kulturaspiranterna

Jag har sällan blivit så glad över att se att en pjäs kör en andra spelperiod som när jag såg att Teater Lacrimosa flyttar in på Dramalabbet under våren med Kränkt - the musical. I tisdags fick jag sitta där i publiken igen, skratta och tänka efter.

 

På scenen möter jag en vit medelålders man. Det är hans tur att prata nu. Har ni tänkt på att Jean Simmons fick ligga med flera tusen brudar? Vi tjejer borde ju valt då någon av de andra, så hade det varit mer rättvist, kan man tycka. Eller? På största allvar bär Otto Milde (skådespelaren) denne mans fulla frustration över sin plats i världen. Han pratar förtroligt med oss, utgår från att vi är intelligenta varelser som förstår hans insikter och åsiktier. Problemet är att hans insikter och åsikter inte är så värst smarta, snarare skrämmande och instinktivt vill jag skrika idiot åt honom. Så bemöter en inte någon annan och mannen bemöter inte mig så. Jag är respektfull nästan hela föreställningen. Förutom när jag skrattar åt honom, ibland är det skrämmande korkat. 

 

Otto Milde är mer än fantastisk på scen! Jag gillar inte mannen på scen men Otto Milde har gjort en av de bästa gestaltningarna av en karaktär jag någonsin sett. Att det är ett skådespel glömmer jag bort omedelbart, trotts att jag annars brukar tycka att det är konstlat med rikssvenska på scen (skånska är ju mitt hemspråk). I sångerna har han ett rörelsemönster som liksom visar symboler av en mans kamp. Hans ansiktsgester är genuina och personliga. Det är de små grejerna han gör, allt förblir perfekt, det är levande och personligt.

 

I pjäsen finns också tre videoinstallationer. När det börjar är det fyllt av en ljuvligt blå himmel med vita tussmoln. Efter ett tag får vi möta tre andra män. Jag tänker att de är filmade från sina webbcams. De lyssnar till det mannen har att säga. Bejakar honom och uppmuntrar honom. Fyller sedan själv i med sina egna observationer av hur bitterfittorna har komprimerat deras värld. I andra filmklipp får jag också möta ett alter ego till mannen, eller kanske bara en annan sida av honom som försiktigt ifrågasätter vad han gör.

 

Jag lägger märke till en liten detalj i scenografin. Längst bak i högra hörnen flyter parkettgolvet ut. Bräderna fortsätter liksom oregelbundet en meter ut. Jag vet inte om det är meningen att jag ska se det här, det spelar mindre roll. För mig symboliserar detta sprickan som finns i varje åsikt, i varje världsuppfattning, i varje människa. Där det kan sippra ur men också där det kan sippra in förnuft. Det påverkbara i människan. För mig lämnar dessa bräder ett viktigt hopp.

 

I övrigt är scenografin och den bildmässiga upplevelsen enkel. Teater Lacrimosa har avgränsat Dramalabbets scen med det rektagulära parkettgolvet. Som fond hänger de tre skärmarna, som under föreställningen visar filmklippen. En alldaglig stol, en sladd som trasslar sig. Ett naket basljus och en spotlight som följer mannen under sång-och dansnumrena, vilket för mig sprider musikalglitter i den annars nattsvarta satiren.

 

Kränkt - the musical är odiskutabelt en viktig pjäs. Den låter mig möta en stackars, vit, medelåldersman, framförallt låter den mig se honom som en person. Jag konfronteras med hur jag ska balansera förståelse med motargument. Kränkt gör mig också brutalt medveten om att min omvärld är karg och hård men att jag (vi!) måste ta kampen.

 

Kränkt spelar ett par föreställningar till i Stockholm: 21, 22, 26, 27, 28, 29 mars, 1, 3, 4 april. Passa på!!! För er som inte är Stockholmsburna men kanske jobbar på en skola eller så. Boka den! Den turnerar efter önskemål. Hittar ni inte kontaktuppgifter hör av er till mig så parar jag ihop er. Framför allt tänker jag på att den här pjäsen borde visas på alla skolor som diskussionsunderlag.

 

// Sofie

https://www.youtube.com/watch?v=mduiCiFm35c