kulturaspiranterna

Han kom aldrig och hämtade henne. Hon väntade och väntade, men hennes pappas kom aldrig.

Malin själv minns inte detta, men hennes mamma har berättat om det.

Filmen börjar med detta; en väntande flicka och en pappa som inte dyker upp. Varför presenteras vi för ett minne huvudpersonen inte minns? Ska vi förstå att även om inte huvudet minns så minns kroppen vad som hänt, och att det är därför Malin känner sånt hat inför sin pappa? Men hur kan egentligen ett berättat minne få sån stor roll?

Malin har inte vuxit upp med sin pappa, men bestämmer sig för att leta upp honom nu när hon själv ska bli förälder. Malins relation till sin pojkvän Frank är allt annat än stabil och de hinner göra slut innan filmen knappt har börjat. Istället flyttar Malin hem till Franks pappa. Han verkar ha blivit den pappa Malin aldrig har haft, medan han mot Frank visar en kall hand. Ville han egentligen haft en dotter?

Det går snabbt för Malin att hitta sin pappa; en alkoholiserad skådespelare vid namn Martin vars största roll just nu är att spela apa på Chinateatern. Det var kanske inte just den pappa hon hade tänkt sig hitta. Men innan Malin hinner berätta för Martin om vem hon är råkar han ut för en hjärnblödning. Plötsligt minns Martin ingenting och han måste lära sig allt på nytt igen. Hur steker man ett ägg? Hur beter man sig mot andra? Hur var Malin när hon var barn?

Att få möjligheten att forma sin pappa till den pappa man velat ha kanske är något vi alla har fantiserat om, men precis som i verkligheten blir det inte riktigt som man tänkt sig. Speciellt inte när Martin börjar minnas, och Malin inser att hon nu har chansen att säga de saker till honom hon inte haft möjlighet till innan.

Varför hämtade du mig aldrig?

Det finns scener i filmen som går alldeles för fort; uppsökandet av Martin, och när Martin sen börjar återfå minnet igen. Det som fängslar mig är skådespeleriet och relationerna i filmen; Malins ganska kalla reaktion till när hon och Frank avslutar allt, hur Malin försöker kontrollera sin aggression mot Martin, och hur hon i klassrummet gör allt för att upprätthålla lärarrollen. Det som sedan skrämmer mig är hur Frank påminner mig om någon som en gång varit nära.

Ett oknäckt ägg, en pappa som dyker upp och hämtar i tid, ett så kallat lyckligt slut. 

Min så kallade pappa går just nu på bio med bland annat Vera Vitali och Michael Nyqvist i rollerna. Manus och regi står Ulf Malmros för. 

/Linn