kulturaspiranterna

Det var Annika som hörde ropen först. Desperat ekande från skogen in över kvarteret. Ett hemlöst kraxande som inte gav upp hoppet när den egentliga ska dö. En råkunge som inte hade fått luft under vingarna satt i skogen och skrek.

Det måste varit fler som hört det men inte förstått vad det var. Eller inte känt att det berörde dem. Men Annika hörde skriken, det var som om skriken var för henne. Hon följde ljudet. Jag följde henne. Mest för att vara hennes musa för mod. Så funkade mycket i vår barndom. Vi var alltid modiga ifall vi behövde vara modiga för den andra. Annika var som mest storasyster när jag var som räddast. 

Vi förstod att det här var allvarligt. Det fanns inte utrymme för att åka rutchkana ner till skogen. Vi gick i trapporna. Stannade och lyssnade efter ropen.

 ”Jag tror det är en fågelunge som är skadad,” sa hon med allvarliga ögon innan hon började springa. ”Skynda dig!”

Jag var snabbare än Annika när vi var barn så även om jag kom ikapp henne förblev hon ett steg före. Det var henne råkungen kallade på, fast vi visste inte att det var en råkunge då. När vi kom närmare skriken slutade vi springa. Vi hörde rädslan och förstod att ska vi närma oss den rädslan behövs varmsamhet.

”Spring hem och hämta bröd … och ett mjölkpaket!”

Vi hade hittat den. Den var där på marken, så smutsig, så tuffsig, så utlämnad. Jag sprang tills hjärtat brast. Då rafsade jag ihop bröd och mjölk och sprang tillbaka igen.

Det finns vissa saker som bara syskon kan komma överens om. Vissa förbund som skrivs, pakter som är obrytbara. Detta var ett sådant. Råkungen skulle räddas till varje pris. Det innebar att vi skulle behöva bära hem den, gömma den i trädgården och ateljén tills den var redo att flyga igen. Mamma kunde inte få veta.

”Råver. Den heter Råver.”

Det var Annika som bar hem vår nya skyddsling. Jag gick bakom och bar på det tomma mjölpaketet och kladdet som fanns kvar av brödet. Vi trodde på det vi gjorde, vi var beslutsamma och spända. Det var inte en lätt tid vi hade framför oss. Vi var inte redo för den desperation som skulle övermanna oss redan innan mamma kom hem. Råver var hungrig. Han var mer hungrig och ännu mer hungrig och hade snabbt adopterat Annika som sin nya mamma. Nu var han helig förbannad för att vi inte gav honom mat. Det funkade inte alls att kasta till honom smulor, så som en gör med änder.

När mamma kom hem gömde sig Annika i ateljén med Råver och jag skulle försöka se till att hon gick direkt in i huset utan att stanna till i trädgården. Jag var fylld av gråt och ursinne över vår otillräcklighet men fast besluten att inte bryta vår pakt. Inte var jag medveten om att en stressad råkunge bajsar mycket och överallt. Jag hade inte lagt märke till att trädgårdsplattorna var marmorerade av fågelbajs. Mamma la märke till det direkt. Hon hörde också fågelskriken från ateljén. Det räckte med att hon frågade mig vad som pågick och jag brast i gråt.

Men min mamma måste ha räddat många fågelungar. Vi hade aldrig behövt vara oroliga. Hon förstod, hon hörde hur Råver ropade till Annika, hon såg att Annika var hans mamma nu. Viktigaste av allt, hon viste hur en matade en fågelunge – en fyller en bäbisspruta med gäggat bröd, mjölk och leverpastej, sedan sprutar en rakt ner i halsen. Varvar med vatten.

Råver växte upp hos oss. Till en början var det en hemlighet men ett efter ett listade baren i kvarteret ut det. Till en början höll de det hemligt också. Sen började Råver att rymma och då blev hela kvarteret engagerat i att hjälpa honom hem till Assarhusavägen 96.

Han lärde sig så småningom att flyga. Framåt sensommaren åkte vi alla till ett naturreservat där det även fanns en strutsfarm. Där släppte vi ut honom. Han flög direkt upp i de höga träden, vi såg inte honom. Jag ville stanna för att se att han inte kom och letade efter oss. Då var Mamma och Pappa hårda, vi var tvungna att åka så att han inte fick för sig att följa med oss hem. Det var brutalt och jag grät i bilen. Det hjälpte inte att Mamma och Pappa berättade om fria fåglar och hur han svävade bland vänner. När jag kom hem och gråten hade tagit slut så visste jag att vi hade gjort rätt, hur ont det än gjorde. Även om han kanske inte klarade sig där ute i vildlivet så hade vi gett honom en chans, vi hade räddat ett liv, och jag var stolt.

