Road to Istanbul
Jag kastas in i Elodies och hennes mamma Elisabeths liv. Jag kastas in i det ögonblicket Elodie bestämmer sig för att ta sig därifrån. Hon är övertygad om att hon har funnit sin väg i livet och den vägen leder henne till IS.
Huset de bor i ligger precis vid en sjö. Jag tänker att sjön står för deras gamla liv jag inte har tillträde till, allt ligger begravt under vattnet och det enda jag behöver veta är vad som händer nu. Det är ett lugnt vatten, men också ett vatten som inte talar. Ändå är det väldigt närvarande då jag ofta får iaktta Elisabeth på andra sidan sjön. Sjön är mellan mig och Elisabeth. Sjön är det enda stabila och oföränderliga, och det ro som behövs för att jag ska kunna ta mig an det stundande kaoset.
Det är i Elisabeths frustration och rädsla jag möter och lär känna henne. Då Elodie försvinner får Elisabeth reda på att Elodie konverterat till Islam och är på väg till Syren för att gifta sig. En mammas kamp om att få tillbaka sin dotter börjar.
Jag tillåts aldrig vara ensam med Elodie. Varje gång jag möter henne ser jag henne antingen tillsammans med vänner, genom en dator eller i hennes möte med Allah. Jag lär mig förstå att den rätta vägen är Elisabeths väg och allt jag ser är genom hennes ögon.
Ganska tidigt i filmen går Elisabeths tvättmaskin sönder. Hon försöker laga den, men tvingas till slut att tvätta sina kläder för hand. Först efteråt förstår jag att redan där har vi fått hela berättelsen klar för oss; en mamma i en kamp om att återfå sin dotter och som misslyckas, men ändå vill hjälpa till. Hur gör en då?
Kan en acceptera en väg om en tror att det är fel väg?
Om en barns val i livet inte överensstämmer med sin egen övertygelse; går det ändå att stötta?
Regi: Rachid Bouchareb
År: 2016
/Linn
