Hamnen av Sanna Hartnor
Området som jag får kliva in i liknas vid en glaciär. Jag ser den grå betongen, slipade fasader. Ett område byggt för att avbilda livet bra på fotografier men som i verkligheten känns kalt. Glaciären blir oändlig då vågorna slår mot kanten. En vill gärna att havet ska vara inbjudande och mystisk på samma gång. Fast havet känns mest skrämmande, oändligt och ouppnåeligt. En känsla av att det är någon annan som förstår det, inte jag.
Trots att havet fortfarande vandrar i diskmaskinerna har arkitekten noga planerat in det i helhetsintrycket. Precis som allt annat;
"de boendes balans skulle bli närmast magnetisk
de skulle höra minuterna slå
mot glaciären krascha
splittret skulle kittla
arkitektens planer hade varit storslagna"
Arkitekten är en av många personer jag fastnar för. Med knappa ord presenterar Sanna mig för en uppsjö av olika karaktärer. Kanske inte rätt ord, de jag möter är en blandning av liv och stereotyper - figurer. De som har etsat sig fast hos mig är: frilansaren, den visstidsanställda, personalchefen, VVS-killen, besökaren och sambon. De bara nämns kort, som att deras titel är tillräckligt för att beskriva dem. Det ger mig friheten att måla dem själv. Jag gillar när min referensram spelar lika stor roll för upplevelsen av en text som de faktiska orden. Min favorit måste ändå vara frilansaren:
”sen gick hon
alla trappstegen upp till sovloftet
och gjorde copy”
Barnen är precis som kaninerna och pingvinen (som ska matas med ett russin om dagen) en del av fonden. Det finns en vilja, nej, en längtan efter att vara tillrättalagt. Drömmen om livet skulle andas i det här området. Fast det måste vara något de inte räknade med. Var det den mänskliga faktorn? Eller är det att inget kan bli fritt från naturen? I Hamnen så har inredning fantomgrenar och fönsterblecken av sten är fortfarande kalla av luften utanför. Jag känner igen området från mina egna bostadsdrömmar. Hamnen är bland annat ett poetiskt Hemnet. Fast med människor, och skavsår och ett vilt hav.
Sanna Hartnor har en fantasifull prestation i sitt språk. Det är rytmiskt men aldrig förutsägbart – precis så som området försöker vara. Jag gillar att hon tillåter att visa dikter får vara tre rader, andra tre sidor. Det som behöver sägas vet vad det behöver för att bli sagt. Det finns en humor i orden. I de finurliga formuleringarna så väl som de satiriska karaktärskildringana. Sanna har bemästrat vad språklig balans är.
Tillslut, bästa av alla, är att precis allt i Hamnen har rätt att besjälas. Undra om jag delar favorit med många:
”de boende fick instruktioner om
att gå försiktigt
över cykelstigen
tills den vant sig
vid att vara cykelstig”
// Sofie
PS: Den här litterära skatten hittar ni på Akademibokhandeln eller Pocketshop. Ni kan behöva tjata lite på att de beställer in den. Är ni otåliga beställ den via bokus.se