det viktigaste min pappa har lärt mig

Just nu, med allt som händer i världen försöker jag minnas det viktigaste som min Pappa har lärt mig:

 

Min pappa har alltid varit en fantastisk dansare. När han för så blir jag en snabb, tuff och snurrande dansare jag också. Det är som att det bästa av hans personlighet kommer fram när han buggar till one hit wonders. Min pappa är festens centrum och kungen av sociala koder. När vi var små trodde vi att han var 18 för att han var så snygg. Särskilt efter att han rakade av sig mustaschen.   

 

Det är kväll och vi är på en lokal fest i Lobos – ett litet strandsamhälle norr om Manila. Ett gäng hus en bit från havet, samlade så att det finns en naturlig mötesplats i mitten. Filippinska lyktor hänger som färgglada snöbollar i palmerna. Tillsammans med ljusslingor och annat blinkande bildar de ett dansgolv. Pancit (=typ wokade nudlar) i stora kärl och frysboxar fyllda med is och läsk. Musik.

 

Jag går barfota dit, stranden övergår från sand till upptrampade jordstigar. Lite nervöst, det är främmande för mig att välkomnas så här. Men framför mig härjar de vuxna glatt. Jag har John och Annika vid min sida också. Det är varmt precis som det alltid är när som helst, var som helst, i Filippinerna. Vi står i utkanten av festen och jag känner igen musiken, det är samma låtar som jag dansar till på mina middel school parties. Ska jag vara rädd? Vem är jag här bland främlingar? Vad gör man liksom?

 

Sen kommer Pappa – och vi buggar loss som det bara går att göra med Pappa. Det finns inte tid att skratta men jag känner att jag gör det ändå. Fast i hela kroppen. I alla rörelser. Nästa låt är lugnare. I en blandning av lugndans och att hämta andan är vi kvar på dansgolvet. Han säger:

 

”Sofie, var inte rädd för främlingar. Var aldrig rädd för främlingar. De flesta vill dig väl.”

 

Det är så lätt att bli rädd om det som är sitt. Det är ännu lättare att bli rädd för det som inte påminner om en själv. Speciellt i ett land som drabbats av extremism, kidnappningar och bomber. Där står jag med min fantastiska Pappa som skulle göra vad som helst för mig och istället för att bli överbeskyddande ger han mig den bästa knuffen ut i världen. Den kvällen blev jag lite vuxnare för jag bildade en världsuppfattning som jag aldrig kommer släppa. En dag kommer jag säga till Amanda – var inte rädd för främlingar, de flesta vill dig väl (och de andra kommer du överleva).

(orginaltext © Sofie Smith, all kopiering måste gå via Sofie Smith)

 


Flickan och råkan

Det var Annika som hörde ropen först. Desperat ekande från skogen in över kvarteret. Ett hemlöst kraxande som inte gav upp hoppet när den egentliga ska dö. En råkunge som inte hade fått luft under vingarna satt i skogen och skrek.

 

Det måste varit fler som hört det men inte förstått vad det var. Eller inte känt att det berörde dem. Men Annika hörde skriken, det var som om skriken var för henne. Hon följde ljudet. Jag följde henne. Mest för att vara hennes musa för mod. Så funkade mycket i vår barndom. Vi var alltid modiga ifall vi behövde vara modiga för den andra. Annika var som mest storasyster när jag var som räddast. 

 

Vi förstod att det här var allvarligt. Det fanns inte utrymme för att åka rutchkana ner till skogen. Vi gick i trapporna. Stannade och lyssnade efter ropen.

 

 ”Jag tror det är en fågelunge som är skadad,” sa hon med allvarliga ögon innan hon började springa. ”Skynda dig!”

 

Jag var snabbare än Annika när vi var barn så även om jag kom ikapp henne förblev hon ett steg före. Det var henne råkungen kallade på, fast vi visste inte att det var en råkunge då. När vi kom närmare skriken slutade vi springa. Vi hörde rädslan och förstod att ska vi närma oss den rädslan behövs varmsamhet.

 

”Spring hem och hämta bröd … och ett mjölkpaket!”

