörde ropen först. Desperat ekande från skogen in över kvarteret. Ett hemlöst kraxande som inte gav upp hoppet när den egentliga ska dö. En råkunge som inte hade fått luft under vingarna satt i skogen och skrek.

 

Det måste varit fler som hört det men inte förstått vad det var. Eller inte känt att det berörde dem. Men Annika hörde skriken, det var som om skriken var för henne. Hon följde ljudet. Jag följde henne. Mest för att vara hennes musa för mod. Så funkade mycket i vår barndom. Vi var alltid modiga ifall vi behövde vara modiga för den andra. Annika var som mest storasyster när jag var som räddast. 

 

Vi förstod att det här var allvarligt. Det fanns inte utrymme för att åka rutchkana ner till skogen. Vi gick i trapporna. Stannade och lyssnade efter ropen.

 

 ”Jag tror det är en fågelunge som är skadad,” sa hon med allvarliga ögon innan hon började springa. ”Skynda dig!”

 

Jag var snabbare än Annika när vi var barn så även om jag kom ikapp henne förblev hon ett steg före. Det var henne råkungen kallade på, fast vi visste inte att det var en råkunge då. När vi kom närmare skriken slutade vi springa. Vi hörde rädslan och förstod att ska vi närma oss den rädslan behövs varmsamhet.

 

”Spring hem och hämta bröd … och ett mjölkpaket!”

 

Vi hade hittat den. Den var där på marken, så smutsig, så tuffsig, så utlämnad. Jag sprang tills hjärtat brast. Då rafsade jag ihop bröd och mjölk och sprang tillbaka igen.

 

Det finns vissa saker som bara syskon kan komma överens om. Vissa förbund som skrivs, pakter som är obrytbara. Detta var ett sådant. Råkungen skulle räddas till varje pris. Det innebar att vi skulle behöva bära hem den, gömma den i trädgården och ateljén tills den var redo att flyga igen. Mamma kunde inte få veta.

 

”Råver. Den heter Råver.”

 

Det var Annika som bar hem vår nya skyddsling. Jag gick bakom och bar på det tomma mjölpaketet och kladdet som fanns kvar av brödet. Vi trodde på det vi gjorde, vi var beslutsamma och spända. Det var inte en lätt tid vi hade framför oss. Vi var inte redo för den desperation som skulle övermanna oss redan innan mamma kom hem. Råver var hungrig. Han var mer hungrig och ännu mer hungrig och hade snabbt adopterat Annika som sin nya mamma. Nu var han helig förbannad för att vi inte gav honom mat. Det funkade inte alls att kasta till honom smulor, så som en gör med änder.

 

 

När mamma kom hem gömde sig Annika i ateljén med Råver och jag skulle försöka se till att hon gick direkt in i huset utan att stanna till i trädgården. Jag var fylld av gråt och ursinne över vår otillräcklighet men fast besluten att inte bryta vår pakt. Inte var jag medveten om att en stressad råkunge bajsar mycket och överallt. Jag hade inte lagt märke till att trädgårdsplattorna var marmorerade av fågelbajs. Mamma la märke till det direkt. Hon hörde också fågelskriken från ateljén. Det räckte med att hon frågade mig vad som pågick och jag brast i gråt.

 

Men min mamma måste ha räddat många fågelungar. Vi hade aldrig behövt vara oroliga. Hon förstod, hon hörde hur Råver ropade till Annika, hon såg att Annika var hans mamma nu. Viktigaste av allt, hon viste hur en matade en fågelunge – en fyller en bäbisspruta med gäggat bröd, mjölk och leverpastej, sedan sprutar en rakt ner i halsen. Varvar med vatten.

 

Råver växte upp hos oss. Till en början var det en hemlighet men ett efter ett listade baren i kvarteret ut det. Till en början höll de det hemligt också. Sen började Råver att rymma och då blev hela kvarteret engagerat i att hjälpa honom hem till Assarhusavägen 96.

