kulturaspiranterna

Jag har precis läst klart en kurs där vi fått fördjupa oss i Kafkas författarskap. Då jag tidigare i princip aldrig läst något av honom var det oerhört kul att få chansen att studera Kafkas litteratur närmare.

Under dessa veckor då jag fått ta del av dagböcker, romaner, noveller och brev insåg jag något för mig ganska fantastiskt och intressant - en stor del av Kafkas författarskap består av ofärdiga verk och avbrutna texter. Exempelvis Processen där en nyutgåva innehåller fem nya kapitel, men vilket också gör att vissa av dem inte är fullständiga. Det råder också delade meningar om i vilken ordning kapitlen i boken ska ordnas. Hur hade boken uppfattats om kapitlen hade suttit på ett annat sätt? Vad hade Kafka för vision för boken?

En genomgående känsla jag har haft när jag läst många av hans texter är en känsla av nu, ett ständigt varande och att det handlar om riktningar om vart man ska och inte vart man har varit.

I Processen fick jag dessutom samma känsla som när jag läste och även såg I väntan på Godot - att vänta på något där man inte har någon aning om hur det slutar, och där man inte heller vet vad det är man väntar på. Ett vakuum av omöjlighet, men också fullt av möjligheter.

Många gånger handlar det om den lilla människans kamp mot den stora världen. Processen handlar om en rättslig kamp där Josef K försöker förstå varför han blivit häktad och vad han kan göra för att komma ifrån den dom som väntar på honom. Han besöker en massa människor som i sin tur leder honom vidare till andra människor, alltid i hopp om att kunna komma någon vart. Men likt musen som är fast i sin labyrint kommer Josef K aldrig ut.

Jag finner mig själv fastna i Kafkas värld av rum och korridorer. Som om han vill förvilla mig och tvinga mig att släppa kontrollen. Det finns inga rätt eller fel, det handlar inte om att hitta ut utan bara att hitta en ny väg. Det är lockelsen i det outforskade som får Kafka att fortsätta, och som får mig att inte vilja lägga ifrån mig det jag läser.

/Linn