 

Vi hade hittat den. Den var där på marken, så smutsig, så tuffsig, så utlämnad. Jag sprang tills hjärtat brast. Då rafsade jag ihop bröd och mjölk och sprang tillbaka igen.

 

Det finns vissa saker som bara syskon kan komma överens om. Vissa förbund som skrivs, pakter som är obrytbara. Detta var ett sådant. Råkungen skulle räddas till varje pris. Det innebar att vi skulle behöva bära hem den, gömma den i trädgården och ateljén tills den var redo att flyga igen. Mamma kunde inte få veta.

 

”Råver. Den heter Råver.”

 

Det var Annika som bar hem vår nya skyddsling. Jag gick bakom och bar på det tomma mjölpaketet och kladdet som fanns kvar av brödet. Vi trodde på det vi gjorde, vi var beslutsamma och spända. Det var inte en lätt tid vi hade framför oss. Vi var inte redo för den desperation som skulle övermanna oss redan innan mamma kom hem. Råver var hungrig. Han var mer hungrig och ännu mer hungrig och hade snabbt adopterat Annika som sin nya mamma. Nu var han helig förbannad för att vi inte gav honom mat. Det funkade inte alls att kasta till honom smulor, så som en gör med änder.

 

 

När mamma kom hem gömde sig Annika i ateljén med Råver och jag skulle försöka se till att hon gick direkt in i huset utan att stanna till i trädgården. Jag var fylld av gråt och ursinne över vår otillräcklighet men fast besluten att inte bryta vår pakt. Inte var jag medveten om att en stressad råkunge bajsar mycket och överallt. Jag hade inte lagt märke till att trädgårdsplattorna var marmorerade av fågelbajs. Mamma la märke till det direkt. Hon hörde också fågelskriken från ateljén. Det räckte med att hon frågade mig vad som pågick och jag brast i gråt.

 

Men min mamma måste ha räddat många fågelungar. Vi hade aldrig behövt vara oroliga. Hon förstod, hon hörde hur Råver ropade till Annika, hon såg att Annika var hans mamma nu. Viktigaste av allt, hon viste hur en matade en fågelunge – en fyller en bäbisspruta med gäggat bröd, mjölk och leverpastej, sedan sprutar en rakt ner i halsen. Varvar med vatten.

 

Råver växte upp hos oss. Till en början var det en hemlighet men ett efter ett listade baren i kvarteret ut det. Till en början höll de det hemligt också. Sen började Råver att rymma och då blev hela kvarteret engagerat i att hjälpa honom hem till Assarhusavägen 96.

 

Han lärde sig så småningom att flyga. Framåt sensommaren åkte vi alla till ett naturreservat där det även fanns en strutsfarm. Där släppte vi ut honom. Han flög direkt upp i de höga träden, vi såg inte honom. Jag ville stanna för att se att han inte kom och letade efter oss. Då var Mamma och Pappa hårda, vi var tvungna att åka så att han inte fick för sig att följa med oss hem. Det var brutalt och jag grät i bilen. Det hjälpte inte att Mamma och Pappa berättade om fria fåglar och hur han svävade bland vänner. När jag kom hem och gråten hade tagit slut så visste jag att vi hade gjort rätt, hur ont det än gjorde. Även om han kanske inte klarade sig där ute i vildlivet så hade vi gett honom en chans, vi hade räddat ett liv, och jag var stolt.

 

Nu när jag skriver det här förstår jag varför vi lämnade honom där vid strutsfarmen. Då fanns det mat trots att han inte var så bra på vildlivet.

 

(orginaltext © Sofie Smith, all kopiering måste gå via Sofie Smith)


Juloratoriet



Ni vet den känslan när man öppnar en bok och istället för att mötas av en text möts man av ett språk. Ett språk som får en att inse möjligheterna med allt; att ingenting är omöjligt så länge du har ett språk.
En annan sak man inser när man öppnar upp den här boken är att man aldrig riktigt vill lämna den. För språket drar en ner och vägrar släppa taget. Och det gör inget. Man är villig att dras ner och för alltid stanna där.
Juloratoriet av Göran Tunström är en sån där fantastisk bok med ett sånt där alldeles fantastiskt språk där texten har fått ge vika åt det sjungande språkets melodi. Man vaggas in i en känsla av samhörighet.
Det är också den här typen av böcker som gör en uppmärksam på skillnaden mellan språk och språk. Alla har inte gåvan att utnyttja och leka med språket som vissa har. Jag börjar fundera på varför jag inte alltid läser böcker med ett sånt här språk. Ni vet, det där språket som gör att man blir riktigt varm i kroppen och lyckoruset börjar nere i fötterna för att sen sprida sig vidare genom ben och ända ut i armarna och fingrarna
Den där boken som verkligen gör en lycklig och man inser att ”just det ja, det är ju därför jag läser!”

