Entrén till Magasin 3 går genom en skjutdörr i dimmat vitt glas. Jag tar steget från vardagen till konsten. Det första jag möts av är en vit halvvägg med ett hårt anslag. En brunsvart metallskylt med rubriken "This entrance is strictly prohibitied". Ett extremt starkt ljus tränger vid sidorna av väggen, det känns ovanligt varmt där innifrån. Senare ska jag upptäcka att värmen kommer från en gigantisk kristallkrona med hundratals glödlampor som hänger hela vägen ner till golvet. Just nu tänker jag dröja mig kvar vi förbudsskylten.
Jag känner igen typen av skylt från att ha promenerat i Karlskrona med morfar. Det är en sådan skylt som hänger på staketen och vid entréerna till militäranläggningarna. Min första reaktion är att vifta bort det, av någon anledning tycker jag inte skylten gäller mig. Jag ser förbudsskylten som en stämningssättare snarare än ett konstvärk. Jag är redo att gå vidare in i utställningen, ändå är det något som håller mig kvar.
Jag kanske fastnar för något av orden, kanske de sista: liars, jokers and cynics. Eller så kanske jag fastnar jag därför att jag känner förvåning över att det är en ändå ganska utförlig och hopträngd text, så brukar det inte vara på förbudsskyltar. Jag dröjer mig kvar för att läsa hela texten.
Jag småskrattar vid vissa ställen: people with leprosy, parasites. Vaddå, hur mycket spetälska finns kvar i världen och vilka är parasiterna? För det står parasiter och inte: personer som bär på parasiter. Fnissar även till lite pågrund av igenkänning - jag kanske inte får gå in här. Allt medan jag läser fastnar skrattet i halsen och sedan som en klump i magen. Den som inte är amerikansk medborgare eller medborgare i EU medlemsland är inte välkommen. Den använder oväntat många påvisande att den som har kontakt med någon form av terrorism är inte heller välkommen. Dessa följs av just orden jag reagerade på: liars, jokers and cynics. Vaddå, är de som vi anser vara i kontakt med terrorister automatiskt lögnare?
Jag blir stående - vem får egentligen gå in? Det måste vara någon välutbildad eftersom de ska ha goda kunskaper om engelska, någorlunda välbärgad eftersom de måste ha en kreditkort, från Europa eller USA, förmodligen inte en kvinna. Jag reagerar på var mina tankar leder mig. Det är den vita, ekonomiskt lyckade, medelåldersmannen som är välkommen. Jag vill inte vara han, ändå klarar jag mig förbi ganska många av förbuden pågrund av min uppväxt i Sverige.
Jag vet inte vad det är som skrämmer mig mest: att jag målar upp den vita medelåldersmannen som en av få som kan ta sig förbi förbuden, eller att jag också har en väldigt tydlig bild av vem det är som inte kan ta sig förbi. Förmodligen det senare. Jag slås av kraften i det här konstverket. Förbudsskylten har endast med några få fakta fått mig att projicera mina fördomar om människor som är olika mig själv på väggen. I sin helhet är den bisarr. Styckar jag upp vad som är förbjudet känns den allt för välbekant. Då finns den i min omvärld.
Vem är egentligen välkommen i vårt samhälle? Jag smyger förbi, runt väggen in i det varma upplysta rummet. Bär med mig projektionen av att vara en medelåldersvit man. Försöker skaka av mig den och vara min egen när jag upplever de andra konstverken. Det är svårt. Istället upplever jag resten av konsthallen i sken av fördomar och frågor, illvilja och uppgivenhet.
Jag gillar ändå filmerna i serien Fast and Furious, actionfilmer och jag kan tänka mig det mesta egentligen. Need for Speed skilde sig dock en hel del från Fast and Furious vilket jag inte trodde, kanske för att de inte går ut på samma grej helt enkelt.
Need for Speed bygger som sagt på det välkända dataspelet, vilket även jag har spelat för en massa år sedan. Uppgiften i spelet är att du som förare ska köra ifrån polisen. Filmen i sig hade inte så mycket med det att göra anser jag, utan satsade på andra grejer.
Allt som allt var det en helt okej film. Men det finns vissa saker jag saknade och vissa saker jag gillade mer.