 

Han lärde sig så småningom att flyga. Framåt sensommaren åkte vi alla till ett naturreservat där det även fanns en strutsfarm. Där släppte vi ut honom. Han flög direkt upp i de höga träden, vi såg inte honom. Jag ville stanna för att se att han inte kom och letade efter oss. Då var Mamma och Pappa hårda, vi var tvungna att åka så att han inte fick för sig att följa med oss hem. Det var brutalt och jag grät i bilen. Det hjälpte inte att Mamma och Pappa berättade om fria fåglar och hur han svävade bland vänner. När jag kom hem och gråten hade tagit slut så visste jag att vi hade gjort rätt, hur ont det än gjorde. Även om han kanske inte klarade sig där ute i vildlivet så hade vi gett honom en chans, vi hade räddat ett liv, och jag var stolt.

 

Nu när jag skriver det här förstår jag varför vi lämnade honom där vid strutsfarmen. Då fanns det mat trots att han inte var så bra på vildlivet.

 

(orginaltext © Sofie Smith, all kopiering måste gå via Sofie Smith)


Juloratoriet



Ni vet den känslan när man öppnar en bok och istället för att mötas av en text möts man av ett språk. Ett språk som får en att inse möjligheterna med allt; att ingenting är omöjligt så länge du har ett språk.
En annan sak man inser när man öppnar upp den här boken är att man aldrig riktigt vill lämna den. För språket drar en ner och vägrar släppa taget. Och det gör inget. Man är villig att dras ner och för alltid stanna där.
Juloratoriet av Göran Tunström är en sån där fantastisk bok med ett sånt där alldeles fantastiskt språk där texten har fått ge vika åt det sjungande språkets melodi. Man vaggas in i en känsla av samhörighet.
Det är också den här typen av böcker som gör en uppmärksam på skillnaden mellan språk och språk. Alla har inte gåvan att utnyttja och leka med språket som vissa har. Jag börjar fundera på varför jag inte alltid läser böcker med ett sånt här språk. Ni vet, det där språket som gör att man blir riktigt varm i kroppen och lyckoruset börjar nere i fötterna för att sen sprida sig vidare genom ben och ända ut i armarna och fingrarna
Den där boken som verkligen gör en lycklig och man inser att ”just det ja, det är ju därför jag läser!”

Det finns språk och det finns språk. Sen finns det Göran Tunströms språk.


Titel: Juloratoriet
Författare: Göran Tunström
År: 1983

/Linn

Den årliga filmfestivalen är här

Äntligen!
Det är dags för Stockholms Filmfestival igen. Det där som lyser upp i höstmörkret på ett fenomenalt sätt. Som gör att man orkar ända fram till jul då det vänder och börjar bli ljusare igen. Det kunde inte ha placerats vid en bättre tidpunkt.
Och självklart har jag bokat upp mig för att gå och se en, förhoppningsvis, massa bra film. Jag försökte tänka utanför min egna comfort zone och gå på film från andra länder än enbart Skandinavien och engelska/amerikanska, vilket gjorde att jag bokade två asiatiska och en fransk film. Sammanlagt blev det sex filmer den här gången, och de jag ser fram emot mest att se är "The propaganda game" och "The Wolfpack" som båda två är dokumentärfilmer. Jag kommer inte att gå in så mycket på filmerna nu, utan inväntar stunden jag får se dem och återkommer då med mitt intryck av dem. 

De filmerna jag ska se är:
Alice in Earnestland
The propaganda game
The Wolfpack
Maryland
Carol
Me and Earl and the Dying Girl

Jag tror det är en bra blandning. Dock har jag inte bokat in någon svenska film. Hm, kanske att jag ska gå in och kolla vad som visas och se om jag kan boka in en till. Blir ganska tight med all film plus jobb och skola och teaterprojekt men det är ju så himla kul! Dessutom är filmerna på kvällarna så det kommer ju inte i vägen för något. 

I alla fall - jag hoppas ni ser fram emot mina uppdateringar gällande filmerna. Det gör åtminstone jag.