Det finns språk och det finns språk. Sen finns det Göran Tunströms språk.


Titel: Juloratoriet
Författare: Göran Tunström
År: 1983

/Linn

choklad och poesilek

Jag och Linn har en tradition som går ut på att vi varje år besöker Chokladfestivalen i Stockholm. För oss är detta froseriets helg där gränser för det bruna guldet suddas ut och allt får en skön kakaodoft. Vi brukar vandra mellan montrarna och som lekmanna mästare provsmaka allt som bjuds oss. Vi trängs för att få välja ut vilka praliner som ska med hem för senare audiens hos smaklökarna. Choklad är poesi för oss!
 
Därför blev vi förskräckta när vi insåg att Linn hade köpt biljetter till lördagens chokladfestival och jag, Sofie, jobbar med mina teaterelever då. Efter ha sörjt omåttligt mycket landade vi i att Sofie fick gå på söndagen men att vi ändå måste vara med varandra i tanken. Vi gav varandra i uppdrag att ge den andre en dikt som sedan skulle tolkas i ett chokladköp. Vi försvårade det hela genom att vi också köper två falska choklader till dikten. Sedan kommer vi inviga hösten genom att ses för diktuppläsning och chokladgissning.
 
Jag fick följande dikt:
Sakerna gnistrar repiga vi
gnistrar som kaffe och kristall
 
Det är löven som faller
kring mitt huvud om hösten
 
samma löv på marken till våren
samma ärriga huvud
 
men flickan i min hjärna
har varit på vandring
 
i natt sprang hon barfota över isen
 
Och dessa choklader ska Linn få välja mellan:
 


 
Det här kommer bli höstens bästa poesi afton!
 
Det är precis så här hösten är för mig, som en vänlig kyla som påminner att det är dags att krypa under filten och känna innåt. Att låta te och choklad fylla i mellanrummen när eftertanke äntligen tar över rummet efter sommarens vildhet. 
 
Så jag önskar er en glad, chokladrik, mörkertid!
 
 

Göteborgskorrespondenten Jonas Persson rapporterar

Det här blir en betrakelse över kulturläget i Göteborg så som jag ser det. Det är alltså en subjektiv bild, men den täcker många delar. 

I allmänhet tycker jag att man kan säga att läget för kulturen i Göteborg är mycket bra. Way out west går rekordstarkt, Ullevi har haft stora publikdragare i Foo Fighters, Metallica, One Direction och Summerburst. SF har öppnat en ny biograf med fyra nya salonger. Liseberg har haft en bra sommar med många stora artister t.ex. Veronica Maggio, Jackson Brown och Thåström. Göteborgsoperan har spelat Kristina från Duvemåla och i höst kommer uruppförandet av Notorious med Nina Stemme i huvudrollen. Bokmässan förstås, som lockade mängder med lässugna till Svenska mässan i slutet av september. Systrarna Kronlöf sätter upp en ny egenskriven pjäs på Folkteatern. Stadsteatern rullar på med både nytt och gammalt. Stora teatern blandar konserter och nycirkus med diskussionssamtal om kultur. Undergroundjazzen frodas och trivs på många små klubbar. Kulturkalaset lockade man ur huse under en hel vecka. Pustervik, Sticky Fingers, Trädgårn m.fl. anordnar pop/rock-konserter m.m. i mängder. Cinemateket visar filmklassiker, och konstmuseet och gallerierna visar spännande konst. Det enda som inte är på grön kvist är att biblioteket stänger ner filialen 300 m2 trots att mycket folk gick dit och att stadens skivbutiker och bokhandlar blir färre för varje år. 