Om vi ska se på de detaljer jag önskar de kunde satsat mer på är det först och främst delen där de ska bygga om en bil. Tobey Marshall, huvudpersonen, och hans gäng tar sig an uppgiften att göra detta då de äger en verkstad, men vi som publik får inte se dem lyfta ett enda finger för att göra det utan klipps direkt till när bilen är klar och visas upp. Jag hade gärna sett dem kämpa med bilen då det ju är en film om bilar och för att man också ska förstå att tid förflyter.
En annan sak jag anser vara alltför tydlig är bilden av hur Dino målas upp som skurk. Hans bil är svart, han är helt klädd i svart, svart hår - karikatyren av honom skriver mig som åskådare på näsan och det behövs inte, jag förstår det med en gång ändå.
En sak jag gillar med filmen är karaktären Julia Maddon. Vi får möta henne för första gången när den färdigbyggda bilen visas upp och hon låtsas vara ovetande om allt som har med bilar att göra tills det att hon ber om att få se på motorn och därifrån börjar rabbla upp vilken typ av motor det är och dess delar. Fram tills dess har hon pratat med Tobey och hans kompis Pete där Tobey mest är tyst och Pete drar de roliga skämten, vilket Julia inte är sen att påpeka. Hon pulveriserar deras tydliga drag, trampar lätt på dem och ifrågasätter deras förvåning om hennes kunskap kring bilar: "Beror det på att jag är kvinna? Eller för att jag har brittisk accent?"
På något sätt skiljer sig Julias karaktär från andra kvinnliga karaktärer i sådan här filmer vilket får mig att gilla henne. Hon säger vad hon tänker och är inte rädd att påpeka svagheter och när hon känner sig fel behandlad. Hon lyfter filmen till det bättre.
Dessutom har vi karaktären Monarch som anordnar det legendariska loppet De Leon där alla är ute efter att få en plats. Hans entusiasm och fanatism kring racing är imponerande och utan honom hade filmen annars blivit ganska platt.
Rollistan är ganska okänd. Att de valde Aaron Paul till huvudroll måste delvis bero på hans röst - mörk, sexig och, för mig, helt magisk. Hans insats i filmen annars är ganska lam.
Temat är hämnd, som i så många andra filmer. Det blir i längden ganska tråkigt, men som sagt, Julia och Monarch lyfter upp det och det glimtar till när de är i bild. En helt okej film.
/ Linn
I torsdags var det jag och tre vithåriga tanter som ivrigt lyssnade på en föreläsning om noveller på Kungsholmens bibliotek. Det var ett stillsamt och mysigt samtal mellan oss åhörare och två unika experter till bibliotekarier. De tog oss från Boccaccio till Jonas Karlsson. Det är sällan jag tar mig tid att gå på bibliotekens föreläsningar men jag inser att det är en dold pärla till kunskap och litteratur. Med mig från föreläsningen har jag en lång lista på framtida läsning och en samling av Tove Jansson och en samling av Thorbjörn Jonsson. Ett nytt område att utforska, nya världar.
Musik- och teatermuseet ska stänga och restaureras i två år, därför har de nu gratis inträde fram till den 30 mars. Jag och en kompis var där i fredags för att ta del av museet innan de stänger ner.
Det finns vissa rum som är mer avsedda för barn där du kan testa på instrument - dessa gick vi ganska snabbt igenom, och valde att lägga mer fokus på de andra utställningarna. Den första var en fotoutställning från teater- och dansföreställningar med foton tagna av Beata Bergström. Hon var en av de första fotograferna att fotografera under föreställningar och repetitioner vilket på många sätt gjorde hennes foton mer levande. Dock kunde det få vissa dramatiker och skådespelare att rynka på näsan då hennes klick från kameran hördes, och en gång blev hon till och med utskickad av Ingmar Bergman då han ansåg att det störde för mycket. Trots detta vägrade hon att ändra på sig, eller sin kamera, utan gick sin egen väg. Fotona i utställningen visar på en enorm närhet till skådespelarna, och jag önskar att jag hade levt då och fått se Ernst Hugo Järegård, Allan Edwall, Margaretha Krook och Lena Nyman storspela på scenerna omkring i landet. Att ha gått miste om detta är för mig en stor förlust.
