kulturaspiranterna

"Vi märkte att det var sensationellt just eftersom det märktes att det var sensationellt. Det är nämligen inte allt som är sensationellt."

 

En åldrande Diana Vreeland spatserar runt i sin lägenhet, just hemkommen från sitt avskedskapitalsresa i Europa. Den och den ska komma på middagsbjudning och det är dags att ta fram de inlagda bulgariska lökarna. Det är en stolt kvinna med elegansen som sitt vapen som berättar om sitt liv. Det unga familjelivet, resorna, societen men inte minst tiden på Vouge skimmrar upp i den röda lägenheten. Allt i det förgångna, hon vill absolut inte läsa dagens tidning. Och ständigt ringer telefonen. 

 

Full Galopp är en glittrande och direkt monolog om modedrottningen Diana Vreelands liv. För mig som kom dit utan någon inblick i varken vem Diana Vreeland var eller vad föreställningen skulla handla om fick en blandning av historielektion, privat audiens och bitsk omvärldshumor i två timmar - en underbar upplevelse. Diana för ett lätt, vardagligt samtal med oss i publiken, men åhöraren verkar lika mycket vara de förgånga minnena. Jag känner något ömt för den här äldre kvinnan vars pengar, förstånd och vänskapskrets verkar rinna bort. Samtidigt förstår jag att inget annat än respekt och beundran kan öppet visas inför henne. 

 

Och skådespelarinsatsen! Håkan Jonson gör ett fantastiskt porträtt av denna egensinniga kvinna. Varje steg, andetag och sipp av likören andas Diana. Hon finns i de stora rörelserna, de som vill dansa. Hon finns i de små musklerna runt ögonen när hon delar en hemlighet med publiken. Och hon finns i kroppens stelhet när fasaden spricker. 

 

Lika imponerad är jag av rummet. Scenen är helt förvandlad till Dianas våning på Manhattan. Röda storblommiga tapeter, skrälla vaser i varje hörn, ett stort runt spegelbarskåp hänger på väggen och i mitten två pelare av tidningar. Nu var jag aldrig det, men skulle föreställningen under en sekund varit tråkig, då hade jag ändå tyckt om att vara där för jag hade aldrig kunnat titta mig mätt på denna inredning. Men jag hade aldrig heller velat bo i ett sådant rum själv. Scenografin är gjord av Bengt Fröderberg.

Fria Teatern bjuder på allt från den stund att en kommer in genom dörren. Innan föreställningen ska börja får vi en kort presentation av en Diana Vreelands expert så att även oss oinsatta kan skratta på rätt ställe (herre gud Queen D. har hängt runt med Mick Jagger i London). Efteråt snubblar Håkan Jonson ut i strumpbyxor och en vit målarrock för en stunds samtal med publiken. Åter igen får jag uppleva den gemenskap som alltid uppstår här mellan publik, teater och skådespelare. 

 

Eftersom jag går hem med ett litet bubbel i mig måste jag bara rekomendera denna och nästa föreställning som spelas - Dansösen Käthe Hermann. Ingen av dem ska en missa! I båda kommer du välkomnas hem till en magisk miljö.

 

Så ett sista visdomens ord från Diana:

"Man måste ha en dröm om man så bara ska köpa morgontofflor. Och eftersom jag aldrig hittar några tofflor som passar så har jag bara drömmen."