Jag kommer skriva om mycket av det ovannämnda, med stor nyfikenhet och berättarglädje. Kulturhösten har bara börjat! 

På återhörande,
Jonas

slut med kvävande jelloödmjukhet

Med höstens intrång i september tog O. över föräldraledigheten och jag övar på att svara "Jag frilansar som manusförfattare och dramaturg" när någon frågar vad jag gör. Men det brukar smyga in sig ett "Men jag är också teaterpedagog, så att jag har någon stabil inkomst liksom, ja hum mhm...".

 

Det är det där med att stå upp för sig själv. Att våga tro på att en är den en vill vara. Ända sedan jag var liten minns jag att min mamma drillat mig i att inte säga och skriva "skulle du vilja" och inte "jag tror" när jag menar "jag vet". Det är inte ens säkert att det här handlar om dåligt självförtroende. Kanske är det mer sjävignorans. Och ödmjukhet. En hel mängd ödmjukhet som liksom har legat för länge och blivit till kvävande jello. Jag tror på ödmjukhet men i det här fallet behövs en förändring.

 

För mitt liv har blivit oförskämt bra. Jag lever skrivlanslivet ett par dagara i veckan. Där emellan håller jag teaterkurser och skrivkurser. På det privata planet så har ett socialt monster till dotter som precis lärt sig krypa. Jag har ett hem i form av en drömlägenhet. Grädden på moset så planerar vi en bröllopsresa någonstans varmt - lyx!

 

Så dumt att jag då känner att det är svårt att hävda att "jag är här, jag är sjukt bra, och har det sjukt bra". Jag märker ofta att jag kritiserar tonen i mina texter. Jag påstår att den är lite fånig, molnig nästan, och inte alls så cool som den borde vara. Så kan jag inte hålla på längre!

 

Därför kommer jag nu börja lägga ut fler egna texter här på bloggen. Får jag chans och tid - också egna konstverk. Jag måste vänja mig vid känslan av att mina texter möter läsare. På det sättet manifisterar jag att nu är jag dramatiker, författare och konstnär. Oavsett när jag når Dramaten så är mina texter verkliga för de läses, påverkar, irriterar, glädjer, glöms bort och sparas.

 

Jag har även en vild förhoppning att detta ska stärka oss kulturaspiranter. Att det ska bli som nästa nivå av denna blogg. Kulturaspiranterna 2.0, nu händer det!


Brinnande livet av Alice Munro

Det är med en innerlig ömhet öden breds ut i Alice Munros novellsamling Brinnande livet. Vissa är skrivna i jagform, andra i tredje person. I samtliga får jag en känsla av att någon, kanske Munro, har satt sig ner, intervjuat personen bakom berättarrösterna om en person i deras liv som påverkat dem. Ibland är det vagt, nästan sökande. Som att de letar efter vad det var som var så speciellt. I andra fall är det kärleksfullt och ivrigt. Ytterligare några noveller är nästan plikttrogna i sitt berättande. Som att plikter från yngre år måste återupptas. Över alla vilar något hemlighetsfullt och därmed också en lättnad av att ta blad från mun.

På ett turberkoloshem för barn blev jag ett med huvudkaraktären. Vi var lärarinnor som sökt oss bort från staden. Ville göra något gott, ville ge tillbaka. I smyg hitta oss själva. Medan våra känslor blev brutalt utnyttjade av rektorn försökte vi sprida lite av det hoppet vi en gång tog med oss till den gudsförgätna platsen. 

Jag sitter också bredvid när lillebror berättar som sin storasysters död. Försummade som barn. I desperation att få uppmärksamhet drunknar hon i den nästan frusna dammen. Det är som att det är hennes frusna hand som kramar åt om hjärtat när jag hör hans ord.

Och jag unnar min vännina sin kärlekshistoria i Toronto. Även den på vägen dit, på tåget. Det gör henne inte till mindre mor, till mindre hustru. Det gör henne till mer människa. Så jag tror att hon kan leva lyckligt sedan. 