Den andra utställningen vi fastnade för var "Maskerade - med gatan som scen" där maskerna stod i centrum och jag lärde mig att commedia dell'arte och dess utnyttjande av masker var ett sätt där skådespelarna vågade och kunde uttrycka sin åsikter, då deras identitet hålls gömd med hjälp av just maskerna. I många fall kan jag tycka masker är ganska läskiga, men det finns en teatergrupp som kallar sig för "123 Schtunk" som ibland använder sig av masker och det är en teatergrupp jag varmt kan rekommendera! På ett enkelt, men otroligt snabbtänkt, finurligt och kreativt sätt får de mig att skratta under hela föreställningen. Om ni inte har sett dem - gör det! De reser landet runt och just nu spelar de "Raskens". Jag har endast sett dem i deras tolkningar av Shakespeares texter, men jag tvivlar inte på att detta är minst lika bra.
Vidare fanns det ljudstationer där du kunde lyssna på intervjuer m.m. med dagens åsiktsuttryckande människor och ta del av vår tids commedia dell'arte.
För att återgå till musik- och teatermuseet kan jag varmt rekommendera att gå dit och kolla på fotoutställningen av Beata Bergströms foton och att se den korta intervjun med henne. En kvinnlig företrädare och inspirationskälla på många sätt, som vägrade låta männen sätta sig på henne utan gjorde som hon ville.
/Linn
Jag tror på konsten för att den har makten att få en att tänka självständigt samtidigt som den är utbildande. När teatrar tvingas stänga, bibliotek minska sina öppettider och bildkonst minskas till kommersiella syften marginaliserar vi våra egna tankebanor. Därför blir jag glad när jag ser situationer som den nedan på bilden. Den äldre mannen och den lilla killen tillsammans, intensivt lyssnande på en poesiuppläsning. För mig andas det hopp.
// Sofie, från poesimässan på Stockholms Stadsbibliotek
Jag har sällan blivit så glad över att se att en pjäs kör en andra spelperiod som när jag såg att Teater Lacrimosa flyttar in på Dramalabbet under våren med Kränkt - the musical. I tisdags fick jag sitta där i publiken igen, skratta och tänka efter.
På scenen möter jag en vit medelålders man. Det är hans tur att prata nu. Har ni tänkt på att Jean Simmons fick ligga med flera tusen brudar? Vi tjejer borde ju valt då någon av de andra, så hade det varit mer rättvist, kan man tycka. Eller? På största allvar bär Otto Milde (skådespelaren) denne mans fulla frustration över sin plats i världen. Han pratar förtroligt med oss, utgår från att vi är intelligenta varelser som förstår hans insikter och åsiktier. Problemet är att hans insikter och åsikter inte är så värst smarta, snarare skrämmande och instinktivt vill jag skrika idiot åt honom. Så bemöter en inte någon annan och mannen bemöter inte mig så. Jag är respektfull nästan hela föreställningen. Förutom när jag skrattar åt honom, ibland är det skrämmande korkat.
Otto Milde är mer än fantastisk på scen! Jag gillar inte mannen på scen men Otto Milde har gjort en av de bästa gestaltningarna av en karaktär jag någonsin sett. Att det är ett skådespel glömmer jag bort omedelbart, trotts att jag annars brukar tycka att det är konstlat med rikssvenska på scen (skånska är ju mitt hemspråk). I sångerna har han ett rörelsemönster som liksom visar symboler av en mans kamp. Hans ansiktsgester är genuina och personliga. Det är de små grejerna han gör, allt förblir perfekt, det är levande och personligt.
I pjäsen finns också tre videoinstallationer. När det börjar är det fyllt av en ljuvligt blå himmel med vita tussmoln. Efter ett tag får vi möta tre andra män. Jag tänker att de är filmade från sina webbcams. De lyssnar till det mannen har att säga. Bejakar honom och uppmuntrar honom. Fyller sedan själv i med sina egna observationer av hur bitterfittorna har komprimerat deras värld. I andra filmklipp får jag också möta ett alter ego till mannen, eller kanske bara en annan sida av honom som försiktigt ifrågasätter vad han gör.
Jag lägger märke till en liten detalj i scenografin. Längst bak i högra hörnen flyter parkettgolvet ut. Bräderna fortsätter liksom oregelbundet en meter ut. Jag vet inte om det är meningen att jag ska se det här, det spelar mindre roll. För mig symboliserar detta sprickan som finns i varje åsikt, i varje världsuppfattning, i varje människa. Där det kan sippra ur men också där det kan sippra in förnuft. Det påverkbara i människan. För mig lämnar dessa bräder ett viktigt hopp.
