kulturaspiranterna

I lördags var jag och en kompis på Fotografiska. Om jag ska vara ärlig, och det ska jag väl, så har jag aldrig varit där. Tänk er! Jag har bott i Stockholm i sex år och har inte varit där! Skäms på mig. Så det var på tiden att jag var där. Och jag funderar starkt på att köpa ett årskort där så att jag kan gå dit flera gånger, utställningarna de hade nu gav definitivt mersmak.

Det är flera utställningar samtidigt, och jag ska skriva om tre av dem. Oftast när jag går på utställningar tycker jag det är roligare att själv skapa mig en bild av vad jag anser bilderna står för. Det händer att jag läser de texter som finns i samband med dem för att få lite bakgrundsinformation, men väldigt sällan kollar jag på filmerna som också kan finnas. Därför kan min uppfattning om utställningen skilja från andras.

Som om jag klev in i en helt annan värld fylld av absurditet präglad av råhet och missnöje. Ballens fotografier var väl uttänkta. Svartvita och fyrkantiga där innehållet var det talande. Kollage av avklippta människor, inklippta i situationer där reaktionerna stod i centrum - gapande munnar, fasansfulla uttryck. Ju längre du tittar på dem desto fler nya saker upptäcker du, som om det gömmer sig flera dimensioner i varje fotografi.

Det känns som ett kämpande där förvrängda, beniga kroppar möter oskyldiga djur. Som för att ändå visa på att hoppet finns där kommer fåglarna in. "I am fascinated by birds, they link the heavens with the earth" säger Ballens, och jag tänker att de även får stå för den frihet som människorna känns fråntagna. De tydliga väggarna gör att människorna känns instängda och jag får lite svårt att andas vid vissa fotografier, och misären är ett faktum.

Ballens säger att fotografera för honom är att gå ner i en grotta och försöka föra upp grottan till ovan jord. Jag tänker att den här absurda världen är hans grotta och hans värld, och att den finns här under oss och mitt i bland oss, vare sig vi vill det eller inte.

Det finns även en installation där Ballens hittat saker i Stockholm som han anser passa in med resten av utställningen. Jag märker ett obehag inom mig när jag bokstavligt får kliva in i hans "grotta" och utforska världen på ett intimare sätt. Trasiga tavlor, smutsiga sängar och ensamma människor - det tragiska tar över.

Obehaget sitter kvar när jag lämnar utställningen. Finns det någon mening med allt, eller måste vi bara inse att allt detta också är en del av världen?

I Fullerton-Battens fotografier finns ett ljus som får mig att tänka på film. Och det är som en film över livet.

Det är tonåringar som växer ur sin omgivning, som håller på att växa ifrån barnlivet in till vuxenlivet. Man känner sig klumpig och det är inte alltid lätt att hitta rätt i sitt beteende. Det gäller att välja rätt väg, men ibland bara att hålla sig flytande.

Det är relationen mellan mor och dotter, hur ett brustet äktenskap kan sätta sina spår, och hur rivalitet, kroppsideal och förändringar alltid börjar i en jämförelse. Hur man sliter sig fri från hemmets bojor och tar sig vidare i livet på egna vägar.

Det handlar om att hamna mitt i mellan, som jag ser det, barn- och vuxenlivet. Om en instängdhet, om att ta sig ut. Också om att hamna mellan fantasi och verklighet.

Det är en värld full av komplexitet, och även fast alla bilder har ett visst lugn över sig gör det mig mer skeptisk. Som om en dimma har lagt sig över allt och där under finns det mer än vad som egentligen syns. 

Franks fotografier är från vitt skilda tider i hans liv. Men det som fångar mig mest är då hans dotter dör. Innan dess hade han haft ett uppehåll från fotandet och gjort film, men efter olyckan gick han tillbaka till fotograferandet som en sorts bearbetning och uppmuntran till sig själv. Han använder sig av negativen genom att rista in ord och meningar innan han framkallar dem vilket ger dem en oerhörd häftig effekt. Hans fotografier innan dess har inte alls på samma sätt innehållit ord, men nu verkar de betyda allt. Hans skriver på speglar och på glasrutor, uppmaningar till sig själv och till världen. Jag funderar på varför det måste till en stor sorg för att något drastiskt ska ske i hans fotograferande. Kanske har den sidan alltid funnits där. Men på något sätt sker en stor förändring i hans bildspråk.

Hans andra fotografier speglar livet i olika städer, hans möten med människor som en iakttagare. Ja, kanske är det där skillnaden ligger i de fotografier före och efter dotterns död. Innan var han en iakttagare till livet, efter hans dotters död blev han iakttagen av livet och hans liv i fokus istället för andra människors.

Livet i städerna är pågående, han visar sin synvinkel och det han ser. Inga av hans foton känns ihopsatta, men de känns utvalda. Att visa det vardagliga, men verkliga livet. Även Frank använder sig av svartvita fotografier, innehållet står för det viktiga där formen kan variera. Fotografierna är som ögonblick som kommer och sen försvinner. Sånt som sker i livet hela tiden.

Som ni kanske märkte var det Ballens utställning som intresserade mig mest. Jag gillade att hans fotografier fick mig att känna så många olika känslor, även fast flera av dem var otroligt jobbiga. Vid varje fotografi fick jag kämpa med allt som mötte mig, och det utmanade mig. Helt klart min favorit!

/Linn