Hundringen av Staffan Aspegren och Ulf Nordquist
I ungefär 32 minuter ler jag åt det absolut banala i det jag lyssnar till - en radioteaters musikal med hundar i huvudrollen. Det osar utmaning för utmaningens skull. Det är i alla fall något jag inte har hört förut.
Berättelsen är enkel, som så bör i en musikal. Två personer, en man och en kvinna, vet inte sitt eget bästa men längtar efter någon. Bredvid sig har de sina bästa vänner, varsin hund. Med kanel- och vaniljdoft i nosen så parar de ihop sin matte och husse.
Musiken är poppig jazz. Blues tränger igenom när känslorna ska gå på djupet. Vist är sången bra men det blir lite enformigt. Ändå blir jag imponerad av hur de får till den där popperikänslan av musikal endast genom ljud.
Sen är det en del jag inte förstår i själva handlingen. Är människorna blinda också? Ibland får jag intrycket att hundarna är ledhundar. Känns som en viktig detalj att klara ut i berättelsen. Generellt så är Hundringar inte så stark i detaljerna. Jag kommer inte tillräckligt nära vare sig karaktärena eller miljön för att känna mig engagerad. Som helhet däremot är den väl underhållande. Något att lyssna till på väg ut till sommarstugan när en tröttnat på de eviga sommarpratarna.
Vill ni också lyssna på den, finns det på sveriges radio. Här har ni en länk:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/288676?programid=965
Kommentarer
Trackback