I övrigt är scenografin och den bildmässiga upplevelsen enkel. Teater Lacrimosa har avgränsat Dramalabbets scen med det rektagulära parkettgolvet. Som fond hänger de tre skärmarna, som under föreställningen visar filmklippen. En alldaglig stol, en sladd som trasslar sig. Ett naket basljus och en spotlight som följer mannen under sång-och dansnumrena, vilket för mig sprider musikalglitter i den annars nattsvarta satiren.
Kränkt - the musical är odiskutabelt en viktig pjäs. Den låter mig möta en stackars, vit, medelåldersman, framförallt låter den mig se honom som en person. Jag konfronteras med hur jag ska balansera förståelse med motargument. Kränkt gör mig också brutalt medveten om att min omvärld är karg och hård men att jag (vi!) måste ta kampen.
Kränkt spelar ett par föreställningar till i Stockholm: 21, 22, 26, 27, 28, 29 mars, 1, 3, 4 april. Passa på!!! För er som inte är Stockholmsburna men kanske jobbar på en skola eller så. Boka den! Den turnerar efter önskemål. Hittar ni inte kontaktuppgifter hör av er till mig så parar jag ihop er. Framför allt tänker jag på att den här pjäsen borde visas på alla skolor som diskussionsunderlag.
// Sofie
För att se trailern:
https://www.youtube.com/watch?v=mduiCiFm35c
I lördags var jag och en kompis på Fotografiska. Om jag ska vara ärlig, och det ska jag väl, så har jag aldrig varit där. Tänk er! Jag har bott i Stockholm i sex år och har inte varit där! Skäms på mig. Så det var på tiden att jag var där. Och jag funderar starkt på att köpa ett årskort där så att jag kan gå dit flera gånger, utställningarna de hade nu gav definitivt mersmak.
Det är flera utställningar samtidigt, och jag ska skriva om tre av dem. Oftast när jag går på utställningar tycker jag det är roligare att själv skapa mig en bild av vad jag anser bilderna står för. Det händer att jag läser de texter som finns i samband med dem för att få lite bakgrundsinformation, men väldigt sällan kollar jag på filmerna som också kan finnas. Därför kan min uppfattning om utställningen skilja från andras.
Roger Ballen "Roger Ballen's Theater of the Absurd"
Som om jag klev in i en helt annan värld fylld av absurditet präglad av råhet och missnöje. Ballens fotografier var väl uttänkta. Svartvita och fyrkantiga där innehållet var det talande. Kollage av avklippta människor, inklippta i situationer där reaktionerna stod i centrum - gapande munnar, fasansfulla uttryck. Ju längre du tittar på dem desto fler nya saker upptäcker du, som om det gömmer sig flera dimensioner i varje fotografi.
Det känns som ett kämpande där förvrängda, beniga kroppar möter oskyldiga djur. Som för att ändå visa på att hoppet finns där kommer fåglarna in. "I am fascinated by birds, they link the heavens with the earth" säger Ballens, och jag tänker att de även får stå för den frihet som människorna känns fråntagna. De tydliga väggarna gör att människorna känns instängda och jag får lite svårt att andas vid vissa fotografier, och misären är ett faktum.
Ballens säger att fotografera för honom är att gå ner i en grotta och försöka föra upp grottan till ovan jord. Jag tänker att den här absurda världen är hans grotta och hans värld, och att den finns här under oss och mitt i bland oss, vare sig vi vill det eller inte.
Det finns även en installation där Ballens hittat saker i Stockholm som han anser passa in med resten av utställningen. Jag märker ett obehag inom mig när jag bokstavligt får kliva in i hans "grotta" och utforska världen på ett intimare sätt. Trasiga tavlor, smutsiga sängar och ensamma människor - det tragiska tar över.
Obehaget sitter kvar när jag lämnar utställningen. Finns det någon mening med allt, eller måste vi bara inse att allt detta också är en del av världen?
Julia Fullerton-Batten "Staged Reality"
I Fullerton-Battens fotografier finns ett ljus som får mig att tänka på film. Och det är som en film över livet.
Det är tonåringar som växer ur sin omgivning, som håller på att växa ifrån barnlivet in till vuxenlivet. Man känner sig klumpig och det är inte alltid lätt att hitta rätt i sitt beteende. Det gäller att välja rätt väg, men ibland bara att hålla sig flytande.