Så upplever jag dessa noveller. Att jag är en del av dem. De lär mig att livet är ofattbart i dess fulla bemärkelse. Jag undrar vem jag skulle berättat om, kanske:

"När jag tog morfars ansikte i mina händer, vid det där sista andetaget på sjukhuset, var det bara en sak jag ångrade - jag lärde mig aldrig hans kärlekssång. Han hade alltid varit min perferi, kulissen till en lycklig barndom. Varje sommar blev hans trädgård min och mina syskons lekplats. Vi hade ett litet vitt trädgårdsbord med små vita stolar till. De var det vackraste, minns jag att jag kände. Det var vid det bordet som..."






Kafkas labyrinter


Jag har precis läst klart en kurs där vi fått fördjupa oss i Kafkas författarskap. Då jag tidigare i princip aldrig läst något av honom var det oerhört kul att få chansen att studera Kafkas litteratur närmare.
Under dessa veckor då jag fått ta del av dagböcker, romaner, noveller och brev insåg jag något för mig ganska fantastiskt och intressant - en stor del av Kafkas författarskap består av ofärdiga verk och avbrutna texter. Exempelvis Processen där en nyutgåva innehåller fem nya kapitel, men vilket också gör att vissa av dem inte är fullständiga. Det råder också delade meningar om i vilken ordning kapitlen i boken ska ordnas. Hur hade boken uppfattats om kapitlen hade suttit på ett annat sätt? Vad hade Kafka för vision för boken?

En genomgående känsla jag har haft när jag läst många av hans texter är en känsla av nu, ett ständigt varande och att det handlar om riktningar om vart man ska och inte vart man har varit.
I Processen fick jag dessutom samma känsla som när jag läste och även såg I väntan på Godot - att vänta på något där man inte har någon aning om hur det slutar, och där man inte heller vet vad det är man väntar på. Ett vakuum av omöjlighet, men också fullt av möjligheter.

Många gånger handlar det om den lilla människans kamp mot den stora världen. Processen handlar om en rättslig kamp där Josef K försöker förstå varför han blivit häktad och vad han kan göra för att komma ifrån den dom som väntar på honom. Han besöker en massa människor som i sin tur leder honom vidare till andra människor, alltid i hopp om att kunna komma någon vart. Men likt musen som är fast i sin labyrint kommer Josef K aldrig ut.

Jag finner mig själv fastna i Kafkas värld av rum och korridorer. Som om han vill förvilla mig och tvinga mig att släppa kontrollen. Det finns inga rätt eller fel, det handlar inte om att hitta ut utan bara att hitta en ny väg. Det är lockelsen i det outforskade som får Kafka att fortsätta, och som får mig att inte vilja lägga ifrån mig det jag läser.


/Linn


En oförglömlig värld




Det börjar från början, med Sokrates och Platon, och fortsätter fram till Freud och Sartre. Sofie får lära sig om filosofins uppkomst och att man inte kan lära sig något nytt om man inte kan sin historia. Varför lever jag? Vart kommer jag ifrån?
Sofie finner sig ganska snabbt i den nya tillvaron där brev från en filosofilärare dyker upp i hennes brevlåda eller blir levererade av hunden Hermes. Hon anpassar sig och börjar liksom filosofin fråga sig själv om livet och hur allting fungerar. Men det är inte bara brev från filosofiläraren som dyker upp utan även födelsedagshälsningar från en pappa som jobbar som FN-soldat nere i Libanon. Fast hans brev är inte menade åt Sofie utan åt hans dotter Hilde. Hildes namn dyker upp lite varstans i Sofie liv. När Sofie till slut får träffa sin lärare, Alberto Knox, råkar han vid vissa tillfällen kalla henne för Hilde istället för Sofie. Dessutom fyller Sofie och Hilde år på samma dag.
Det visar sig att Hilde lever i ett parallellt universum. Eller vem är det egentligen som lever och vem är det som har fantiserats ihop? Hilde får en bok av sin pappa skriven just om Sofie. Men Sofie lyckas ta sig ut ur boken genom att lura dess författare. Tillsammans med Alberto träffar hon på andra figurer som också klivit ut ur bokens hårda pärmar och fortsatt sitt liv på annat håll. Om man bara vill så finns det ingenting som är omöjligt, inga frågor som är för dumma och inga svar som är helt och hållet sanna.

