kulturaspiranterna

Ni vet den känslan när man öppnar en bok och istället för att mötas av en text möts man av ett språk. Ett språk som får en att inse möjligheterna med allt; att ingenting är omöjligt så länge du har ett språk.

En annan sak man inser när man öppnar upp den här boken är att man aldrig riktigt vill lämna den. För språket drar en ner och vägrar släppa taget. Och det gör inget. Man är villig att dras ner och för alltid stanna där.

Juloratoriet av Göran Tunström är en sån där fantastisk bok med ett sånt där alldeles fantastiskt språk där texten har fått ge vika åt det sjungande språkets melodi. Man vaggas in i en känsla av samhörighet.

Det är också den här typen av böcker som gör en uppmärksam på skillnaden mellan språk och språk. Alla har inte gåvan att utnyttja och leka med språket som vissa har. Jag börjar fundera på varför jag inte alltid läser böcker med ett sånt här språk. Ni vet, det där språket som gör att man blir riktigt varm i kroppen och lyckoruset börjar nere i fötterna för att sen sprida sig vidare genom ben och ända ut i armarna och fingrarna

Den där boken som verkligen gör en lycklig och man inser att ”just det ja, det är ju därför jag läser!”

Det finns språk och det finns språk. Sen finns det Göran Tunströms språk.