Det är relationen mellan mor och dotter, hur ett brustet äktenskap kan sätta sina spår, och hur rivalitet, kroppsideal och förändringar alltid börjar i en jämförelse. Hur man sliter sig fri från hemmets bojor och tar sig vidare i livet på egna vägar.
Det handlar om att hamna mitt i mellan, som jag ser det, barn- och vuxenlivet. Om en instängdhet, om att ta sig ut. Också om att hamna mellan fantasi och verklighet.
Det är en värld full av komplexitet, och även fast alla bilder har ett visst lugn över sig gör det mig mer skeptisk. Som om en dimma har lagt sig över allt och där under finns det mer än vad som egentligen syns.
Robert Frank "Photographs from the Collections of Fotomuseum Winterhur and Fotostifting Schweiz"
Franks fotografier är från vitt skilda tider i hans liv. Men det som fångar mig mest är då hans dotter dör. Innan dess hade han haft ett uppehåll från fotandet och gjort film, men efter olyckan gick han tillbaka till fotograferandet som en sorts bearbetning och uppmuntran till sig själv. Han använder sig av negativen genom att rista in ord och meningar innan han framkallar dem vilket ger dem en oerhörd häftig effekt. Hans fotografier innan dess har inte alls på samma sätt innehållit ord, men nu verkar de betyda allt. Hans skriver på speglar och på glasrutor, uppmaningar till sig själv och till världen. Jag funderar på varför det måste till en stor sorg för att något drastiskt ska ske i hans fotograferande. Kanske har den sidan alltid funnits där. Men på något sätt sker en stor förändring i hans bildspråk.
Hans andra fotografier speglar livet i olika städer, hans möten med människor som en iakttagare. Ja, kanske är det där skillnaden ligger i de fotografier före och efter dotterns död. Innan var han en iakttagare till livet, efter hans dotters död blev han iakttagen av livet och hans liv i fokus istället för andra människors.
Livet i städerna är pågående, han visar sin synvinkel och det han ser. Inga av hans foton känns ihopsatta, men de känns utvalda. Att visa det vardagliga, men verkliga livet. Även Frank använder sig av svartvita fotografier, innehållet står för det viktiga där formen kan variera. Fotografierna är som ögonblick som kommer och sen försvinner. Sånt som sker i livet hela tiden.
Som ni kanske märkte var det Ballens utställning som intresserade mig mest. Jag gillade att hans fotografier fick mig att känna så många olika känslor, även fast flera av dem var otroligt jobbiga. Vid varje fotografi fick jag kämpa med allt som mötte mig, och det utmanade mig. Helt klart min favorit!
/Linn
Det finns en filmsekvens som påverkat mig, min historieuppfattning och min syn på världen. Det är från American History X när ett en killes käke trycks mot trottoarkanten för att sedan bli stampad på. Filmen vill visa en del av den amerikanska historien som annars hålls i skuggorna.
I Sverige har vi våra egna skuggor; organiserad slavhandel, stöd och feghet som hjälpte nazister under världskrigen, 5 procent av vår befolkning tror på ett X-fientligt (fyll i själv: främling, kvinno, homo, människofientligt etc) parti. Förra veckan var det här inte skuggor längre. Det var absolut verklighet, framför våra uppspärrade ögon, på ljusadagen. Ni bör veta vad jag pratar om - våldet i Malmö!
Så veckans måste är att vi alla måste vika bort våra skygglappar. Börja prata om det! På tunnelbanan så att andra hör, på forum, på demonstrationer. Har ni liksom jag en vänskapskrets på Facebook som får det är verka som om det är fullt troligt att miljöpartiet bildar regerin med stöd av Fi och Vänstern - gå utanför din bekväma zone och sprid dina åsikter på riktigt. För även vi som gör det minsta har en stor chans i år att fördöma våldet, hatet och okunskapen. Det är valår, tillsammans kan vi se till att vi inte låter oss representeras av SD i Europaparlamentet. Se till att de aldrig mer får inflytande över hur Sverige styrs. Minns efter valet 2010, det är dags att tända den där gnistan som brann över hela Sverige. Som sa "aldrig igen!".
Jag tänker ägna den här veckans skrivande åt att bevaka de kulturinsatser som vågar ta debatten.
Till detta, veckans tips: Kränkt the Musical spelar just nu på Dramalabbet. Teater Lacrimosa tar näthatet och lägger det i munnen på en stackars, vit, medelålders man.
Vi kan välja själv vilka skuggor som faller över oss.
