NaNoWriMo 2015
Om Stockholms Filmfestival är Linns livboj i novembermörkret så är NaNoWriMo min. Denna skrivtävling där jag är min svåraste motståndare. 50 000 ord, 30 dagar.
När jag gifte mig i somras fanns det inte minsta lilla antydan till kalla fötter (självklart inte, det var ju O. jag gifte mig med). Jag har faktiskt aldrig riktig förstått det här med kalla fötter. Jag brukar snarare slänga mig ut i det okända och sedan stå gråtande på andra sidan de första två dagarna. Men nu så, nu har jag känt de kalla fötternas grepp kring vaderna. Hur ska jag få 50 000 ord att gå ihop i mitt liv med konstiga jobbtider och en energisk klump av kärlek på snart ett år hemma?
Sen tänkte jag på hur det är ett år sedan jag faktiskt skrev på heltid. Om jag är ärlig, brutalt ärlig, behövs ett bevis att jag inte tappat mina berättele. Jag behöver de här orden, den här tiden, så otroligt mycket för min egen skull, för att inte gå vilse. Det var bara att lägga upp regler, be O. att hjälpa mig med att dela ut stjärnor och dödskallar och övertala så många som möjligt att också gå med (däribland Linn).
I år använder jag NaNoWriMo till att djupdyka i mig själv. Det kanske inte går helt under deras paroll att världen behöver min roman, vilket jag basunerade ut förra året. Där jag är just nu i livet, alla förändring och den sorg som tynger, är det skönt att få känna mig själv. Därför tänker jag skriva om minnen som etsat sig fast i mig. Allt från stapplande barndomsäventyr till verklighetsbygganade tonårssorg och vuxenlivsbekymmer. Jag begränsar mig till åren innan O. Annars är jag rädd att jag skulle falla i kärleksförklaringarnas fälla.
Till sist, eftersom jag har utmanat mig själv att börja lägga ut mina egna texter så ska jag också försöka dela de här. Kanske finns det utvalda delar som har ett eget värde även utanför min skrivbubbla. Nedan finner ni det förstå försöket. Om flickan och råkan: