Rovfåglar osv. av Kristina Sigunsdotter
Hur skriver en om den mest intensiva, lättlästa, skrämmande och blommande boken en har läst på mycket länge? Rovfåglar osv. av Kristina Sigunsdotter har de senaste veckorna fyllt mina tankar. En väldigt speciell läsning. För den modiga kan det här vara höstens måste.
Rovfåglar osv. är en dagboksroman som börjar i Stockholms röra och puls. Huvudpersonen verkar vara insnärjd i sitt egna liv. Som om ramar har byggts upp runt henne, trots att de kan verka underbara verkar de skava. Det som skaver länge slutar i sår. Jag kan inte se huvudpersonen som någon som flyr, hon är för stark, snarare räddar hon sig ut i skogen. Till ett torp där något annat kan byggas upp. Där andra personer kan vara välkomna även om alla inte vågar hela vägen fram.
Det går inte riktigt att ringa in vad boken handlar om men jag vet att den för mig beskriver kärlek i alla dess former. På så många sätt, med så många känslor, med så många färger. Det är den destruktiva och den gyllene romantiska kärleken. Det är den svårsedda kärleken till vänner. Kärleken till staden som kväver, bredvid kärleken till naturen. Längtans kärlek till resan och vägen.
Jag tror att det finns så mycket att lära, analysera och förstå av den här romanen. Själv har jag läst den som en upplevelse och alla personer i den har fyllt och påverkat mig som om jag mött dem själv. Jag vill behålla det just så för mig själv, få vara berörd och fundersam. Allt annat vore som att sätta akademiska etiketter på ett konstverk - så onödigt.
Läs den istället, orden talar om nåt som alla vet, eller borde veta, eller glömt. Den pratar om livet.
Den går att hitta här:
http://rovfaglarosv.tictail.com/