Jag väljer att avsluta veckan med att tipsa om ytterligare en av mina favoritböcker. Nästa vecka ska jag berätta om mitt besök på Fotografiska i lördags - intressant på många sätt!
Jag köpte den för att den hade den finaste titel jag sett. Och för att jag aldrig läst något av Slas innan.
Så jag tänkte att detta nog kunde bli en bra början.
Tänk så rätt jag hade.
När jag läst klart fanns det ett ord i mitt huvud som vägrade släppa taget: ärlighet. Den här boken var bland det ärligaste jag läst. Jag trodde på vartenda ord Slas skrivit. Jag lät mig leva i hans värld och jag vet inte om jag någonsin ville därifrån.
Så vad handlar boken om? Den handlar om att bli gammal, att vara gammal. Om att vara ensam och om tvåsamhet. Om att inte ge upp när livet går mot sitt slut.
Boken inleds med citatet "Gode gud, gör så att två gånger två inte blir fyra" (Ivan Turgenjev), och jag har ibland svårt för böcker som väljer att ha citat just för att det ger en inledning till boken som sedan inte följs. Men den här gången säger det så mycket om boken, det sätter en ribba som sedan följs hela vägen ut. Det börjar med ett citat som inte (?) kan bli verklighet och sedan följer en historia som är så verklig och så ärlig att man inser att ingenting är omöjligt, och jag börjar tvivla på att två gånger två faktiskt är fyra.
Kanske kan det bli något annat.
Om jag verkligen vill; kanske kan det bara bli tre.
Titel: Sov du så diskar jag
Författare: Stig Claesson
Bokförlag: Bonniers
Utgivningsår: 2004
/Linn
Eftersom jag nu erkänt mitt ihållande beroende för er känner jag det lämpligt att fortsätta med lite tankar kring en av mina favoritböcker.
Ett litet "hej, läs den här, för den här gör mig så glad att jag vill ha sommar året om".
Precis så får den mig att känna. Precis så önskar jag att den får, eller har fått, er att känna.
Let's go to Gotland liksom.
"Det handlar om huvudstaden som är det helas egentliga föderska."
Jack; boken som blev en kultroman.
Och jag förstår varför den slog så hårt som den gjorde. För det känns som om Lundell tagit vad han såg och präntat ner det på papper. Han låter orden snubbla över varandra, han låter Jack snubbla över sin vänner, över spriten, över ångorna, över stadens trottoarkanter. Han låter mig som läsare snubbla rätt in i Jacks liv som är fullt av öl och vin, sena nätter i barer och tidiga morgnar på Söder.
Han lyckas få in tiden i orden, han får in Stockholm mellan raderna. Det typiska Stockholm i början av 1970-talet avspeglas i Jack och hans kompisar som far runt, letande efter, ja, vadå egentligen?
Jack är för mig den där personen som aldrig förändras. Runt omkring honom förflyter livet, hans kompisar åker på resor, går in i förhållande, gifter sig och skaffar hus. Han själv fortsätter bara med sitt. Han fortsätter skriva, försöker få ut en skiva, han trampar på framåt, men verkar trampa på i en uppförsbacke vars slut sträcker sig längre fram än bokens 425 sidor. Och jag tror att Jack än idag cyklar omkring här i Stockholm, på väg uppför.
Titel: Jack
Författare: Ulf Lundell
Bokförlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: 1976
/Linn
Jag har något att erkänna - jag har ett beroende.
Det kan bli dyrt, men då jag nästan aldrig köper till ordinarie pris kommer jag ändå undan ganska billigt jämfört med vad jag annars skulle ha gjort.
Problemet ligger inte i att jag faktiskt kan undvika mitt beroende genom att inte kliva in genom dörren. Problemet, och beroendet, uppstår nämligen på andra sidan. När jag väl kommit över den där tröskeln är det som om beroendet väntar på mig och fångar in mig.
Jag är fast.
Vad beroendet består i? Att vara tvungen att köpa CD-skivor och böcker.
Jag ska också vara ärlig - det är inget beroende jag våndas eller något jag får ångest över. Men likväl är det ett beroende.
Varför skulle jag annars på Bengans leta efter röda lappar med "tag tre betala för två" och därför också hitta tre skivor?
Varför skulle jag annars köpa med mig 16 böcker hem från bokmässan i Göteborg ett år, och sedan 18 stycken året därpå?
