kulturaspiranterna

Då och då påpekar någon av våra läsare att de också vill uppleva teatern och konsten vi delar här men att avståndet till Stockholm sätter käppar i hjulet. Det fick mig att tänka på radioteatern och deras pjäser. Trotts att de har runt 500 000 lyssnar (!) per premiär känns de ändå som dåldisar. 

 

Nyligen lyssnade jag på radioteatern Skrattmänniskan av Victor Hugo, dramatiserad av Josephson. Gestaltningen trängde in i mig med oerhörd kraft. Under två timmars långa promenader levde jag i det trolska 1600-talets England. 

 

Gwynplaine har sålts till ett kringresande cirkussällskap som tvåårig. Sällskapet som han kommer att kalla familj står också bakom hans förvridna utseende. Han får rollen som skrattmänniska. En blandningen av monster och förtjusning. Hans ansikte är operat till det oigenkännliga, uppskuren i ett evigt grin, mörbultat för att underhålla. Pjäsen tar sin fart när Gwynplains så kallade familj överger honom i panik på Englands kust och han blir ensam man över sitt öde. 

 

Varje öde har sin egen väg. Han hittar både kärleken, tryggheten och pengarna. Ständigt utsatt för sitt utseende, samtidigt, ständigt i profit av sin vanskapelse. 

 

Jag önskar jag kunde undvika att avslöja dramats upplösning men för den som är känslig för just spoilers lyssna först och läs vidare sedan för jag vill göra några jämförelser där jag behöver använda slutet av pjäsen.

 

Det jag facinerades av i pjäsen var dess totala obarmhärtighet mot denmänskliga kroppens förbindelse till en persons inre. Gwynpaine blev den han blev pågrund av det utseende en yttre kraft tvingade på honom. Dem han växer upp med förväxlas från förövrare till familj och han övertygas så till den grad att det här är allt han kan vara att det också är allt han förblir. Bunden av sitt yttre kommer det leda honom till framgång men i slutändan rakt in i döden. 

 

Det är grymt, ger mig kväljningarn när jag i början hör det lilla barnet kvida inför operationen han aldrig bett om. Hur kan man skära, bulta och mosa ett barns ansikte för att få det att användas till underhållning. Jag undrar om det här hänt på riktigt. Fanns det sådana förskräckliga cirkussällskap på 1600 talet? Förmodligen, eller i alla fall liknande. När jag försöker klasifisera vad just detta är kommer jag fram till förnedringsunderhållning. Människan har alltid facinerats av monster. Eller rättare sagt, de som ser ut som monster.

 

Det som skrämmer mig med det här är att underhållning och estetik går hand i hand. Victor Hugos skrattmänniska avskräcker, låter människor dra andan och konstatera "jag, jag är i alla fall normal". Så är det inte längre. Det är på inget sätt bättre för dagens underhållning låter oss snarare tänka "jag, jag borde vara mer sådan". Med sådan menar jag mer smal, opererad, grafiskt manipulerad. 

 

Självfallet finns det ytterligheter som den perfekta skrattmänniskan Gwynpain. När jag tänker dagens ytterligheter ser jag framför mig platinablonderade modeller med opererade bröst större än badbollar, män och kvinnor med muskler som via olika preparat spränger under huden, eller catwalkartister vars skelett syns tydligare än hens muskler. Trots att dessa människor är ytterligheter så tänjer de på gråzonen av vad vi underhållningskonsumenter tänker är normalt. Med normalt menar jag en mäniskokropp som mår bra och fungerar hälsosamt. Problemet jag ser är när begreppet normalt i det här samanhanget hamnar i en gråzon så kan vi inte längre kan använda den definitionen. 

 

I Skrattmänniskan för Gwynpains utseende, dvs det han använder som sin talang, honom hela vägen till hovet, till maktens innersta krets. Väl där ser han sin möjlighet att påverka, förändra livet för de som lever likt honom på samhällets botten. Men det enda som händer är att han blir utskrattad. Han är ingen förutom sitt fasansfulla utseende. Känns inte det här också igen från vår egen tid? Uttrycket "dum blondin" känns väl fortfarande igen?

 

Jag tycker om att leta mening och budskap i den konst jag upplever. Skrattmänniskan är en fantastisk radioteater oavsett om en vill dra dessa paraleller. För mig födjupades den dock när jag började fundera på den förnedringsunderhållning som kvarlever än idag. I Skrattmänniskan leder det till själens död, jag funderar på om det måste vara så? Är det ens alltid förnedring för den människa som väljer att leva av det? Och vad är det som gör att estetik i gråzonen till förnedring är farlig? Jag ska försöka fortsätta att undersöka det här. Lägga fram andra uttryck som för mig rör sig kring det. Oavsett får jag känslan av att diskussionen är långt ifrån död, att den behövs.