kulturaspiranterna

Just nu, med allt som händer i världen försöker jag minnas det viktigaste som min Pappa har lärt mig:

Min pappa har alltid varit en fantastisk dansare. När han för så blir jag en snabb, tuff och snurrande dansare jag också. Det är som att det bästa av hans personlighet kommer fram när han buggar till one hit wonders. Min pappa är festens centrum och kungen av sociala koder. När vi var små trodde vi att han var 18 för att han var så snygg. Särskilt efter att han rakade av sig mustaschen.   

Det är kväll och vi är på en lokal fest i Lobos – ett litet strandsamhälle norr om Manila. Ett gäng hus en bit från havet, samlade så att det finns en naturlig mötesplats i mitten. Filippinska lyktor hänger som färgglada snöbollar i palmerna. Tillsammans med ljusslingor och annat blinkande bildar de ett dansgolv. Pancit (=typ wokade nudlar) i stora kärl och frysboxar fyllda med is och läsk. Musik.

Jag går barfota dit, stranden övergår från sand till upptrampade jordstigar. Lite nervöst, det är främmande för mig att välkomnas så här. Men framför mig härjar de vuxna glatt. Jag har John och Annika vid min sida också. Det är varmt precis som det alltid är när som helst, var som helst, i Filippinerna. Vi står i utkanten av festen och jag känner igen musiken, det är samma låtar som jag dansar till på mina middel school parties. Ska jag vara rädd? Vem är jag här bland främlingar? Vad gör man liksom?

Sen kommer Pappa – och vi buggar loss som det bara går att göra med Pappa. Det finns inte tid att skratta men jag känner att jag gör det ändå. Fast i hela kroppen. I alla rörelser. Nästa låt är lugnare. I en blandning av lugndans och att hämta andan är vi kvar på dansgolvet. Han säger:

”Sofie, var inte rädd för främlingar. Var aldrig rädd för främlingar. De flesta vill dig väl.”

Det är så lätt att bli rädd om det som är sitt. Det är ännu lättare att bli rädd för det som inte påminner om en själv. Speciellt i ett land som drabbats av extremism, kidnappningar och bomber. Där står jag med min fantastiska Pappa som skulle göra vad som helst för mig och istället för att bli överbeskyddande ger han mig den bästa knuffen ut i världen. Den kvällen blev jag lite vuxnare för jag bildade en världsuppfattning som jag aldrig kommer släppa. En dag kommer jag säga till Amanda – var inte rädd för främlingar, de flesta vill dig väl (och de andra kommer du överleva).

(orginaltext © Sofie Smith, all kopiering måste gå via Sofie Smith)