Det är inget beroende som ruinerar mig, och jag kan förhindra det att blomma ut endast genom att inte ta mig innanför dörrarna där det luktar sångtexter och bokomslag.
Men varför hindra något så vackert. Jag tänker fortsätta göda mitt aldrig sinande beroende och låta det andas i den värld där drömmar regerar.
/Linn
Vi har två glapp i vår inläggsbank här. Det första att vi är Stockholmsbaserade, det andra att vi håller oss för det mesta till film, teater och litteratur. Så jag bad mig vän, göteborgaren Jonas Person, att hjälpa oss fylla i luckan med ett inlägg om den mest intressanta nya musiken från 2013 och 2014. Han gav oss en lista med minirecensioner på de låtar han känner är "måste lyssna" just nu, taggat en playlist.
Innan ni ger er hän musiken, låt mig presentera Jonas lite mer:
Jag tror att Jonas drivs av entusiasm vilket sipprar fram om en råkar komma in på ett ämne han brinner för. Än så länge i vår vänskap har jag upptäckt dessa ämnen: musik (mer än något annat, faktsikt), matlagning, resor, språk och kultur, speciellt franska, och en hel del IT-prat. Jonas är alltid generös med sin kunskap och otroligt charmig när han går igång på något. Han är en all in-person, så att gå på tivoli med honom är att åka det läskigaste - jag älskar det! Lite knäpp, väldigt intelliget och fantastisk rolig att vara med.
Ni kan räkna med att jag även i framtiden kommer övertala Jonas att skriva om de musikupplevelser som sker i hans trakter.
Jag har gjort en lista på den musik jag lyssnat allra mest på under de senaste veckorna. Det är en mix av låtar från 2013 och 2014 som är värda att upptäcka. Här är mina motiveringar. Länken till låtlistan finns längst ner. Glad lyssning!
Franska Trion - Kakor Franska Trion - Hommage á Reinhold Svensson: Djupt förvriden pianoblues. Mörk som natten. Texterna pratar om Maryland cookies, kvinnokläder, sprit, Chet Baker, rock, frigörelse, konstiga substanser och president Kekkonen. Det är poetiskt, skevt och sanslöst svängigt. Det låter som om Ingmar Bergman hade gjort pianoblues istället för svartvita långfilmer. Förhäxande bra!
iceage - Ecstasy Dansk brusrock: Bakom många lager ljud döljer sig en alldeles fantastisk rockmusik som jag inte kan motstå. Det här är ett band jag gärna skulle vilja se live!
Mona & Maria - Silent Summmer: First Aid Kit har gjort det folkkärt att sjunga stämsång igen och det är bara en av deras många förtjänster. I Norge finns en duo som heter Mona & Maria som gör somrig, psykedelisk stämsångspop som man aldrig vill ska ta slut.
Roseanne Cash - Etta's tune: Jills veranda i SVT har gjort countryn och den amerikanska rotmusiken till det hetaste just nu. Roseanne Cash må vara Johnny Cashs dotter men hennes musik står helt på egna ben. Detta är min favoritlåt från hennes nya platta. Det är oemotsägligt vackert.
Anders Wendin - Lämna lampan på: Anders Wendin, eller Moneybrother, har varit en av mina favoritartister ända sedan hans första Moneybrother-platta. Jag gillar mixen av rock, soul och pop. Nu har han lämnat alter egot vid sidan och framträder nu under eget namn, och nya singeln från kommande plattan har en refräng som sätter sig direkt. Jag spelar låten gång på gång på gång!
The Sun Days - You can't make up my mind: Göteborg har en stolt popmusikalisk tradition och de senaste att bygga vidare på den är unga indiebandet The Sun Days. Detta är deras debutsingel och jag längtar efter första gången jag kommer höra den live på någon popklubb i Göteborg och dansa mig lycklig.
Pharrell Williams - Happy: Vem kan ha missat den här låten? Den älskas av radio och jag har själv spelat den jättejättemycket och jag tycker inte att jag har tröttnat på den än. Förra året spelade jag Get lucky väldigt ofta under väldigt lång tid (och gör så fortfarande) utan att tröttna. Happy kan mycket väl vara årets Get lucky.