Vad är egentligen verklighet och vad är fiktion? Och behöver vi veta svaret?
Filosofins outgrundliga vägar låter oss aldrig finna det rätta svaret utan ber oss istället att hitta vår egna sanning. Det som är sant för dig behöver inte nödvändigtvis vara sant för någon annan. Alla upplever vi vår verklighet på olika sätt, vi lever våra liv på olika håll och hur vi väljer att se på livet är helt upp till oss. 

Titel: Sofies värld
Författare: Jostein Gaarder
Utgivningsår: 1991
Bokförlag: Raben & Sjögren

/Linn

NaNoWriMo

Ni vet när en har känt till något väldigt coolt ett bra tag och alltid tänkt att "det där, det ska jag göra, det är så typiskt mig" men så gör en det inte. Av olika anledningar. Det är inte tillfället/tiden som passar. En känner inte lusten och energin. Jag ska bara ... något kommer helt enkelt emellan. Så har jag gjort med NaNoWriMo sedan jag läste litteraturvetenskap b för fyra år sedan.

NaNoWriMo: National Novel Writting Month - the world needs your novel!

Oh yes, välden behöver min roman! Gillar tanken. Jag ska bara skriva den först. Just det, jag ska bara skriva den först (läs in: missmod, missmod, MISSMOD!).

Istället för just det där tjatet  (missmod, miss etc) så har det skapats en organisation som utmanar alla som skriver att tävla (om en så vill) mot sig själva och skriva sin roman innan julstressen kickar igång. För att göra det konkret så har de satt upp målet 50 000 ord på 30 dagar, dvs i slutet av november.

Vill en delta så registrerar en sig på deras community: http://nanowrimo.org Fyller i sin titel, lite om sin romanidé, lite om sig själv, finns det en framsida så är det bara att ladda upp den med. Sedan har en tillgång till massa inspiration, pepp, kontakt med NaNoWriMo-buddies som också kommer skriva som blådårar under närmsta tiden, experthjälp på det mesta som har med författande att göra. Jag har även hört det rycktas om att en får veckobrev från etablerade författare med deras bästa insidetips.

Jag har sparat det bästa till sist, enligt mig - varje dag kan en ladda upp sin word count. Alltså, du fyller i hur många ord du har skrivit den här dagen och där efter ser du din roman kurva. Jag är ju en sån sucker för statistik och tabeller. I ett annat liv ska jag bli nån form av kalkkylsekreterare som bara fyller i excellblad hela dagarna. Tillbaka till NaNoWriMo, de ger en inte bara bekräftelse i form av statistik över en själv. Jag kan också vinna medaljer. För tilfället har jag tre: 1. skapat min roman på NaNoWriMo (den är i guld), 2. gått med i mitt lokala nätverk för NaNoWriMo Stockholm (blå), 3. skaffat mig en kompis på NaNoWriMo (också blå). Vem vill inte ha medaljer? Jag är så taggad för att få min "update my word count"-medalj.

Så i övermorgon ska jag alltså sätta mig och knappra mina första ord för en roman. Ska jag vara ärlig har jag faktiskt ingen som helst aning om hur det här ska gå. Jag har liksom lite förhinder som kommer komma i slutet av november. Men friskt vågat, hälften vunnet och andra klichéartade ordspråk. Jag längtar efter att skriva och jag har hittat ett sätt att pusha mig till det som är väldigt lustfyllt.

Håll tummarna och skicka lite pepp om du har en stund över!

// Sofie

PS: När jag berättar något för andra så känner jag alltid att jag måste och vill lite mer så nu tänker jag avslöja min arbetstitel också: Långt borta hem.

 

Rovfåglar osv. av Kristina Sigunsdotter

Hur skriver en om den mest intensiva, lättlästa, skrämmande och blommande boken en har läst på mycket länge? Rovfåglar osv. av Kristina Sigunsdotter har de senaste veckorna fyllt mina tankar. En väldigt speciell läsning. För den modiga kan det här vara höstens måste.

 

Rovfåglar osv. är en dagboksroman som börjar i Stockholms röra och puls. Huvudpersonen verkar vara insnärjd i sitt egna liv. Som om ramar har byggts upp runt henne, trots att de kan verka underbara verkar de skava. Det som skaver länge slutar i sår. Jag kan inte se huvudpersonen som någon som flyr, hon är för stark, snarare räddar hon sig ut i skogen. Till ett torp där något annat kan byggas upp. Där andra personer kan vara välkomna även om alla inte vågar hela vägen fram.  

 

Det går inte riktigt att ringa in vad boken handlar om men jag vet att den för mig beskriver kärlek i alla dess former. På så många sätt, med så många känslor, med så många färger. Det är den destruktiva och den gyllene romantiska kärleken. Det är den svårsedda kärleken till vänner. Kärleken till staden som kväver, bredvid kärleken till naturen. Längtans kärlek till resan och vägen.

 

Jag tror att det finns så mycket att lära, analysera och förstå av den här romanen. Själv har jag läst den som en upplevelse och alla personer i den har fyllt och påverkat mig som om jag mött dem själv. Jag vill behålla det just så för mig själv, få vara berörd och fundersam. Allt annat vore som att sätta akademiska etiketter på ett konstverk - så onödigt.

 

Läs den istället, orden talar om nåt som alla vet, eller borde veta, eller glömt. Den pratar om livet.

 

Den går att hitta här:

http://rovfaglarosv.tictail.com/

 
 
 

Den goda terroristen

Jag har läst en bok innan av Doris Lessing, Gräset sjunger, men blev inte så betagen av den. Därför var kanske inte mina förväntningar så höga när jag gav mig in på denna bok, och jag tror att det ibland är bra för då blir det bättre. Den här boken blev bra, eller var bra. Hur som, jag gillade den.


Alice har ont om pengar. Fast det är egentligen fel. Hon väljer att ha ont om pengar då hon väljer att sätta sig själv i situationer som gör att hon inte har några pengar. Hade hon valt att bo kvar hemma tills hon kommit på fötter igen hade det inte varit några problem, eller om hon valt att skaffa ett jobb. Men hon har ett kall, ett annat jobb - att ockupera hus. Det är London och kris i landet där Thatcher regerar med sin järnhand och där människor kommer i kläm.
Alice är bra på att ta hand om och rusta upp. De ockuperade husen är som ett substitut - hon fixar i ordning husen, lagar mat åt dess ockupanter och försöker få alla att bli som en familj. Trots att hon är omringad av många känns Alice ensam i sin kamp för att få deras vardag bättre. Närmast henne står Jasper, en svåråtkomlig man som tar mer än han ger. Alice vägrar lämna hans sida och söker hans blick och godkännande för att kunna fortsätta med allt, för att orka med allt. Som om hon slet för de båda två och deras överlevnad, lika mycket är det Jasper som sliter på deras situation och förhållande, som enligt min mening knappt existerar. Alice vill få oss att tro att hon inte behöver Jaspers hela fysiska närhet utan att hon nöjer sig med den kindpuss eller handtryckning hon emellanåt får. Hon grundar hela deras kärlek på ögonkasten, de korta smekningarna och Jaspers humör, saker som endast Alice uppfattar och som får mig att tvivla på att de ens uppstår. Sanningen är dock betydligt djupare, och fort förstår man att ingen av dem mår speciellt bra av varandra. Men det är lättare att stanna kvar i något än att släppa taget.
Likadant är det med husen. Alice är som sagt den som drar det tunga lasset, går till kommunen och till elverket och lyckas omdirigera den tilltänkta rivningen. De andra lägger större tid på våldsamma demonstrationer och utflykter för att försöka få Thatcher att avgå.
Den kalla och ensliga stämningen blir till slut för mycket och när explosionen sker är splittringen ett faktum. Någon dör, någon har redan hunnit ge sig av, och kvar står Alice, i ett övergivet hus redo att ge sig ut på nya äventyr. 




