kulturaspiranterna

Jag kommer in i salongen med hög förväntan om att nu, nu kommer alla mina funderingar kring Nordkorea besvaras. Allt jag hört om dem kommer jag nu få veta om det stämmer eller inte. Alla rubriker jag läst, alla skrönor jag hört. Nu är sanningens stund kommen.

Men när jag lämnar salongen har jag om möjligt ännu fler frågor kring detta mytomspunna land. Kommer jag någonsin att få veta sanningen?

Vår berättare genom dokumentären är den spanska filmskaparen Álvaro Longoria. Hans fascination för Nordkorea har äntligen fått honom dit, trots att det är svårt att komma in i landet, speciellt med en filmkamera. Genast börjar jag undra vad det är de är rädda för?

Han välkomnas stort och under hela resan tvingas han ha med sig Nordkoreanska guider. En annan man som är hans närmsta guide heter Alejandro. Han har flyttat till Nordkorea och jobbar nu för deras regering. Han är en stor tillgång för deras talan mellan olika länder och de själva, och han hjälper Álvaro att många gånger få access till olika platser som bevakas hårt.

Det första som snabbt uppenbaras är allas sätt att prata om Kim Jung-un och hur de alltid säger ”Vår store ledare, Kim Jung-un”. Som om han var en gud. Som om han är Gud för dem. 

De pratar om honom som en pappa, som en fader för landet och för alla människor. Att de är oerhört tacksamma för allt han har gjort för dem. Han är deras stora hopp och deras enda räddning. Jag får känslan av en sekt, en stor sekt där de alla står enade i en och samma tro och där ingenting kan få dem att ändra sina åsikter.

Tonen i filmen sätts tidigt. Álvaro vill få mig som åskådare att misstro Nordkorea. Vi börjar nämligen med det stora kriget som delade Korea i en sydlig och nordlig del. I skolan får nämligen de Nordkoreanska barnen lära sig att det var USA som började kriget och som sen dess har varit och är deras största fiende som bara vill dem ont. Men andra personer Álvaro intervjuar; diplomater, propagandaexpterter, advokater som slåss för mänskliga rättigheter – de berättar om att  det egentligen var Nordkorea som började allt. Och precis i det ögonblicket ändras min blick genom filmen, och fastän jag försöker att bemöta de Nordkoreanska människorna med en genuin nyfikenhet och öppenhet blir det svårt efter den inledningen.

En av de första scenerna i filmen visar två stora porträtt fastsatta på ett stort hus, ett på Kim Jung-un och ett på Kim Il Sung, den evige presidenten. Och vi ska bli varse om att det överallt i landet finns statyer i guld, redo att bugas för. Statyer stora som jättar. Gudaliknelsen blir så övertygande i dess budskap att man inte kan misstolka det; dessa ledare ska följas till punkt och pricka. Vad händer om man inte gör det?

Alejandro har ett syfte med sin guidning: att slå hål på alla de myter som finns om Nordkorea. Han försöker därför övertyga oss om att det inte pågår sådana galna saker som västvärlden vill få oss att tro. Det sker inga öppna avrättningar, alla får tro på den religion de vill, alla går inte omkring i likadana kläder, man får klippa sig i fler frisyrer är elva, etc. Men känslan Álvaro får är att mycket är iscensatt, precis som många andra turister upplevt det när de varit på besök. Den känslan är speciellt övertygande när de besöker en kristen kyrka och Álvaro fascineras över hur alla besöker kan sjunga så oerhört bra. Så är knappast fallet hemma...

Alejandro försöker förklara landets reaktion med de hårda gränserna genom att likna det vid att man aldrig skulle släppa in en person som har förorättat ens pappa, eller någon familjemedlem. Och ja, så klart har han rätt i detta. Men är verkligen den rätta lösningen att i princip stänga gränserna åt båda håll?

Alejandro berättar även om alla de fördelar landet ger sina medborgare; gratis skola, gratis sjukvård och gratis boende. Och det låter ju helt fantastiskt. Men å andra sidan får du inte bestämma vart du ska bo, du får det boende som tilldelas dig. Och skolan? Helt efter Kim Jung-uns principer. Du lär dig vad han vill att du ska lära dig.

Gratis kanske inte alltid är så bra

Som ni märker, jag inser först nu efter filmen att jag nog har ännu fler frågor kring landet än vad jag insett. Vad är falskt och vad är sant? Kommer vi någonsin få veta?

Och frågan Álvaro ställer sig själv under hela resan, men aldrig tycks få något svar på: i ett land där ingenting kommer ut och ingenting kommer in, vart kommer egentligen alla pengarna ifrån?