Doug Seegers, Jill Johnson, Magnus Carlson - Going down to the river: Veckans avsnitt av Jills veranda var fulländad tv. Hela historien om hur de hittar hemlöse Doug som spelar gitarr och sjunger blues med den mest enastående känsla är magisk. Musik, tv, hjärta och smärta förenades under en tv-timme i onsdags och skapade en blivande klassiker. Titta på avsnittet på SVT Play och lyssna på låten.
"Det bästa nya från 2013-2014 som du kanske har missat" http://open.spotify.com/user/jonpe974/playlist/2prT9qqQre0D0rz3dwAciX
/Jonas - Bor i Göteborg, älskar musik mer än allt annat.
Jag gör som modebloggarna och lägger upp veckans måste:
Denna veckan är det Anja Grims nyskrivna pjäs som läses av Nypressat på Dramalabbet. Anja är en av mina favoritförfattarkollegor och just Jag är Hitler skrev hon medan vi gick i skolan tillsammans och hade samma texthandledare. Förra sommaren hjälpte vi varandra att slutföra våra pjäser. Därför känns denna reading extra spännande. Känns det som att det är lite av chansning att gå på något så här nytt så lägger jag nu mitt ord och stolthet på att det här är en cool text! Missa det inte!
Jag har aldrig tidigare känt att jag har velat sträckläsa lyrik förut men Hamnen av Sanna Hartnor kan jag inte lägga ifrån mig. Ett gäng karaktärer väller ut mellan raderna medan bostadsområdet byggs upp bit för bit, hus för hus, sten för sten.
Området som jag får kliva in i liknas vid en glaciär. Jag ser den grå betongen, slipade fasader. Ett område byggt för att avbilda livet bra på fotografier men som i verkligheten känns kalt. Glaciären blir oändlig då vågorna slår mot kanten. En vill gärna att havet ska vara inbjudande och mystisk på samma gång. Fast havet känns mest skrämmande, oändligt och ouppnåeligt. En känsla av att det är någon annan som förstår det, inte jag.
Trots att havet fortfarande vandrar i diskmaskinerna har arkitekten noga planerat in det i helhetsintrycket. Precis som allt annat;
"de boendes balans skulle bli närmast magnetisk
de skulle höra minuterna slå
mot glaciären krascha
splittret skulle kittla
arkitektens planer hade varit storslagna"
Arkitekten är en av många personer jag fastnar för. Med knappa ord presenterar Sanna mig för en uppsjö av olika karaktärer. Kanske inte rätt ord, de jag möter är en blandning av liv och stereotyper - figurer. De som har etsat sig fast hos mig är: frilansaren, den visstidsanställda, personalchefen, VVS-killen, besökaren och sambon. De bara nämns kort, som att deras titel är tillräckligt för att beskriva dem. Det ger mig friheten att måla dem själv. Jag gillar när min referensram spelar lika stor roll för upplevelsen av en text som de faktiska orden. Min favorit måste ändå vara frilansaren:
”sen gick hon
alla trappstegen upp till sovloftet
och gjorde copy”
Barnen är precis som kaninerna och pingvinen (som ska matas med ett russin om dagen) en del av fonden. Det finns en vilja, nej, en längtan efter att vara tillrättalagt. Drömmen om livet skulle andas i det här området. Fast det måste vara något de inte räknade med. Var det den mänskliga faktorn? Eller är det att inget kan bli fritt från naturen? I Hamnen så har inredning fantomgrenar och fönsterblecken av sten är fortfarande kalla av luften utanför. Jag känner igen området från mina egna bostadsdrömmar. Hamnen är bland annat ett poetiskt Hemnet. Fast med människor, och skavsår och ett vilt hav.
Sanna Hartnor har en fantasifull prestation i sitt språk. Det är rytmiskt men aldrig förutsägbart – precis så som området försöker vara. Jag gillar att hon tillåter att visa dikter får vara tre rader, andra tre sidor. Det som behöver sägas vet vad det behöver för att bli sagt. Det finns en humor i orden. I de finurliga formuleringarna så väl som de satiriska karaktärskildringana. Sanna har bemästrat vad språklig balans är.
Tillslut, bästa av alla, är att precis allt i Hamnen har rätt att besjälas. Undra om jag delar favorit med många:
”de boende fick instruktioner om
att gå försiktigt
över cykelstigen
tills den vant sig
vid att vara cykelstig”
// Sofie
PS: Den här litterära skatten hittar ni på Akademibokhandeln eller Pocketshop. Ni kan behöva tjata lite på att de beställer in den. Är ni otåliga beställ den via bokus.se