Stockholm Filmfestival pågår mellan den 11-22 november

/Linn

andetag

Dessa dikter skrevs när jag plötsligt för ett par veckor sedan smälldes ner i gränslandet då min barndomsvän dog. Jag är inte mig själv just nu – jag vill berätta allt, jag vill inte säga något. Dikterna är mina andetag. Jag har inte skrivit fler sedan de första dagarna då jag nu förstår att det verkligen har hänt och den verkligheten är jag inte riktigt beredd på. Det här är en naken process, men det är också min tröst, den trösten vill jag dela:

 

Skriv min väns tårar på min kind

Etsa hans namn på min handrygg

Så att jag aldrig glömmer

Två gånger på var hand

Nämn hans namn fem gånger

Inuti verkligheten som sluter sig

Äg mina tårar med hans namn

Hans namn i mina tårar

Stänk på min handrygg

Torka mina tårar med hans namn

 

 

andas i luckorna av sorg

leta efter luckorna och le

andas när andas kan

klä på dig, låt bli att minnas

i luckorna av sorg

 

 

Jag är i en bubbla nu

Jag vet inte när jag kommer tillbaka

Jag tänker på dig i min bubbla

Jag vill stänga den hårt omkring mig

Jag tror du finns kvar i min bubbla

Jag är så rädd för när den spricker

 

 

nu vill jag vara i fred

nu vill jag sluta mig.

 

 

(orginaltext ©Sofie Smith, all kopiering måste gå via Sofie Smith)

 

 


choklad och poesilek

Jag och Linn har en tradition som går ut på att vi varje år besöker Chokladfestivalen i Stockholm. För oss är detta froseriets helg där gränser för det bruna guldet suddas ut och allt får en skön kakaodoft. Vi brukar vandra mellan montrarna och som lekmanna mästare provsmaka allt som bjuds oss. Vi trängs för att få välja ut vilka praliner som ska med hem för senare audiens hos smaklökarna. Choklad är poesi för oss!
 
Därför blev vi förskräckta när vi insåg att Linn hade köpt biljetter till lördagens chokladfestival och jag, Sofie, jobbar med mina teaterelever då. Efter ha sörjt omåttligt mycket landade vi i att Sofie fick gå på söndagen men att vi ändå måste vara med varandra i tanken. Vi gav varandra i uppdrag att ge den andre en dikt som sedan skulle tolkas i ett chokladköp. Vi försvårade det hela genom att vi också köper två falska choklader till dikten. Sedan kommer vi inviga hösten genom att ses för diktuppläsning och chokladgissning.
 
Jag fick följande dikt:
Sakerna gnistrar repiga vi
gnistrar som kaffe och kristall
 
Det är löven som faller
kring mitt huvud om hösten
 
samma löv på marken till våren
samma ärriga huvud
 
men flickan i min hjärna
har varit på vandring
 
i natt sprang hon barfota över isen
 
Och dessa choklader ska Linn få välja mellan:
 


 
Det här kommer bli höstens bästa poesi afton!
 
Det är precis så här hösten är för mig, som en vänlig kyla som påminner att det är dags att krypa under filten och känna innåt. Att låta te och choklad fylla i mellanrummen när eftertanke äntligen tar över rummet efter sommarens vildhet. 
 
Så jag önskar er en glad, chokladrik, mörkertid!
 
 

Mannen i den vita hatten

Första gången jag såg honom var på Peace & Love 2011. Men man ska inte se Bob Dylan full och ofokuserad. Man ska se honom på en mindre scen där han har all uppmärksamhet och man enbart har kommit dit för hans skull. Det är då han är som bäst. Och precis så kändes det på Stockholm Waterfront.

Ljuset på scenen påminner om en rökig pub. Känslan av närhet infinner sig, trots att jag sitter på övre parkett och tittar ner. Ibland lyckas jag få en snabb glimt av hans ansikte, resten av kvällen håller han det dolt med hjälp av hatten. Han nästan mumlar när han sjunger och med den nasala rösten blir det svårt att uppfatta texterna. I balladerna blir det enklare. Men det är först när han sjunger "Autumn leaves" som jag känner igen låten. Dylans låtarv är så stort, och jag inser då hur få låtar jag egentligen hört. Men, "Autumn leaves" är dock inte hans egna.
Fast när han sjunger "Blowin' in the wind" känner jag hur ett litet lyckorus sprider sig i min kropp. Så stor låt, så stor artist. Kanske sjöng han den även för fyra år sedan. Men man ska inte se Bob Dylan full och ofokuserad. Man ska se honom så här, på en fläckvis upplyst scen, där det intima kan röra sig fritt och där hela din person ger allt för den gamla lilla mannen där framme. Bob Dylan gnistrade, jag blev lite kär. 



/Linn