kulturaspiranterna

”Jag kan inte förstå att det är du. Du som spelade så vackert. Hade det inte varit för din musik hade jag aldrig orkat arbeta hela sommaren. Tack!”

Så gav Myran Syrsan all den mat hon behövde och tillsammans klarade de hela långa vintern.

Min mamma har berättat den här versionen för mig. Jag mins inte riktigt när, om jag var liten eller tonåring. Den gjorde i alla fall intryck på mig. Berättat på det här sättet visar den en värld där alla räknas. Där konsten är livsviktig för industrin.

I torsdags mötte jag en helt annan syrsa och myra på Fria Teaterns stora scen i Högdalen. Roland Schimmelpfennings Gyllene Draken spelade en av sina sista föreställningar för den här säsongen (jag hoppas på fler). Schimmelpfennings myra är en drucken butiksägare i huset som är arena för pjäsen. I huset möter jag även det unga paret, den gamle farfar, flygvärdinnorna och barbieknullaren, en kvinna i röd klänning och en man i rutig skjorta. Jag får även följa med in i köket på tahi-vietnamn-japanska-kinesiska restaurangen Gyllene Draken. Alla jag möter är brutalt upptagna av sig själv. Hur stor skada deras självupptagenhet gör verkar mest vara en slump.

Det finns ingen god karaktär att luta sig tillbaka på. Ingen som jag kan följa eller hoppas på. Istället rör sig pjäsen snabbt mellan olika rum. Det stökiga köket till en tyst scen på farfaderns balkong. Tillbaka via köket ut i matsalen till de två flygvärdinnorna och fnitter. Klippen är till en början irriterande, jag vill stanna kvar i situationerna och lära känna dem. Efter ett tag vänjer jag mig vid rytmen. När andra akten startar har jag börjat koppla ihop relationen mellan de olika berättelserna. Jag upplever ett trassel av hjälplösa öden.

Jag kan inte bestämma mig för om Gyllene Draken kritiserar eller enbart redovisar vår omvärld. Därför lämnar föreställningen inte mig med några klara svar eller insikter. Istället känner jag, känner mer än tänker – frustration. Kanske också lite hjälplöshet. Varför är världen så hård? Kan den vara något annat.

På Fria teaterns scen känns det som att skådespelarna stirrar mig rakt in i ögonen. Det här spelar de för mig, för publiken. Samtidigt är de bredvid mig, iakttar varandra och berättelsen. Så fort de inte talar själv så lyssnar de. Det de inte gör är att ingripa. Jag påminns om mitt eget kvarter. Jag bor i ett gigantiskt hus med bostadsrätter, affärer, tiggare utanför, innergård och garage. Varför är det så mycket som inte är min, vår, angelägenhet?

Fria Teatern gav mig en inblick i alla de rum som kanske inte finns men kan finnas runt omkring mig i mitt bostadshus. Deras föreställning påminde mig om att behålla öppna ögon mot min omvärld, aldrig bli bekväm i min egen bubbla. Så påminner Fria Teatern också om den syrsa som min mamma berättade om, den som spelade hela långa vintern för att få oss andra att orka arbeta, i detta fall orka tänka och reflektera.  Jag hoppas att det är denna version som kommer överleva supervalåret 2014. Så som det är nu är det alldeles för lätt att bara samla på sig, se över sitt egna rum och utnyttja andra för egen vinning.  Jag vill inte vara den myran.

 

  

 

 

av Roland Schimmelpfennig
Regi Thomas Müller
Översättning Ulf Peter Hallberg
Scenografi & kostym Mats Persson
Ljusdesign Markus Granqvist
Musik och ljuddesign Stefan Johansson 
Mask Ulrika Ritter
Rekvisita Britt-Marie Wettergren
Scenmästare Stefan Knutsson
Sufflering Birgitta Söderlund