Nu när jag skriver det här förstår jag varför vi lämnade honom där vid strutsfarmen. Då fanns det mat trots att han inte var så bra på vildlivet.

(orginaltext © Sofie Smith, all kopiering måste gå via Sofie Smith)

Med höstens intrång i september tog O. över föräldraledigheten och jag övar på att svara "Jag frilansar som manusförfattare och dramaturg" när någon frågar vad jag gör. Men det brukar smyga in sig ett "Men jag är också teaterpedagog, så att jag har någon stabil inkomst liksom, ja hum mhm...".

Det är det där med att stå upp för sig själv. Att våga tro på att en är den en vill vara. Ända sedan jag var liten minns jag att min mamma drillat mig i att inte säga och skriva "skulle du vilja" och inte "jag tror" när jag menar "jag vet". Det är inte ens säkert att det här handlar om dåligt självförtroende. Kanske är det mer sjävignorans. Och ödmjukhet. En hel mängd ödmjukhet som liksom har legat för länge och blivit till kvävande jello. Jag tror på ödmjukhet men i det här fallet behövs en förändring.

För mitt liv har blivit oförskämt bra. Jag lever skrivlanslivet ett par dagara i veckan. Där emellan håller jag teaterkurser och skrivkurser. På det privata planet så har ett socialt monster till dotter som precis lärt sig krypa. Jag har ett hem i form av en drömlägenhet. Grädden på moset så planerar vi en bröllopsresa någonstans varmt - lyx!

Så dumt att jag då känner att det är svårt att hävda att "jag är här, jag är sjukt bra, och har det sjukt bra". Jag märker ofta att jag kritiserar tonen i mina texter. Jag påstår att den är lite fånig, molnig nästan, och inte alls så cool som den borde vara. Så kan jag inte hålla på längre!

Därför kommer jag nu börja lägga ut fler egna texter här på bloggen. Får jag chans och tid - också egna konstverk. Jag måste vänja mig vid känslan av att mina texter möter läsare. På det sättet manifisterar jag att nu är jag dramatiker, författare och konstnär. Oavsett när jag når Dramaten så är mina texter verkliga för de läses, påverkar, irriterar, glädjer, glöms bort och sparas.

Jag har även en vild förhoppning att detta ska stärka oss kulturaspiranter. Att det ska bli som nästa nivå av denna blogg. Kulturaspiranterna 2.0, nu händer det!

Hur skriver en om den mest intensiva, lättlästa, skrämmande och blommande boken en har läst på mycket länge? Rovfåglar osv. av Kristina Sigunsdotter har de senaste veckorna fyllt mina tankar. En väldigt speciell läsning. För den modiga kan det här vara höstens måste.

Rovfåglar osv. är en dagboksroman som börjar i Stockholms röra och puls. Huvudpersonen verkar vara insnärjd i sitt egna liv. Som om ramar har byggts upp runt henne, trots att de kan verka underbara verkar de skava. Det som skaver länge slutar i sår. Jag kan inte se huvudpersonen som någon som flyr, hon är för stark, snarare räddar hon sig ut i skogen. Till ett torp där något annat kan byggas upp. Där andra personer kan vara välkomna även om alla inte vågar hela vägen fram.  

Det går inte riktigt att ringa in vad boken handlar om men jag vet att den för mig beskriver kärlek i alla dess former. På så många sätt, med så många känslor, med så många färger. Det är den destruktiva och den gyllene romantiska kärleken. Det är den svårsedda kärleken till vänner. Kärleken till staden som kväver, bredvid kärleken till naturen. Längtans kärlek till resan och vägen.

Jag tror att det finns så mycket att lära, analysera och förstå av den här romanen. Själv har jag läst den som en upplevelse och alla personer i den har fyllt och påverkat mig som om jag mött dem själv. Jag vill behålla det just så för mig själv, få vara berörd och fundersam. Allt annat vore som att sätta akademiska etiketter på ett konstverk - så onödigt.

Läs den istället, orden talar om nåt som alla vet, eller borde veta, eller glömt. Den pratar om livet.

Den går att hitta här:

http://rovfaglarosv.tictail.com/