/Linn



Bokmässan i Göteborg

Jag har inte varit på bokmässan på två år. Sist jag var där köpte jag 18 böcker. Det blev inte riktigt så många den här gången, men oj vad fantastiskt det var att komma dit igen! Det är som om luften är fylld av kreativitet och tankar och allt bara flödar omkring där inne. Att få andas den luften i några timmar är allt jag behöver för att överleva resten av hösten och vintern. Och självklart också att få köpa några böcker.
Jag brukar satsa på antikvariaten. Där finns böcker till bra priser och man kan hitta gömda och glömda titlar på böcker man läst om eller sett i någon tidning. Nytt för i år var att jag även köpte ett litteraturspel!
Efter att ha spenderat många år på bokmässan börjar man bli en van mässbesökare vilket gör att jag vet åt vilket håll antikvariaten ligger eller vart de montrarna ligger som jag vill besöka. Det går därför snabbare nu att leta sig fram till dem och vi spenderar inte lika många timmar på mässan längre. Men det gör inget. Huvudsaken är att jag har fått vara där. Fått njuta av atmosfären, av författarna som irrar omkring, av alla boktitlar som trängs och alla besökare som letar.
Jag är nöjd med mina inköp. Det här kan jag leva på nu. Tack.


Bokmässan håller på 25-28 september i Göteborg.




så kom hösten

I början av sommaren fanns det så många planer. Jag skulle läsa massvis med böcker, jag skulle lyssna på radioteater på väg till jobbet och jag skulle begrunna esteik i min vardagliga omgivning. Allt skulle skrivas om och ur för att delas här på bloggen. Som det märkts så blev det ju inte riktigt så. Det gick inte ihop sig att vara barista och holvmästare 40 timmar i veckan och sammtidigt skriva innehållsrika texter. Jag tror Linn upplevde något liknane på sitt håll, med sitt sommarjobb. Men nu är vi tillbaka! Internet är rörligt och anpassbart. Vi släpper gammalt och släpper fram nytt. Det finns mycket att längta efter. 
 
Just nu bubblar en teaterhemlighet inom mig och snart ska jag släppa iväg den. Ledtrådar? Dramatik, ett coolt sammarbete, och en förening. I sinom tid kommer jag skriva mycket om det här. Vi kommer att ge er en följetång längs ett projekts utveckling. Men inte än, lite väntan finns det kvar även om jag längtar. 
 
Med lite fasa längtar jag också efter att skriva av mig om boken jag läser just nu - Rovfåglar osv. av Kristina Sigunsdotter. En debut med så direkt tilltal att jag ibland varken kan lägga den ifrån mig eller läsa vidare. Ska inte säga för mycket eftersom jag är i mitten men ett kort tipps att kolla in: http://rovfaglarosv.tictail.com/product/rovf%C3%A5glar-osv
 
Jag hoppas och längtar till det lugn som min höst kommer bestå av. Kanske i smyg eller med full fart, har inte bestämt mig än, så börjar jag nu livet som frilans. Frilans dramatiker, frilans dramaturg, frilans regissör, frilans krönikör ... Jag ska knyta kontakter och planera, förhoppningsvis avsluta manus. För Kulturaspiranterna ska jag begrunna. Definitivt ta upp det där med estetik i min vardagliga omgivning. Jag vill också studera alla de favoriter jag plockade från internettrådar i våras, olika konstnärer eller konstverk som läggs ut på detta billiga galleri. Jag ska fortsätta leta efter debuterande och gömda pärlor i vimmlet av kulturupplevelser. 
 
Samtidigt ska jag njuta av att utforska mitt eget skapande och berättande för att hitta mitt författarjag nu när ingen skola håller mig om ryggen längre. Och jag ser fram emot att bli strypt av den nya vardag och verklighet som växer inom mig. 

Biblioteket och jag tipsar

Snodde till mig lite koncentration och wifi från Kungsholmens Bibiliotek idag. På väggen ut upptäckte jag en affisch med Sanna Hartnor och Hamnen överst i en rad av debutanter. Stockholms stadsbibliotek annordnar en debutantbar den 14 maj mellan 18-21 på Södra Teatern. Lätt något för mig och alla andra litteraturnörds i Stockholm. Själv hoppas jag på att ännu en gång få höra Sanna formulera en cykelbanas tankar och betongens estetik. 
 
https://biblioteket.stockholm.se/kalender/debutbar-p%C3%A5-s%C3%B6dra-bar
 
Vill ni veta mer om Hamnen så titta tillbaka till mars där jag recenserar diktsamlingen.