kulturaspiranterna

Jag föll handlöst för Den Svenska Björnstammen när jag hörde deras singel "Vart jag mig i världen vänder" för första gången. Jag kunde inte sluta lyssna på den. Den blev som en drog.

När de i torsdags kväll, den 8 maj, uppträdde på Gröna Lunds stora scen kände jag hur den känslan återigen väcktes till liv.

Den Svenska Björnstammen består av ett konstnärskollektiv. Ut i fingerspetsarna. Det är som om de bodde på scenen, det är som om de ger mig en glimt in i deras hem. Ingenting känns nämligen så planerat. Och ribban sätts redan med första låten då Åke Olofsson presenterar den med fel titel. Resten är bara kärlek vilket är deras motor, liksom den energi som hela scenen brinner av. De hoppar och skuttar, råkar trycka på någon tangent på keyborden mitt emellan två låtar, pratar osammanhängande och i mun på varandra. Men det är som om allt det där är förlåtet. De är ursäktade för alla sorts misstag och snedsteg. Regnet som duggar ner förhöjer gemenskapen av den skaran som står framför scenen och skriker sig hesa. Jag tänker på förra gången de spelade här, hur mycket mer människor här var då. Den nya plattan har inte fått alls lika stort genomslag, men jag märker en tydlig mognad. Den känns mer genomtänkt och finslipad. Jag säger inte att jag tycker att den är bättre än deras tidigare låtar, men jag hittar en annan sorts fristad däri.

Förra gången spelade de 45 min här på Gröna Lund. Ikväll spelar de 15 minuter längre. Det är som om de vill avsluta när vi inte blivit riktigt mätta, att vi ska gå hem och sätta på deras platta för att vi inte fick nog på spelningen. De vill lämna oss gapande efter mer. Och det lyckas de med.